Recension

Hårdkokt noir & barnförbjuden cyberpunk – Netflixpremiär för Altered Carbon

Betyg 3 av 5

Idag släpps första säsongen av Netflix nya science fiction-serie Altered Carbon. Den är baserad på boken med samma namn, den första i en trilogi av Richard K. Morgan. Svenska stjärnskottet Joel Kinnaman spelar huvudrollen som supersoldaten Takeshi Kovacs i denna bleka framtidsskildring, men trots förstklassiga specialeffekter och en välutvecklad och tankeväckande värld så är helheten mer avtändande än spännande.

Serien blandar hårdkokt noir i en dystopisk framtid med postmodernistiska sci-fi-idéer. Om det låter väldigt likt Blade Runner så är det precis vad min första reaktion var. Men där Blade Runner kändes nyskapande och skulle kunna kallas före sin tid, känns Altered Carbon daterad och bitvis ofräsch.

På pappret känns det som att jag borde älskat Altered Carbon. Serien blandar hårdkokt noir i en dystopisk framtid med postmodernistiska sci-fi-idéer. Om det låter väldigt likt Blade Runner så är det precis vad min första reaktion var. Jag har inte läst boken som serien är baserad på och har ingen aning hur trogen adaptionen är, men vid första anblick känns det väldigt mycket som en Blade Runner-wannabe. Där Blade Runner dock kändes nyskapande och skulle kunna kallas före sin tid, känns Altered Carbon daterad och bitvis ofräsch. Vissa delar som jag var väldigt osäker på i början blir mycket bättre när man kommit några avsnitt in, medan andra saker som drar ens intryck av serien förblir problematiska.

Det är svårt att veta hur man ska börja en komplicerad berättelse. Med så mycket som måste etableras och förklaras blir man kanske osäker på om tittaren hänger med. Jag vet inte om det är därför Altered Carbon börjar med en ordentlig dos sex, blod, explosioner och action – för att fånga tittarens uppmärksamhet alltså, men utan att veta vem någon är eller vad som pågår är det för mig aldrig ett vinnande koncept. Altered Carbon är en väldigt komplicerad serie och sättet de valt att presentera berättelsen, karaktärerna, världen och hela mytologin i första avsnittet gör dem inga tjänster.

Det största problemet är nog att hela konceptet som berättelsen är byggd runt är ganska svårt att ta in, vilket gör att alla karaktärer och förklaringar om historia och mytologi som sedan proppats in i första avsnittet inte riktigt känns rätt. Netflix verkar vilja att Altered Carbon ska vara deras Game of Thrones eller Westworld, men världen de kastar in oss i är inte lika lätt att förstå sig på som »medeltidsliknande fantasyvärld« eller »framtid där man kan göra vad man vill i nöjespark full av robotar«.

Joel Kinnaman var gäst hos Stephen Colbert tidigare i veckan, och även om han antagligen spenderat mycket tid på att tänka igenom och prata om hur man bäst förklarar seriens handling så kändes det lite som ett barn som förklarar en tv-spelsvideo hen sett på YouTube för en vuxen som vill men inte riktigt fattar.

Hela idén handlar om att man flera hundra år in i framtiden har ett chip i nacken där hela ens hjärna sparas ner. Detta gör att om man dör kan detta chip stoppas i en ny kropp och så fortsätter man leva. Det låter kanske inte så komplicerat, men när man etablerat detta så öppnas en överväldigande värld av möjligheter och implikationer, och för mig tog det flera avsnitt innan det hela började sjunka in och kännas som en spännande idé snarare än en jobbig gimmick. Joel Kinnaman var gäst hos Stephen Colbert tidigare i veckan, och även om han antagligen spenderat mycket tid på att tänka igenom och prata om hur man bäst förklarar seriens handling så kändes det lite som ett barn som förklarar en tv-spelsvideo hen sett på YouTube för en vuxen som vill men inte riktigt fattar.

Jag har alltid haft svårt för serier där en karaktär inte nödvändigtvis är begränsad till en kropp. Det är samma sak som när en skådespelare ersätts av en annan i en såpa – även om det är meningen att det ska vara samma person så känns det konstigt och är svårt att komma underfund med. Det är något som är mycket lättare i en bok än i en tv-serie där man är van att fästa sig vid skådespelarna snarare än abstrakta, kropphoppande sinnen. Motsatsen, där vi får se samma skådespelare i flera roller, är mycket lättare att acceptera. Dollhouse var en serie som helt fantastiskt använde sina skådespelare i olika roller och bollade med en del liknande idéer. Jag tänkte ofta på Dollhouse medan jag såg Altered Carbon, inte minst för att både Dichen Lachman (i en stor roll) och Tahmoh Penikett (i en gästroll) är med i serien! Men även om det i alla fall för mig kändes svårt att fatta tycke för Altered Carbons premiss i början så visar den sig vara väldigt intressant när de efter några avsnitt verkligen börjat utforska vad det hela innebär och alla följder detta har på deras framtida samhälle och hur dess invånare förhåller sig till varandra och livet.

kovacs
Joel Kinnaman som ständigt tuffa Takeshi Kovacs.

Serien handlar om Takeshi Kovacs som efter att spenderat 250 år i ett »digitalt fängelse« ges en ny kropp i form av Joel Kinnaman. Kovacs var en slags specialtränad rebellsoldat på den förlorande sidan av ett misslyckat uppror, och nu när han är den enda kvar av sitt slag återupplivas han för att använda sina unika egenskaper (som jag fortfarande inte riktigt fattar vad de är) för att lösa ett mord. I den här framtiden har klasskillnaderna växt något enormt, och de allra rikaste är morallösa svin som kan göra vad som helst och i stort sett leva för alltid. Det är en av dessa rika, Laurens Bancroft, som köpt ut Kovacs från hans fängelsestraff för att ta reda på vem som mördat honom. Eftersom Bancroft har automatisk backup av sitt chip så lever han alltså fortfarande efter att både hans kropp dött och chip förstörts, och eftersom han har obegränsade rikedomar kan han klona sig själv så att han alltid har sin egen kropp. Fattigt folk å andra sidan får ta vad som finns. Vi får t.ex. se en liten flicka vars kropp mördats så staten ger tillbaka henne till sin familj i en medelålders kvinnas kropp.

Det är extremt svårt att sätta sig in i hur karaktärerna som lever i denna värld känner och tänker runt liv och död, kroppar och sinne, vilket både är fascinerande och gör det svårt att relatera.

Det är såna oväntade aspekter av premissen som är otroligt intressanta att spinna vidare på. Folk i den här världen tänker inte på kroppar på samma sätt som vi gör. Kroppar kan ersättas så länge man har råd. Om ens mormor dör och man inte har råd att skaffa en ny kropp åt henne så kan hennes chip ligga i förvaring till någon högtid då man kostar på sig att hyra en kropp till henne – vilken som helst som finns ledig, så att mormor får vara med och fira. Om någon mördats så kan man stoppa in dem i en ny kropp och låta dem vittna mot sin mördare i domstolen. Möjligheterna är många, med syntetiska kroppar, 3D-kloning, eller att kopieras in i två kroppar samtidigt vilket är olagligt. Men religiösa är strängt emot att återupplivas i ny kropp, något som också diskuteras från flera infallsvinklar. Utöver allt detta så har de extremt avancerad virtual reality-teknologi som kan användas till en hel del saker, även om serien mest visar den som ett sätt att tortera folk till döds om och om igen utan att de faktiskt dör. Det är extremt svårt att sätta sig in i hur karaktärerna som lever i denna värld känner och tänker runt liv och död, kroppar och sinne, vilket både är fascinerande och gör det svårt att relatera.

En av de mest negativa aspekterna av serien är den taskiga kvinnosynen som vi får se många exempel på, speciellt i de första avsnitten. Efter att min sambo och jag sett färdigt första avsnittet så sa hon att en av anledningarna till att hon inte var så förtjust var att det märktes att inga kvinnor varit med och gjort serien. Jag förstod helt och hållet vad hon menade, även om hennes antagande inte stämde. Laeta Kalogridis är kvinnan som skrev manus till filmer som Shutter Island och Terminator Genisys, var en producent på Avatar, och nu är skaparen och manusförfattare bakom Altered Carbon, femton år efter att hon köpte rättigheterna till boken med planen att göra den som film. Att en kvinna ligger bakom känns förvånande, inte för att tjejer inte kan uppskatta överdriven våld och blod, såväl som nakna kvinnor, men för att allt i serien som inte har att göra med mytologin och huvudnarrativet känns som att det hittats på av en panel tonårsgrabbar.

Att en kvinna ligger bakom känns förvånande, inte för att tjejer inte kan uppskatta överdriven våld och blod, såväl som nakna kvinnor, men för att allt i serien som inte har att göra med mytologin och huvudnarrativet känns som att det hittats på av en panel tonårsgrabbar.

Från Bancrofts ständigt lättklädda fru som försöker förföra Kovacs, till nakna kvinnor i hologramreklam, och att en scen mellan Kovacs och den kvinnliga polisen i första avsnittet utspelar sig på en strippklubb utan anledning. Om sexualiseradet av kvinnor är tänkt som någon slags samhällskritik om hur kvinnor behandlas eller framställs så är det långt ifrån uppenbart och resultatet känns bara sliskigt och onödigt. Om det hade varit en film från 20 eller 30 år sen hade det varit en sak, men i dagens klimat känns det inte passande. Att vi får se Joel Kinnamans rumpa ett antal gånger ändrar inte på det.

AC1
Will Yun Lee och Dichen Lachman som Kovacs-syskonen.

Ett annat problem serien har är att huvudkaraktären är riktigt tråkig. Jag skyller inte detta på Joel Kinnaman – jag har sett hur otroligt bra han var i The Killing – men i den här rollen känns det som att de bara vill att han ständigt ska vara »tuff«. Kovacs har inte någon personlighet. Hans bakgrund som supersoldat, som de prackar in små glimtar av här och där, är tyvärr därför inte så mystisk och spännande som de säkert föreställt sig att man ska tycka. Drömsekvenser med hans älskade rebelledare eller hans syster ger inte direkt någonting i de tidiga avsnitten där de inte har någonting att göra med handlingen, och det är inte heller någonting man sitter och önskar få se mer av. Under säsongens andra halva är dock ett helt avsnitt dedikerat till flashbacks av Takeshis tidigare liv. Avsnittet är extra långt och trots att det förklarar en hel del och fyller i logiska luckor är det långtråkigt.

Altered Carbon
Chris Conner som Poe.

Seriens roligaste karaktär spelas av Chris Conner, vars största roll tidigare var som författaren Jeffrey Toobin i hyllade serien The People vs. O.J. Simpson. I Altered Carbon spelar han den holografiska manifestationen av ett hotells artificiella intelligens (ja, som mycket annat i serien är det komplicerat och aldrig helt tydligt förklarat, men han är ungefär som doktorn i Star Trek: Voyager). AI-hotell framställs i serien som en daterad trend som ingen längre använder. Det är lite oklart varför, för trots att flera karaktärer beskriver AI-hotell som en besatt ex-flickvän som man aldrig blir av med när man väl checkat in så stämmer det inte alls med vad vi sen får se. Poe, som hotellets hologram kallar sig eftersom han inspirerats av Edgar Allan Poe, är den enda karaktären i serien som har glimten i ögat och inte tar sig själv på enormt allvar. Som en självmedveten artificiell intelligens som fysiskt inte kan lämna hotellet men medan han är där kan göra i stort sett vad som helst, är han i sig ett väldigt fascinerande koncept som under största delarna av serien känns underanvänt.

Altered Carbon
Martha Higareda som Kristin Ortega.

Seriens största kvinnliga karaktär är polisen Kristin Ortega som spelas av Martha Higareda. Ortega representerar den vanliga fattiga befolkningens synvinkel i serien och hon spenderar de första avsnitten med att bara följa efter Kovacs och vara arg och gnällig. Det är inte en bra början för karaktären som känns stereotypisk och dåligt skriven, men efter några avsnitt när man börjar lära känna henne och förstå hennes motiv så är det inte så farligt, och eftersom Kovacs är en så stel figur så blir Ortega den man identifierar sig mest med – utöver karaktären som Adam Busch (Warren i Buffy) spelar förstås, han är som alltid härlig.

Som helhet känns serien för komplicerad för sitt eget bästa, inte bara i själva konceptet men även i handlingen. Jag tycker att jag brukar vara smart när det kommer till att hänga med i berättelser men i den här serien kände jag vid flera tillfällen att jag inte visste vad som pågick och varför. Det var först i slutet på avsnitt fem (alltså exakt halvvägs genom säsongen) som jag blev ordentligt överraskad och kände mig investerad i handlingen. Trots att det är ett flertal saker jag inte är så förtjust i så väger dock det som är bra tyngre – de två sista avsnitten är jättebra (speciellt avsnitt nio) och gör ett fantastiskt jobb med att knyta ihop allting. Vid det laget har man full koll på hur allt funkar och vad som är möjligt i den här världen. Frågan är bara hur mycket tid man vill lägga på att ta sig dit. Nu när jag väl sett igenom alla avsnitt och är såld på världen ser jag t o m fram emot en potentiell andra säsong. Om man testar Altered Carbon och inte fastnar så kan man istället se fram emot Netflix nya Blade Runner-inspirerade film Mute som har premiär senare i månaden.

Alla tio avsnitt av Altered Carbon har premiär på Netflix idag.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: BBC:s The Split är en uppenbarelse – kvinnor gör bättre tv än män

27 maj, 2018
Talkshow

Graham Norton i SVT – upptäck världens gemytligaste talkshow

26 maj, 2018
Kommentar

Vi kanske borde sluta debattera Woody Allen utifrån barnens berättelser?

26 maj, 2018
Klipp

Ramadan-special: Briljant islam-kritik av Orrenius – se tonåringens starka vittnesmål

26 maj, 2018
Klipp

Det var Trump som spionerade på Obama – se chockreportaget om Black Cube

26 maj, 2018
Recension

Schumers romcom I Feel Pretty – småkul men med grumliga budskap

25 maj, 2018
Pop Culture Confidential

I podden: Craig Mazin om skrivande, Weinsteins & HBO:s Chernobyl

24 maj, 2018
Klipp

Busig cello & skränig kör? Så här kan man också se prinsbröllopet

24 maj, 2018
Nyhet

Smiley! Regina King & Don Johnson i Lindelofs Watchmen-pilot för HBO

24 maj, 2018
Intervju

SD-snowflakes vansinniga på TVdags Åkesson-bild – därför gjorde vi det

23 maj, 2018
1933-2018

Philip Roth död – men The Wire-Simon ger liv åt hans ord i miniserie

23 maj, 2018
Recension

5 rätt & 5 fel med Solo: A Star Wars Story – I have a nja feeling about this

23 maj, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel