Kommentar

Fascinerande & fängslande när feministromanen I Love Dick blir tv

Äntligen har hela första säsongen av Jill Soloways I love Dick haft premiär på Amazon. Kathryn Hahn, som vi också ser i rollen som Raquel i Transparent och tidigare också som Lily i Jordan, rättsläkaren, spelar Chris, som tillsammans med sin man, Sylvere (Griffin Dunne), bosätter sig i den lilla staden Marta, Texas, när han fått en tjänst hos den karismatiske konstnären Dick (Kevin Bacon) och hans institut. Chris blir kär eller helt enkelt besatt av Dick och börjar, med makens goda minne, skriva brev till honom. Serien bygger Chris Kraus semi-autobiografisk roman, som kom ut på svenska häromåret (19 år efter originalutgivningen) och som jag inte har läst. Sarah Gubbins har hjälpt till med manusskrivandet och Andrea Arnold har regisserat fyra av de åtta avsnitten, Soloway två och Kimberly Peirce ett.

Det var länge sedan jag såg Kevin Bacon på skärmen och aldrig trodde jag väl att jag skulle uppfatta honom som karismatisk och attraktiv. Men jo, Bacon är alldeles utmärkt i rollen.

Så här skrev jag om pilotavsnittet när det kom i höstas:

Jag gillar hur Hahn här får vara den extroverta och expressiva, den osäkra och lite neurotiska kvinnan som jag inte sett henne spela tidigare. I Love Dick utspelar sig i Marta, Texas, och man känner hur det kryper i en när mötet med den lilla staden får henne att känna sig förvirrad och okomfortabel och på alldeles fel ställe. Inte är det konstigt att Chris får upp ögonen för Dick när han dyker upp som en ståtlig cowboy på hästryggen i den varma, dammiga sydstatsstaden. Det var länge sedan jag såg Kevin Bacon (Dick) på skärmen och aldrig trodde jag väl att jag skulle uppfatta honom som karismatisk och attraktiv. Men jo, Bacon är alldeles utmärkt i rollen, både som tystlåten och tillbakadragen professor vid den större tillställningen och sedan som den rättframme och provocerande sanningssägaren som han vid middagsbordet omvandlas till.

När jag nu sett alla åtta avsnitten så kan jag konstatera att det finns mycket som fascinerar med serien och oändligt att prata om. Det är en fängslande studie av en kvinnas 40-årskris, en fin relationshistoria om ett ganska udda par och en härlig skildring av en liten – trots att det härbärgerar ett ansett konstinstitut – sovande sydstatsstad som plötsligt vaknar till liv. I centrum finns den besatthet av Dick som infinner sig hos Chris efter en middag på tre man hand.

Det här med besatthet är en företeelse som intresserar mig speciellt. Detta att ständigt ha något i sina tankar som man inte kan släppa taget om är något jag själv har funderat en del kring. Vilka situationer sker detta i? Blir man besatt bara när man är frustrerad, orolig eller missnöjd med livet och behöver något som distraherar en från det man faktiskt känner och upplever eller kan det hända när som helst, även när man är tillfreds? Är besattheten något som berikar, bedövar eller i slutänden bara förvärrar processen? Är besattheten något som räddar dig från att sjunka för långt ner i en depression eller är det något som föder den? Och när är man klar, vad är det som avlutar en besatthet? Detta är en del av vad som utforskas i I love Dick, och jag uppskattar svaren jag får.

Griffin Dunne, som spelar den bra mycket äldre maken, gör sig utmärkt som den aningen självgode, intellektuelle författare

Vi får följa hur Chris förälskelse och fixering vid Dick påverkar henne, hennes man, Dick själv och ja, faktiskt en hel liten stad verkar det som. Griffin Dunne, som spelar den bra mycket äldre maken, har jag aldrig varit så förtjust i, men jag måste säga att han gör sig utmärkt som den aningen självgode, intellektuelle författare, som jag riktigt känner för när vi kommit till slutet av historien. Chris själv är filmmakaren som inte riktigt nått den framgång hon önskat och helt uppenbart frustrerad över att hon är i Marta med sin man i stället för Venedig, dit hon skulle åka med sin senaste film om hon inte trasslat till det med med musikrättigheterna. Hon är inte alls tillfreds med livet och man känner från allra första början hennes desperation över filmen och över livet samt hur obekväm hon känner sig väl där i det lilla kyffet till hus, där allt är fel och där hon plötsligt är reducerad till Sylveres fru, utan någon egen egentlig plats i nya tillvaron. Inte ens äktenskapet känns igen.

Kathryn Hahn and Griffin Dunn play a married couple on the new Amazon series I Love Dick.

Brevskrivandet verkar fungera som en ventil för Chris. Hon behöver helt enkelt något annat än sina misslyckanden att fokusera på. Breven hon börjar skriva, Dear Dick, och sedan läser högt för Sylvere blir som ett afrodisiakum och eggar dem båda. Så länge besattheten av Dick bara är känd för henne själv och maken, verkar den i alla fall på ytan berika relationen. Men det räcker inte, hon är fortfarande inte tillfreds, och när hon bestämmer sig för att göra Dick uppmärksam på hennes känslor genom att göra breven till ett offentligt konstprojekt och faktiskt skicka dem till honom samt visa upp dem för hela staden, då börjar det långsamt hända saker.

Vad som ser ut att skapa destruktivitet visar sig i slutänden mynna ut i någonting positivt för de båda männen.

Sylvere ter sig ju onekligen från början som en något pinsam figur, som slänger alldeles för långa, beundrande blickar på sin unga kollega, men det dröjer inte länge förrän arrogansen och självförtroende byts ut mot skammen, vilsenheten och känslan av att ha hamnat utanför när makan ägnar Dick groteskt med uppmärksamhet. Han ser så gammal ut plötsligt, deras ålderskillnad går sig påmind, och han förstår inte riktigt vad som pågår.

Dick, den oåtkomlige cowboyen, som verkar älska lugnet och stillheten i naturen, framstår som upphöjd i mystik, en dröm, ett konstverk i sig själv helt enkelt, ända tills han känner hur hans privata sfär har blivit fullständigt invaderad. Han tappar humöret, blir riktigt argsint och antar plötsligt mänskliga egenskaper, som vi inte sett hos honom förut. Kanske var han inte bara ett objekt att åtrå, en fantasi, en ädel Jesus-figur till man åndå, även om Chris fortfarande ser honom så.

_MG_0528.CR2

Vad som ser ut att skapa destruktivitet visar sig i slutänden mynna ut i någonting positivt för de båda männen. Existensen av breven får dem båda att börja reflektera över sina liv, plocka isär bitarna av sig själva och studera dem noggrant innan de till sist sätter ihop dem till något nytt.

Även Chris måste börja utforska sig själv efter att Dick så brutalt »klär av« henne genom att ifrågasätta hennes konstnärsskap och person: »I never had someone shatter with one glance, the persona I’ve been constructing for decades.« Hon verkar ha svårare att sätta ihop de där bitarna igen och inbillar sig att hans erkännande och besvarande av hennes känslor ska ge något slags svar.  Sökandet ger intryck av ett ganska mållöst famlande i texas-hettan, med besattheten av Dick som någon slags ledstång för henne att hålla sig i.

När kommer man över sin besatthet då? När fantasin blir verklighet, när det onåbara blir tillgängligt, när den upphöjde visar sig vara mänsklig eller helt enkelt när jag själv inser att jag är jag och jag är klar?

Chris besatthet skapar också konst utöver breven i sig. Dear Dick-breven entusiasmerar hela staden och ur hennes konst skapas ny konst. Breven läses diskuteras, ageras och snart myllrar det plötsligt av kreativitet i den av hettan förslöade staden, som liksom somnat in tillsammans med all gammal konst som ingen brydde sig om längre. Konsten som Dick företrädde, den som var stor och imponerande, fyrkantig och otillgänglig, fängslande på avstånd, men som hade svårt att komma nära och beröra under ytan. Ungefär som Dick själv. Nu byts den ut mot nåt nytt, »a stunning embodiment of new epoch, how academia, art and solcial media create a post-modren bricolage of high and low culture«, som en mycket ambitiös adept uttrycker saken. Relevant är definitivt dialogen kring kritik av andras konstuttryck, om de verkligen är av rätt sort och gjorda av rätt person. För det är ju just det som är bra, att konst inte behöver gillas av alla och att den kan diskuteras och uppfattas utifrån olika perspektiv.

IMG_1901.CR2

När kommer man över sin besatthet då? När fantasin blir verklighet, när det onåbara blir tillgängligt, när den upphöjde visar sig vara mänsklig eller helt enkelt när jag själv inser att jag är jag och jag är klar? Slutsatsen blir nog att Chris besatthet av Dick helt enkelt hjälpte henne igenom en personlig kris och den fanns där i hennes huvud så länge hon behövde den. Kanske är den nu ett avslutat kapitel, jag vet inte, men Chris resa är definitivt inte det och det är väl så det är, man travar vidare helt enkelt.

Alla åtta avsnitten av I love Dick finns på Amazon Prime Video.

Just nu på TVdags

Trailer

Paul Thomas Anderson är tillbaka – se trailern för Phantom Thread

23 oktober, 2017
Tablåtips 23/10

Bäst på tv i kväll: David Denciks vidriga rollgestaltning i Top of the Lake

23 oktober, 2017
Tablåtips 22/10

Bäst på tv i kväll: Curtis Hansons mästerliga L.A. Confidential

22 oktober, 2017
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Halt and Catch Fire var den perfekta dramaserien

22 oktober, 2017
TVdags betygsätter tolkningarna

Ddumba & Andersson Wij bäst i premiären av Så mycket bättre

21 oktober, 2017
Trailer

I Love You, Daddy – se den ohärliga trailern för Louis CK:s nya film

21 oktober, 2017
Tablåtips 21/10

Bäst på tv i kväll: Säsongspremiär för Så mycket bättre

21 oktober, 2017
Sverigepremiär

Se Leatherface som oskyldig liten valp i franska skräckmästarnas USA-debut

20 oktober, 2017
Recension

Loving Vincent – stillsam whodunnit & hypnotiskt formexperiment

20 oktober, 2017
Tablåtips 20/10

Bäst på tv i kväll: Djupt berörande samhällsskildring i Tjuvheder

20 oktober, 2017
Tablåtips 19/10

Bäst på tv i kväll: Spännande säsongsfinal av Gåsmamman

19 oktober, 2017
Topplista

Inför Så mycket bättre-premiären: De 15 bästa tolkningarna hittills

19 oktober, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel