Jubileumskommentar

Grattis, Sex and the City! Banbrytaren fyller tjugo år

Idag är det tjugo år sen Sex and the City hade premiär i USA. Och sen fick den till och med »six seasons and a movie«. (Visst känns det dock som att den gick mycket längre än så? Eller är det eventuellt alla tusentals repriser man sett?)

Det som kanske är mest intressant med SaTC är hur många serier den var i en – och hur många olika serier den var för olika personer. Någon såg kanske bara en tjejig sitcom med snärtiga oneliners och halvfåniga premisser. Någon såg förebilder för valfri del av sin personlighet. Någon såg fyra kvinnor som växte och utvecklades – och ibland gick bakåt i sin utveckling – av misstag och av olycka och att säga ifrån. Någon såg en Oscar Wilde-sk samhällskritik av ytlighet och fåfänga förhoppningar.

Den var en glittrig men besk satirspegel över sin samtid och över sig själv som ibland irrade lite snett men sällan fegade ur.

Det är en serie som redan i stunden hade sina fläckar. Den var väldigt vit, den var (i vissa fall orealistiskt) rik, och den var full av klyschor och fördomar och en jargong som ibland kanske skadade mer än den kändes härlig och fri. Och beroende på om man ville se tjejerna som just förebilder så kunde den leverera ganska sunkiga idéer om kärlek och relationer och mänskligheten.

Men poängen var nog snarare att de inte var det. De var anti-hjältar som var själviska, självupptagna, som var både bästa vänner och urusla vänner om vartannat och samtidigt. Som folk är. De var usla på relationer, de var usla på att känna sig själva, och de var mänskliga. (Men ja, det hade kunnat vara lite fräschare idéer i manusrummet, även på nittiotalet.)

Det viktiga är inte om man är en Miranda eller en Charlotte. Det viktiga är inte vem av Carries killar man föredrar. Det viktiga är att he's just not that into you, att det är helt okej att föredra sin Rabbit framför män men det är också bra med frisk luft, och att om man skickar sin kille att hjälpa en skadad kompis så säger man till först. Typ. Och att Patricia Fields, som stylade alla kläderna, är ett galet geni. (Spana gärna in instagramkontot Every Outfit on Sex and the City.)

Sex and the City var långt ifrån en perfekt serie, och måste jag välja vem jag är väljer jag hellre ur de fyra Pantertanterna (jag vill vara en Dorothy men är nog tyvärr mer en Rose) men den var duktig på balansen mellan bisarr humor och hugg i hjärtat. Den var en glittrig men besk satirspegel över sin samtid och över sig själv som ibland irrade lite snett men sällan fegade ur.

Och det kom bara en film. Okej?


Sex and the City finns på HBO Nordic

Just nu på TVdags

Nyhet

Canal Digital är en lysande streamingtjänst – här är TVdags bästa film- & serietips

24 juni, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Alicia Silverstone! Även om American Woman har en bit kvar

24 juni, 2018
Klipp

Favoritrepris: Se Jimmy Durmaz mål som förde Sverige till VM

24 juni, 2018
Nyhet

Tiden ute för Timeless – eller kan vi få en långfilm?

22 juni, 2018
Recension

Luke Cage säsong 2: ett underbart kärleksbrev till Marvel, Harlem & Jamaica

22 juni, 2018
Streamingtips

Komedispecial på Netflix: Säg hej & hej då till Hannah Gadsby

20 juni, 2018
Lista

Listan med Luke Cages 10 mest bisarra fiender – två är med i nya säsongen!

19 juni, 2018
Nyhet

Youtube Premium här: Cobra Kai och annonsfritt Youtube för alla (som betalar)

19 juni, 2018
Nyhet

Såklart! Will Ferrell gör Eurovision-komedi för Netflix

19 juni, 2018
Nyhet

Oväntad The Walking Dead-nyhet: Shane gör comeback i säsong 9!

18 juni, 2018
Recension

På HBO: Ny säsong av välproducerade, korkade & underhållande The Affair

18 juni, 2018
Streamingtips

För soligt/regnigt? Här är 10 Netflix-anledningar att stanna inne

17 juni, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel