Hyllning

Ett fyrfaldigt leve för älskade Buffy the Vampire Slayer, 20 år idag!

*klingar i glaset, harklar mig.*

Kära Buffy!

I dag fyller du tjugo år och jag tänkte hålla ett litet tal.

Jag minns när vi sågs första gången. Jag pluggade och hade föreläsningar 10–12, så jag kom hem och åt lunch vid en tid som råkade vara exakt samtidigt som något som hette Buffy the Vampire Slayer gick på femman. Det var repriser förstås, jag visste inte vem du var. Först bara slökollade jag, men jag blev snabbt fast. Det var något så speciellt med dig… Min dåvarande kille blev också besatt. På den tiden var det lite nytt med att ladda ner (tror inte ens vi förstod att det var en dålig grej att göra) men min kille var haj på data och vi började raskt om med alla dina avsnitt från början för att slippa vänta på femmans repriser. Buffy blev snabbt det enda jag levde för. Jag avskydde när resten av livet kom och trängde sig på! Vårt största gräl hade jag och min sambo när jag låg hemma sjuk och jag hade lovat, lovat på heder och samvete, att inte se på Buffy utan honom. Jag kunde inte hålla det löftet utan såg avsnittet Go Fish själv och ljög om det. Flera dagar senare erkände jag under tårar! Det var inte okej så klart. Drama följde.

Det här var på den tiden då jag inte visste om hur många andra som älskade dig, jag kände väl inte tillräckligt många kulturkvinnegeeks då.

Det här var på den tiden då jag inte visste om hur många andra som älskade dig, jag kände väl inte tillräckligt många kulturkvinnegeeks då.  Nu är vi många som offentligt och stolt prisar Buffy, som räknas som en klassiker och kultserie, men då fick jag ständigt försvara dig: »det är faktiskt inte om monster den handlar, inte egentligen!«. Vampyrhistorier hade låg status, skräck överhuvudtaget ansågs vara trashigt och vad sa du sa du, hette hon »Buffy«?!

bite me

Nej det var aldrig monster, eller Big Bad som du säger, som Buffy egentligen handlade om. Skaparen Joss Whedon har själv sagt att hans tid i high school var som en skräckfilm. Att han bara känt en enda som inte känt så (det har föreslagits att denna någon skulle vara Nathan Fillion). Så han skapade en serie där huvudpersonerna får möta all livets jävlighet, men i form av konkreta monster. Det kryllar av metaforer i Buffy. Som i Nightmares, där magi som gör att alla upplever sina värsta mardrömmar, visst, det är spindlar och annat men det riktigt jobbiga är när Buffy träffar sin pappa, som lugnt berättar för henne att skilsmässan från hennes mamma var Buffys fel – så jobbig som hon var! Och ni minns väl mobbarna som blev en hyenaflock i The Pack? Den mordlystna flickan i Out of Mind, Out of Sight som blivit osynlig för att ingen såg henne?

Buffy blev äldre men metaforerna fanns kvar, kanske inte alltid superlyckat, som när Buffy och ett gäng killar blir förvandlade till grottmänniskor i avsnittet Beer Bad… Äsch, enstaka avsnitt hit och dit kanske inte alltid var tiopoängare, men på det hela taget höll serien en så extremt hög nivå. Så hög nivå att det var du som fick mig att bli intresserad av hantverket bakom en tv-serie. Innan dig var jag aldrig intresserad av vem som gjort en serie, eller dramaturgi. Men här såg jag ju hur de olika karaktärerna växte, hur tonen i säsongerna förändrades… det fascinerade mig. Jag ville veta mer. Jag kollade upp vem som gjort serien, vad han mer gjort, och vad han rekommenderade (Tack Joss för tipset om Veronica Mars!). Whedon lekte med mediet: ett avsnitt blev en musikal, ett annat där ingen pratade.

hush

Avsnittet The Body är bara sorg, Hush (ovan) är skräck, Band Candy är komedi. Ja det är till och med lite kostymdrama här och där! Buffy var anledningen till att jag överhuvudtaget började intresserade mig för att skriva tv-kritik. Och manus för den delen. Utan dig Buffy, hade jag alltså jobbat med något helt annat.

Men du behövde inte bli räddad av en kille – det var du som räddade killen.

Så har vi det där med feminismen! Tjugo år sedan, ja då var det var väldigt tunt med kvinnliga superhjältar (som om det fanns så många nu…). De fick skrika gällt och bli räddade eller vara den som hjälten blev kär i. De fick aldrig vara den starkaste, eller roliga, eller mänskliga. Men du behövde inte bli räddad av en kille – det var du som räddade killen.

no guy

Feminismen går som en röd tråd genom hela serien, vi kan bara ta några exempel… som i avsnittet Family. Där ska den timida häxan Tara bli hämtad hem av pappa och bröder, som menar att kvinnorna i familjen blir onda demoner när de blir vuxna. Det visar sig vara en myt männen i familjen hittat på för att hålla kvinnorna på mattan.  Eller i allra sista avsnittet där Buffy delar med sig av sin styrka, så alla flickor i världen kan bli en Slayer. Systerskap och Slayerettes!

mr pointy

Hur stark du än var så var budskapet tydligt: Du behöver dina vänner. Ingen kan klara allt ensam! Inte för att vara taskig på din födelsedag Buffy, men visst är ändå birollerna fantastiska, i vissa fall kanske till och mer intressanta än vad du var ibland?  Varje karaktär fick leva sitt eget liv. De fanns inte bara där för huvudrollen.

Xander…

xander

Spike…

out for a walk bitch

Anya…

anya

Giles…

a slight apocalypse

Sedan har vi ju Willow förstås. Nätet är fullt med oändligt fina komma ut-historier om hur Willow och Tara hjälpt dem.

Så har vi språket. För mig är dialogen en av de mest fantastiska sakerna med Buffy! Proppad med vitsigheter och populärkulturella influenser, och det speciella sättet att uttrycka sig utvecklades till den grad att Scooby-gänget fick ett helt eget sätt att prata, »Buffy-speak«. Från början härstammade det från Whedons eget sätt att prata och de geniala manusförfattarna lyckades förvalta det väl:

Läs gärna även den här ingående artikeln om Buffy-speak.

När jag för ett tag sedan gjorde en liten enkät på Twitter och frågade om en tv-serie någonsin hjälpt någon att komma ur en depression svarade många ja, och den serien som flest nämnde var just Buffy the Vampire Slayer. Så Buffy, du saved the world a lot. Och du har räddat många av oss andra också!

Höj era glas för jubilaren! Ett fyrfaldigt leve för Buffy the Vampire Slayer!

Just nu på TVdags

Nyhet

Nu är den här! Kolla in trailern för Netflix-serien The Punisher

20 september, 2017
Tablåtips 20/9

Bäst på tv i kväll: Zackari Wahlström testar livet på 1800-talet

20 september, 2017
Nyhet

Linda Hamilton tillbaka som Sarah Connor i Terminator 6

20 september, 2017
Nyhet

HBO förnyar David Simons The Deuce för en andra säsong

20 september, 2017
Trailer

Alicia Vikander är Lara Croft – se första trailern för nya Tomb Raider

20 september, 2017
Tablåtips 19/9

Bäst på tv i kväll: Luuks Fråga Lund är klassisk public service

19 september, 2017
Pop Culture Confidential

Exklusiv Pamela Adlon-intervju i veckans podd – om Better Things & föräldraskap

19 september, 2017
Nyhet

Lukas Moodysson gör bonnig BUP-dramedy för HBO Nordic!

19 september, 2017
Nypremiär från NonStop Timeless

Den fullkomliga konstupplevelsen – Jane Campions Pianot på bioduk igen

18 september, 2017
Kakfest

Han gör det igen: Roy Fares förför oss i Amerika

18 september, 2017
Tablåtips 18/9

Bäst på tv i kväll: Virtuos Vera Vitali i SVT-dramat Hinsehäxan

18 september, 2017
Kommentar

Hammarby Hockeys webb-tv bjuder på extremt stillastående spel

17 september, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel