Recension

HBO-premiär i dag: Sarah Jessica Parker mästerlig i skilsmässoserien Divorce

Sarah Jessica Parkers nya serie, Divorce, behöver ingen närmare presentation. Vi har visat otaliga trailers och inte kunnat dölja vår förtjusning över att Sharon Horgan efter underbart brutala Catastrophe slagit sig ihop med Parker för sin nästa serie. Kort synopsis lyder: Efter sin väns dramatiska 50-årsfest bestämmer sig Frances (Parker) för att hon vill skiljas från sin make Robert (Thomas Haden Church), som hon har två tonåriga barn tillsammans med, och under tio avsnitt får vi följa vad som händer sen.

Det är härligt att känna sig representerad i rutan! Jag älskar hur jag plötsligt översvämmas av huvudroller med 40+-kvinnor som jobbar och har barn.

Visst är detta något nytt, och ett modigt grepp av Horgan, att våga göra en serie om en skilsmässa. På tv får vi i oändligt många serier följa personer som blir kära i varandra eller möjligtvis nyförälskade par, och om det någon gång handlar om gifta par, så utforskas sällan själva äktenskapet, även om det nu blivit vanligare. Aldrig någonsin har vi väl sett en serie som fokuserar på skilsmässa och där man låter den berättelsen få ta sin tid. För en skilsmässa är en process och processer tar tid och det är många faser som ska passeras innan man kommer ut på andra sidan. Kan det ens bli roligt och underhållande är väl den första frågan man ställer sig? Precis som många andra komediklassade serier så drar sig Divorce åt dramahållet, men det är onekligen så att Horgan har en förmåga att hitta det humoristiska i det sorgliga, det absurda i det vardagliga. Det funkar och hon får ypperlig hjälp av Parker, som visar det sig inte har några problem med nyanser och att hitta komiken med enkla gester och mimik. Church är även han, i en något mer utagerande karaktär, mycket bra.

Man behöver inte relatera till eller ens gilla karaktärer för att man ska tycka en serie är bra och man behöver inte alls vara lik i ålder, kön eller situation för att kunna relatera, men ändå måste jag säga: Det är härligt att känna sig representerad i rutan! Jag älskar hur jag plötsligt översvämmas av huvudroller med 40+-kvinnor som jobbar och har barn (dock oftast ensamstående) och där detta är självklart och inte ses som ett problem som måste kommenteras. Det började lite försiktigt med Alicia i The Good Wife, medelålders kvinna med två tonåringar, och några år senare kom Rayna i Nashville, en hårt arbetande 40+kvinna med två barn. I år har jag upptäckt Casual och relaterat till Valerie och sen dök Sam upp i Better Things och nu kommer alltså Frances i Divorce (de båda senare porträtteras av skådespelare som fyllt 50). Till saken hör alltså att dessa spelas av kvinnor i samma ålder som karaktärerna och de tonåriga barnen spelas av just tonåringar till skillnad från många dramasåpor där tonåringarna spelas av 25-åringar och deras 40-åriga föräldrar av 35-åringar (I’m looking at you The O.C., Gossip Girl och gamla Beverly Hills) och där även storyn förstås är helt annorlunda.

div resize 1

Det är inte bara Parker för den delen, Frances två bästa vänner spelas av favoriten Talia Balsam samt Molly Shannon, vilket gör de tre vännerna jämnåriga och ganska lika faktiskt och man har alltså inte fallit för nån dum idé att man måste skapa olika typer, utan helt enkelt skapat tre unika karaktärer som naturligt framstår som vänner. Och 50-åringarna får vara 50-åringar och jag älskar den realistiska touchen med läsglasögonen som dyker upp så fort det finstilta ska läsas (vem kunde förresten glömma när Nashville’s Deacon satte på sig sina?). Att vara 50 år och med barn som blivit större, är ju också när tiden är inne för att odla sina hobbies, vilket är precis vad Frances tänker göra genom att starta upp ett konstgalleri, som balans mot sitt kontorsjobb. Vi får även veta att Robert bytt ett jobb på Wall Street för att satsa på att köpa, renovera upp och sälja hus som han gör nu. Jag gillar hur vi får små smulor av kunskap om deras tidigare liv och hoppas på att vi matas med fler av dem senare för att fördjupa bilden.

Parker är mästerlig i gestaltandet av en driven och bestämd kvinna, som samtidig ändå är både osäker, förvirrad och sårbar.

Även musiken, som faktiskt vid flera tillfällen knockar mig baklänges i fåtöljen, är tidsenlig med då karaktärerna var unga och den får mig ibland att känna precis så som musik gjorde då – intensivt. I Divorce hörs låtar från 1970-tal och tidigt 1980-tal, det är olycklig kärlek utklätt i soulig pop och rock och seriens musikansvarige har verkligen känslan och låtkunskapen för att lyckas smäcka in de perfekta låtarna på precis rätt ställe. Det börjar lite lätt i avsnitt ett med lite gammal Bee Gees från 1968, I Started a Joke, och senare underbara Al Jarreau och We’re in This Love Together när Frances och Robert försöker hitta tillbaka till varandra. När avsnitt två inleder med Little River Bands hoppfulla Reminiscing som strömmar ut genom vinterluften medan Frances frenetiskt försöker ta sig in blir jag totalt golvad. Pocos Crazy Love (»just when I think I’m over her«) och Jethro Tulls Skating Away on Thin Ice of a New Day kompleterar utsökt Roberts situation och sinnestillstånd i avsnitt fyra och när avsnitt fem avslutas med att Todd Rundgrens Cold Morning Light ackompanjerar Frances i en stund av sorglig insikt gör det ont i hjärtat.

93bc85c8403a42366718f6a58ecb3609a5c105d7dae38a04119f5e415c3a4e36cc2336389c5e7d71cfea2661e32152c6

Det är realistiskt och roligt som vanligt när Horgan berättar, som i starten med alla de småsaker som skaver och irriterar i vardagen och som plötsligt blir något Frances inte står ut med längre, eller de ouppskattande barnen som oförskämt häver ur sig både  »bitch« och provocerande »whatever« på väg till skolbussen. Hon lyckas berätta en fängslande historia genom att på något sätt liksom ledsaga sina karaktärer genom de olika stadierna i förändringsprocessen, som enligt teorin börjar med chock och förnekelse för att gå vidare till ilska, frustration eller depression för att sedan nå acceptens. Efter att ha accepterat situationen börjar experimentfasen och försöken att hitta mening med förändringen för att sedan kunna fortsätta med sin vardag och jag undrar om vi kommer hinna dit innan säsong ett är slut.

För Robert är chocken stor, men som den som blivit sårad följs chocken snabbt av ilska och önskan om hämnd. Avsnitt tre fokuserar mycket på honom och det är mycket roligt utan att vara överdrivet. Han har sånt otroligt behov av att prata om sin situation, men har ingen att prata med. Jag uppskattar Church sorgliga och lite lunsiga figur, men det finns ögonblick när jag tycker vissa beteenden hemfaller till stereotyper. Jag har lite svårt för det här att män i komiskt syfte gärna framställs som lite korkade och oförstående, men man kan ju också välja att tolka det som en följd av det vilsna tillstånd Robert befinner sig i. Frances är på sätt och vis också typiskt kvinnlig, då hon är den som alltid måste vara eller verka duktig. Hon göra allt för att styra skeendet, skynda på och försäkra sig om progress. »I want to do a good job with my divorce«, som hon hasplar ur sig till en kollega i en av flera dråpliga scener. Parker är mästerlig i gestaltandet av en driven och bestämd kvinna, som samtidig ändå är både osäker, förvirrad och sårbar.

Divorce fixar balansgången mellan det sorgliga och det roliga och berättar en historia väl värd att se. Avsnitt sex avslutas med en annan passande låt: Attic Lights' Why should Christmas be so hard? På det svarar jag för att alla har så höga förväntningar. När det gäller äktenskap är nog svaret tyvärr inte alls lika enkelt.

Divorce har premiär i dag på HBO Nordic.

Just nu på TVdags

Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: Sterling K. Brown

22 augusti, 2017
Trailer

»Skål, hörni!« Skilsmässohumor i Solsidan-filmen – se trailern!

22 augusti, 2017
Klipp

»Turn the light off!« Här är nya suveräna teasern för Curb Your Enthusiasm

22 augusti, 2017
Tablåtips 22/8

Bäst på tv i kväll: Vegetariskt & mördarsnigeljakt när Trädgårdstider är tillbaka

22 augusti, 2017
Säsongspremiär

Halt and Catch Fire tillbaka – höstens första stora måste-se

21 augusti, 2017
Tablåtips 21/8

Bäst på tv i kväll: Äntligen säsongspremiär för Breaking News

21 augusti, 2017
Recension

En Idol-premiär utan särskilt mycket talang

21 augusti, 2017
Kommentar

Den enkla konsten att få tyst på en SVT-hatare

21 augusti, 2017
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Skådespelarfest i nya Top of the Lake-säsongen

20 augusti, 2017
Nyhet

Perfekt spionstart på hösten – ny Falsk identitet-säsong i september!

19 augusti, 2017
Kommentar

Ge Pernilla Augusts arga, galna, skjutglada antroposof en egen serie!

19 augusti, 2017
Klipp

Kolla noga, SVT, hur riktiga journalistproffs sätter dit Trump-bullshittern

18 augusti, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel