Nypremiär från NonStop Timeless

Fellini-mästerverk bortom Anita Ekberg & paparazzi – upplev Det ljuva livet nyrestaurerad på bio i dag!

Betyg 5 av 5

Om jag säger Det ljuva livet, vad ser du för bilder för ditt inre då? En underskön Anita Ekberg som doppar sig i Fontana di Trevi? En skrupellös kändisfotograf som fått ge namn åt en hel bespottad yrkeskår? Vackra Rom med tjusiga människor, spännande uteliv och ståtliga byggnader?

Det ljuva livet är förstås Anita Ekberg i fontänen, skamlösa paparazzi och ett dekadent Rom. Den är allt det där. Och så mycket mer.

Långt innan jag för första gången såg Federico Fellinis mästerverk från 1960, som ingår i NonStops Timeless-serie med nyrestaurerade filmklassiker och som får nypremiär på bio i dag, hade jag redan sett den. På sätt och vis åtminstone. Jag »visste« hur den var – vad den handlade om, hur den såg ut, vad den gick ut på. Det ljuva livet tillhör nämligen den där rara skara filmer som tack vare sin genomslagskraft, och sin såväl filmhistoriskt förankrade som populärkulturella status, liksom ingår i ett allmänt, lite diffust medvetande om film, som hade man upptagit kunskapen via osmos.

Filmer som man har upplevt genom så många fragment, så många gånger och under så lång tid – via referenser i andra filmer och i litteraturen, enskilda scener i klippkavalkader, modepastischer, i skolbänken, på topplistor – att man nästan suggererar fram upplevelsen av att ha sett dem. I likhet med Trollkarlen från Oz, Casablanca eller kanske Det sjunde inseglet är enskilda beståndsdelar av Det ljuva livet så odödliga, så starka, att de plötsligt får representera hela filmen. Resten fyller man i själv. Orättvist eller ej.

la-dolce-vita-1960Det ljuva livet är förstås Ekberg i fontänen, skamlösa paparazzi och ett dekadent Rom. Den är allt det där. Och så mycket mer. Den medvetet spretiga, vindlande handlingen i den nära tre timmar långa filmen följer primärt Marcello (Marcello Mastroianni), en lätt desillusionerad journalist i Rom som drömmer om att bli författare men som är fast i tabloidträsket. Han bevakar kändisar, jagar potentiella clickbaits och hänger med fotografen Paparazzo som inte skyr några medel för att få en smaskig bild.

Marcello glider lite planlöst runt i Rom, ömsom på professionella uppdrag, ömsom på personliga. Han kämpar till sig en exklusiv rendez-vous med den kända skådespelerskan Sylvia (Ekberg), tar sin far ut på misslyckad galej, jonglerar flickvänner och älskarinnor med tveksamt engagemang, går på fester som går över i efterfester som går över i dagen efter. Berättarstrukturen är lätt episodisk och följer ingen självklar linje från punkt A till B, snarare gör Fellini små nedslag i olika existensers liv – få av dem särskilt ljuva – på ett sätt som var väldigt ovanligt 1960 men som vi sett i ett otal filmer sedan dess.

ladolcevitapaparazzi

Lika mycket som Marcello anstränger sig för att vara en del av det glamorösa nattlivet anas en uppgivenhet hos honom, en trötthet, en växande känsla av alienation. När vi först träffar Marcello framstår han som en stadsdjungelns panter i sin snygga kostym – smart, smidig, sval. Mot slutet är det snarare mot Dantes vandring genom skärselden och helvetet tankarna går. Inte minst sjunker detta in efter scenerna med Steiner, Marcellos intellektuelle vän och den i mitt tycke mest intressanta av alla de många bifigurer som kommer och går i filmen.

Men det är naturligtvis bara ett sätt att tolka Marcello och hans öde. Som så många andra stora filmer inbjuder Det ljuva livet till en mängd olika läsningar. Roger Ebert har beskrivit sin relation till filmen, en av hans favoriter, som ständigt pågående och föränderlig – som ung charmades han av den coola, cyniska Marcello, som vuxen såg han Marcello som ett offer för sin miljö. Ytterligare några år senare hade Marcello blivit en patetisk och älskvärd figur.

la-dolce-vita

Den här mångtydigheten börjar redan med filmens titel. Min upplevelse är att den är djupt ironisk; samtidigt kan jag inte bortse från att filmen levererar mycket av det ögongodis som titeln utlovar. För den tittare som så önskar får Det ljuva livet lov att vara ett okomplicerat kärleksbrev till Rom, en dekadent odyssé genom italiensk glamour med den stilige Marcello som ciceron och med vackra damer vid sin sida. Och för andra av oss är det en melankolisk berättelse om ambition och identitet. Andra anmälare med en mer spirituell läggning än jag ser en film full av religiös symbolik. Men vi kan alla vara överens om att Det ljuva livet är ett genuint mästerverk som känns lika relevant i dag som vid premiären för 57 år sedan.

Det ljuva livet har nypremiär på bio i dag.

Just nu på TVdags

Pop Culture Confidential

I veckans podd: Vi pratar med Queer Eye-stjärnan Karamo Brown

23 februari, 2018
Klipp

Äntligen! Se den ultimata trailern för Solo: A Star Wars Story

22 februari, 2018
Recension

Mer Homeland än Bron – premiär för svenskdanska terrordramat Gråzon

22 februari, 2018
Premiär

Nu kommer Skam-klonerna – se första avsnittet av Skam France!

21 februari, 2018
Streamingtips

Nya & kommande filmer på Netflix i februari – vi plockar guldkornen!

20 februari, 2018
Kommentar

I veckans Homeland: Gorbatjov-look-alike & hacker-revansch

19 februari, 2018
Tips

Women in Horror 2018 – kvinnlig skräckfilmfest i helgen

19 februari, 2018
Kommentar

Bron är slut – Tack för allt, Saga Norén länskrim Malmö!

18 februari, 2018
Klipp

Se Robert Aschbergs dagliga protest mot sitt eget Aftonbladet TV-program

18 februari, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Brittiskt djupdrama som allra bäst i Trauma

18 februari, 2018
Intresseklubben Antecknar #48

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Denis Villeneuves Arrival

17 februari, 2018
TVdags betygsätter & tippar kvällens startfält

Melodifestivalen 2018: Kylie-schlager, en monsterrefräng & årets värdiga vinnare

17 februari, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel