Recension

Happy End – när Michael Haneke skojar får man kalla kårar

Betyg 4 av 5

Michael Haneke är nog vår tids främste skildrare av den moderna människans obrydda glidfärd in i sociopatins empatiska vakuum. Men efter att hans Amour (2012) gjorde sådan succé med sin avvikande intima och innerliga ton blev vissa uppskattare oroliga att den stränge österrikaren skulle lägga sin kulna världssyn på hyllan och fortsatt hänge sig åt känslopjunk. Hans senaste film grusar dock sådana farhågor. Har man läxats upp i biomörkret av Haneke tidigare så sköljer ett masochistiskt rys över en redan i början av Happy End. Behöver jag nämna att titeln är ironisk?

Har man läxats upp i biomörkret av Haneke tidigare så sköljer ett masochistiskt rys över en redan i början av Happy End. Behöver jag nämna att titeln är ironisk?

I skydd av en nedsläckt halls dunkel filmar en flicka med en mobiltelefon sin mors läggdagsritual. Hånfullt redovisande kommenterar hon varje steg av moderns badrumsrutiner på Snapchat: borsta; spotta, skölja, kamma, posera, släcka lyset. En slagkraftig och för regissören typisk skildring av hur digital media avtrubbar vår beröringsförmåga.

Flickan i fråga heter Eve (spelad med oroande uttryckslöshet av Fantine Harduin), ett trettonårigt skilsmässobarn som vantrivs hemma. Men som av en slump (?) hamnar mamma i koma av en överdos sömntabletter och Eve blir i stället inackorderad hos sin frånvarande far Thomas (Matthieu Kazowitz) och hans nya familj i släktens palatslika hem i Calais.

I huset bor även Thomas syster Anne (Isabelle Huppert) och deras livslede far Georges (Jean-Louis Trintignant), pensionerad byggpamp. Till vardags samlas de självupptagna familjemedlemmarna kring matsalsbordet i förljugen gemenskap och låtsas lyssna på varandra. Undantaget är Annes alkoholiserade son Pierre (spelad av Franz Rogowski, känd som den sorgsne Boxer i Sebastian Schippers sensationella Victoria från 2015) vars fångenskap i familjeföretaget och brist på moderskärlek orsakar våldsamma emoläckage.

I Amour låg rampljuset gärna på Emmanuelle Riva, men här får Trintignant scenen för sig själv. Rullstolsbunden i sin roll är det en njutning att beskåda hur han med enbart minspel att tillgå lyckas förmedla Georges tankar och intentioner.

I denna högborgerlighetens missmod stryker den tysta Eve omkring och observerar de vuxnas lögner och hyckleri. Den ende hon bildar ett samförstånd med är sin farfar, den friske men dödsstrånande Georges som resolut vill stämpla sin egen biljett innan demensen blommar ut. Med häpnadsväckande förmätenhet försöker han ge främlingar av lägre stånd i uppdrag att avliva honom. Av ren anständighet avböjer alla, men han finner däremot en villig volontär vid sin barm. I Amour låg rampljuset gärna på Emmanuelle Riva, men här får Trintignant scenen för sig själv. Rullstolsbunden i sin roll är det en njutning att beskåda hur han med enbart minspel att tillgå lyckas förmedla Georges tankar och intentioner.

Tar man gärna plusmenyn när det vankas svart humor så får man här sitt lystmäte. Hanekes precisa bildkompositioner är sedvanligt raffinerade och dom ramar in en formidabel skådespelartrupp.

Trots en linjär handling känns Happy End fragmentarisk, mer som en samling spridda idéer än en sammanhållen historia, vilket förstärks av tematiska ekon och meta-referenser till tidigare verk. Det är nästan som att regissören gör bokslut över sin karriär. Med tvära hopp mellan orelaterade händelseförlopp och en kamera som vägrar att närma sig skådespelarna blir rollfigurerna nästan omöjliga att komma in på livet, ett tematiskt korrekt om något frustrerande grepp som inte lär övertyga Haneke-skeptiker. Även de redan invigda lämnar nog salongen med intrycket att det här är en film som vinner på att ses om.

Men även om strukturen är oinsmickrande så har filmen många förtjänster, inte minst otippat komiska inslag. Tar man gärna plusmenyn när det vankas svart humor så får man här sitt lystmäte. Hanekes precisa bildkompositioner är sedvanligt raffinerade och dom ramar in en formidabel skådespelartrupp. Att aktörer som Huppert, Kazowitz, Trintignant och Toby Jones (ett udda anglofilt inslag i ensemblen) imponerar förvånar väl ingen, men blicken dras ideligen mot gröngölingen Fantine Harduin, som lyckas göra den iskalla flickan Eve till ett i slutändan ömkansvärt monster.

Happy End har biopremiär idag.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: BBC:s The Split är en uppenbarelse – kvinnor gör bättre tv än män

27 maj, 2018
Talkshow

Graham Norton i SVT – upptäck världens gemytligaste talkshow

26 maj, 2018
Kommentar

Vi kanske borde sluta debattera Woody Allen utifrån barnens berättelser?

26 maj, 2018
Klipp

Ramadan-special: Briljant islam-kritik av Orrenius – se tonåringens starka vittnesmål

26 maj, 2018
Klipp

Det var Trump som spionerade på Obama – se chockreportaget om Black Cube

26 maj, 2018
Recension

Schumers romcom I Feel Pretty – småkul men med grumliga budskap

25 maj, 2018
Pop Culture Confidential

I podden: Craig Mazin om skrivande, Weinsteins & HBO:s Chernobyl

24 maj, 2018
Klipp

Busig cello & skränig kör? Så här kan man också se prinsbröllopet

24 maj, 2018
Nyhet

Smiley! Regina King & Don Johnson i Lindelofs Watchmen-pilot för HBO

24 maj, 2018
Intervju

SD-snowflakes vansinniga på TVdags Åkesson-bild – därför gjorde vi det

23 maj, 2018
1933-2018

Philip Roth död – men The Wire-Simon ger liv åt hans ord i miniserie

23 maj, 2018
Recension

5 rätt & 5 fel med Solo: A Star Wars Story – I have a nja feeling about this

23 maj, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel