Kommentar

Eva Hamilton larmar om obligatoriska ideologiska krav för filmstöd – kan utnyttjas av politiska krafter

Hur långt kan den politiska styrningen i kulturen gå innan den blir farlig? Får den som delar ut statliga kulturstöd avkräva konstnärer uppfostran – eller är det en osund maktutövning? TVdags berörde dessa frågor häromdagen i en text om hur uselt makten granskas i film-Sverige.

Det är därför talande att Svenska filminstitutets styrelse redan i november, trots skarp kritik i remissvar och hos de särskilda råd som införts för att öka branschens inflytande, under relativ tystnad klubbade den mest långgående politiska styrningen av upphovspersoner på kulturområdet som jag har hört talas om i Sverige.

Drömmen om politisk styrning av kulturen är nämligen särskilt välgödd hos Sverigedemokraterna.

Kort uttryckt innebär de nya reglerna, som börjar gälla den 1 mars, att alla som söker filmstöd måste genomgå en obligatorisk utbildningsdag med föreläsningar om jämställdhet samt »normkreativitet« för att kunna erhålla stödet. Utan det Green card som ges efter utbildning – inga statliga filmpengar till produktionsbolaget.

Det har nu kommit till TVdags kännedom att det, som en regissör uttryckte saken, »jäser och kokar i branschen« sedan detta har stått klart. Och att Filminstitutet utan att rådgöra med sedvanliga instanser har utökat dessa krav. I veckan skickade Film & TV-producenternas ordförande Eva Hamilton ett tydligt och kritiskt brev till Filminstitutets styrelse. Brevet osar, för att uttrycka saken snällt, av oro.

Eva Hamiltons välformulerade text är värd att läsas i sin helhet, särskilt om du är det minsta intresserad av den negativa utvecklingen i synen på kulturens frihet. Det höjer ett varningens finger kring viktiga frågor som är kopplade till politiken och kulturen detta valår. Brevet finns i sin helhet efter denna text.

Att ordföranden för Film & Tv-producenterna ensam tar striden är faktiskt oroväckande. Var är kulturredaktörerna? Var är ledarskribenterna? Var är Alice Bah Kuhnke?

Det centrala stycket – alltså skrivet av en person med stor erfarenhet av politik och diskussioner om fri kultur – är inte särskilt lugnande för de som redan tidigare har haft anledning att fundera över hur Filminstitutet fattar och genomdriver beslut:

»Men än viktigare är den principiella frågan. Om Filminstitutet börjar ställa som krav för filmstöd att upphovspersoner ska genomgå mer värdebaserade utbildningar, befarar vi att det statliga Filminstitutet beträder farliga vägar. Då öppnas dörren för att införa tvingande utbildningar som i en annan regeringskonstellation eller i en annan tid kan innebära begränsning av konstnärlig frihet eller yttrandefrihet.

Det finns redan nu riksdagsmotioner som pläderar för att målet för filmstöd ska vara att ›levandegöra det svenska kulturarvet, och då inte enbart genom restaurering av gamla svenska filmer, utan även genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska svenska miljöer‹. Steget är inte långt till att införa obligatoriska utbildningar i det svenska kulturarvet för att få tillgång till svenskt filmstöd. Eller att kräva utbildning som grundar sig i andra värderingar, som från tid till annan anses prioriterade, hur vällovligt syftet än må vara.«

Annorlunda uttryckt: de goda intentionernas pekpinnar leder väldigt sällan dit man vill. Människan har om och om igen visat sig vara för bångstyrig och komplex för den saken. Och konsten har varit den ventil och spegel där detta mer komplexa kan dryftas.

Samtidigt har mången politiker just därför drömt om att med kulturen forma henne rätt.

Det finns gott om exempel på obligatorisk politisk skolning för kulturutövare i historien. Tyvärr är inget av dessa särskilt smickrande för Filminstitutet.

Således finns det många exempel på obligatorisk politisk skolning för kulturutövare i historien. Tyvärr är inget av dessa särskilt smickrande för Filminstitutet.

Varför Kulturdepartementet inte redan har klivit in och höjt ögonbrynen över detta, särskilt som det tidsmässigt blir sammankopplat med den helstatliga filmpolitiken, kan jag bara gissa. Men visst påminner Green card-kursen en hel del om tankarna i Miljöpartiets skrift Kulturen – det fjärde välfärdsområdet där man skrev att »Kvantifierade mångfaldsmål ska sättas upp, med sanktioner och konsekvenser från huvudmän om målen inte uppnås.«

Kulturen ska vara så fri som möjligt för att den inte är en uppfostringsanstalt. Målet för ett kulturinstitut bör vara att filmen (särskilt i tider av stora förändringar) överlever.

Det är därmed jättebra att SFI har ordnat full finansiering för restaurering av filmhistorien, till exempel.

Kulturens uppgift är dock inte att fostra goda medborgare eller konstnärer.

Inte ens om intentionerna är de bästa.

Om man inte vågar uttala sig, då lär man heller inte protestera när det är dags för den obligatoriska skolningen för att få genomföra sin konst.

Och just nu finns det andra anledningar att tänka längre än filminstitutets styrelse tillsammans med vd Anna Serner har gjort, och inse hur viktigt slaget om kulturen är.

Drömmen om politisk styrning av kulturen är nämligen särskilt välgödd hos ett svenskt riksdagsparti, Sverigedemokraterna. Som Eva Hamilton påpekar så handlar deras syn att »levandegöra det svenska kulturarvet« inte bara om att restaurera gamla filmer. Nej. Kultur är ett centralt begrepp för SD. I höstbudgeten för 2018 konstateras det att: »För oss spelar kulturen en central roll för sammanhållning och hållbar utveckling för nationen.«

Som Arbetets kulturredaktör Jonna Sima skriver så nämns »kultur« inte mindre än 157 gånger i höstbudgeten. »Invandring«? 30 gånger.

Att det då är ordförande för Film & Tv-producenterna som ensam tar denna strid mot Filminstitutet är faktiskt oroväckande. Var är kulturredaktörerna? Var är ledarskribenterna? Var är Alice Bah Kuhnke? Borde inte de, eller kanske facket, påpeka att SFI ägnar sig åt »en besvärande sammanblandning av roller«? Eller att »obligatorier och tvång« kan verka hämmande?

Det är besvärande att det är producentföreningen som behöver uppmärksamma SFI på kulturens frihet, komplexitet och eftertanke. Och det är trist att regissör på regissör och manusförfattare på manusförfattare hör av sig till mig och är bedrövade – men att ingen som vanligt vill stå bakom kritiken med sitt namn. Som filmjournalist vet jag att detta är något som har förändrats under de senaste åren.

För om man inte vågar uttala sig, då lär man heller inte protestera när det är dags för den obligatoriska skolningen för att få genomföra sin konst.

Den enda ljusglimten i hela eländet är väl att situationen är helt kongenial med en nu hyllad svensk regissörs tematik. Ett klassrum fullt av svenska filmskapare som tar lektioner i normkreativitet? Det kan ju inte annat än bli en fruktansvärt bra scen i nästa Ruben Östlund-film.

Eva Hamiltons brev till SFI

Stockholm den 23 jan 2018

Till styrelsen för Svenska Filminstitutet

De berättelser och vittnesmål som kom till uttryck i samband med #metoo-uppropen gjorde oss som verkar i film-och tv-branschen bestörta och ursinniga. Branschens skyndsamma mål är givetvis att få till stånd en hållbar förändring. Teaterförbundet, Almega, TV-bolagen, Film&TV-Producenterna, Filminstitutet, regionala produktionscentra och Kulturdepartementet tillhör dem som har presenterat olika åtgärdsplaner.

Film&TV-Producenterna kommer tillsammans med Teaterförbundet att genomföra enkätundersökningar för att följa utvecklingen, vi ser över avtalen med beställare och finansiärer för att säkerställa ett ansvarstagande från samtliga parter i värdekedjan. Vi kommer under åren att erbjuda våra medlemmar en handfast och konkret utbildning i frågor som rör arbetsmiljö och sexuella trakasserier. Och vi har bjudit in representanter från #tystnadtagning för att lära av deras erfarenheter.

Det handlar om komplexa frågor som kräver långsiktighet och eftertanke.

Samtal mellan Film&TV-Producenterna och Filminstitutet inleddes därför omedelbart efter publiceringarna om #metoo för att hitta ett fruktbart samarbete. Men detta samtal hann knappt påbörjas, innan styrelsen för Filminstitutet beslutade om Green Card och att VD (eller liknande) för produktionsbolagen ska genomgå en obligatorisk utbildningsdag med olika föreläsningar om jämställdhet och något som benämns normkreativitet för att kunna erhålla filmstöd, alltså en utökad version av Green Card som inte heller Råden har haft möjlighet att ta ställning till. I vårt remissvar angående Green Card skrev vi att institutet givetvis måste kunna säkerställa producenters och produktionsbolags förmåga att slutföra projekt som ges stöd. Vi anförde dock att, om Green Card ska införas, så bör det begränsas till grundläggande kunskap om gällande regelverk och lagar. Vi vidhåller denna uppfattning.

Arbetsmiljö är föremål för omfattande lagstiftning. Det är produktionsbolagens rättsliga skyldighet att garantera goda arbetsförhållanden. Om Filminstitutet genomför obligatoriska utbildningar i arbetsmiljörelaterade ämnen blir det en besvärande sammanblandning av roller.

Men än viktigare är den principiella frågan. OM Filminstitutet börjar ställa som krav för filmstöd att upphovspersoner ska genomgå mer värdebaserade utbildningar, befarar vi att det statliga Filminstitutet beträder farliga vägar. Då öppnas dörren för att införa tvingande utbildningar som i en annan regeringskonstellation eller i en annan tid kan innebära begränsning av konstnärlig frihet eller yttrandefrihet. Det finns redan nu riksdagsmotioner som pläderar för att målet för filmstöd ska vara att »levandegöra det svenska kulturarvet, och då inte enbart genom restaurering av gamla svenska filmer, utan även genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska svenska miljöer«. Steget är inte långt till att införa obligatoriska utbildningar i det svenska kulturarvet för att få tillgång till svenskt filmstöd. Eller att kräva utbildning som grundar sig i andra värderingar, som från tid till annan anses prioriterade, hur vällovligt syftet än må vara.

Vi ser också en risk för att obligatorier och tvång kan hämma den positiva kraft och framåtrörelse som redan finns i branschen och som vi och övriga aktörer nu försöker ta tillvara på.

Vi, Film&TV-Producenterna, menar att den obligatoriska utbildningen ur flera aspekter är ett olyckligt beslut, som vi vädjar till Filminstitutets styrelse att ompröva.

Med förhoppning om snar respons

Eva Hamilton

ordförande för Film&TV-Producenterna

Just nu på TVdags

Nyhet

Canal Digital är en lysande streamingtjänst – här är TVdags bästa film- & serietips

24 juni, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Alicia Silverstone! Även om American Woman har en bit kvar

24 juni, 2018
Klipp

Favoritrepris: Se Jimmy Durmaz mål som förde Sverige till VM

24 juni, 2018
Nyhet

Tiden ute för Timeless – eller kan vi få en långfilm?

22 juni, 2018
Recension

Luke Cage säsong 2: ett underbart kärleksbrev till Marvel, Harlem & Jamaica

22 juni, 2018
Streamingtips

Komedispecial på Netflix: Säg hej & hej då till Hannah Gadsby

20 juni, 2018
Lista

Listan med Luke Cages 10 mest bisarra fiender – två är med i nya säsongen!

19 juni, 2018
Nyhet

Youtube Premium här: Cobra Kai och annonsfritt Youtube för alla (som betalar)

19 juni, 2018
Nyhet

Såklart! Will Ferrell gör Eurovision-komedi för Netflix

19 juni, 2018
Nyhet

Oväntad The Walking Dead-nyhet: Shane gör comeback i säsong 9!

18 juni, 2018
Recension

På HBO: Ny säsong av välproducerade, korkade & underhållande The Affair

18 juni, 2018
Streamingtips

För soligt/regnigt? Här är 10 Netflix-anledningar att stanna inne

17 juni, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel