Nyrestaurerat från NonStop Timeless

En noirmarinerad fransk thrillerklassiker – nypremiär idag för mästerliga Hiss till galgen

Betyg 5 av 5

Det parisiska paret Florence (Jeanne Moreau) och Julien (Maurice Ronet) är galna i varandra, men deras kärlek måste hållas hemlig – Florence är nämligen redan gift, med Simon (Jean Wall), en förmögen industrialist som dessutom råkar vara Juliens chef. Frustrationen och passionen leder till att det unga paret kläcker en våghalsig och grym plan. Medan Simon jobbar extra en lördag tar sig Julien upp till det i övrigt helgtomma kontoret och skjuter honom. Han ser till att dådet ser ut som självmord, smiter därifrån, återförenas med sin älskade Florence, som så småningom ärver sin rike man, och de två turturduvorna lever lyckliga i alla sina dagar.

Så långt den sluga planen. Men i Louis Malles mästerliga Hiss till galgen (Ascenseur pour l'échafaud) från 1958, som har nypremiär på bio i dag, går inget som planerat. Små misstag styr in handlingen på helt nya spår, detaljer får oanade konsekvenser, slumpmässiga möten vänder upp och ner på allt. Hela tiden sitter man och biter på naglarna och tänker det här kan aldrig gå vägen. Snaran dras obönhörligen åt. Och över hela dramat ligger Miles Davis stämningsfulla musik som en kvardröjande cigarettrök.

Hela tiden sitter man och biter på naglarna och tänker det här kan aldrig gå vägen. Snaran dras obönhörligen åt. Och över hela dramat ligger Miles Davis stämningsfulla musik som en kvardröjande cigarettrök.

Men Louis Malles ödesmättade thriller är inte bara en tät och cool film om ett älskande par som drömmer sig bort till en bättre tillvaro men vars planer är dömda att misslyckas – dess filmhistoriska betydelse är också av vikt. Inte nog med att den gjorde Jeanne Moreau till superstjärna, den utgör dessutom en tydlig brygga mellan den amerikanska film noir som kritikerna på franska tidskriften Cahiers du cinéma älskade, och den filmproduktion som kom att kallas den franska nya vågen bara något år senare, då samma kritiker som gett upprättelse åt amerikanska lågstatusgenrer som film noir och western – Godard, Truffaut, Chabrol – bytte pennan mot kameran och förändrade hela filmspråket.

Elevator

Malle var aldrig en given del av den franska nya vågen men associeras ändå ibland till rörelsen, trots att han själv distanserade sig från grupperingen. Dessutom var han troligtvis lite för mainstream och inte ett självklart namn för den hippa Cahier-kretsen. Men det går ändå att se spår av ett nytt formspråk i Hiss till galgen; samtidigt som den i mångt och mycket är en välbekant thriller med inslag av desperat romantik, så blandas ett klassiskt berättande med en vital stil som liksom signalerar den annalkande ankomsten av den nya vågen.

JeanneM

Louis Malles digra filmografi är inte bara kvalitetsmässigt imponerande utan också förbluffande i sin bredd, han gjorde allt från krigshistorier och romantiska komedier till karaktärsstudier och amerikansk indie. Kanske blir denna bredd som mest tydlig när man studerar Malles tidigaste filmer. Att leta efter en röd tråd i hans output under den här tiden kräver viss ansträngning – han testar sig otåligt fram, hittar och överger genrer och stilar på löpande band. Den franske regissören gjorde inom loppet av ett par år så dramatiskt olika filmer som Jacques Cousteau-dokumentären Den tysta världen (Le monde du silence) (1956), otrohetsdramat De älskande (Les amants) (1958), anarkistiska crazy-komedin Zazie – flickan som gör vad som faller henne in (Zazie dans le métro) (1960) – och inte minst Hiss till galgen, som var hans spelfilmsdebut. Såväl form som innehåll i dessa fyra första filmer kunde knappast vara mer olika varandra. När samtliga haft premiär var Malle inte ens 30 år fyllda.

Hiss till galgen är således, i kritikern Terrence Raffertys ord, en anomali – men den första i en lång serie anomalier som sammantaget utgjorde Malles karriär. Malle återbesökte sällan filmiska fåror utan föredrog att plöja nya.

Hiss till galgen har nypremiär på bio idag.

Just nu på TVdags

Podcast

Pop Culture Confidential-special: allt om nomineringarna med Oscar-experten Sasha Stone

23 januari, 2018
Recension

Soderberghs nya serie Mosaic förbryllar – på fel sätt

23 januari, 2018
Kommentar

Hynek Pallas om Guldbaggen-thrillern alla missar

23 januari, 2018
Tablåtips 23/1

Bäst på tv i kväll: Alicia Vikanders Oscarssuccé i The Danish Girl

23 januari, 2018
Lästips

Litteraturens betydelse i Arkiv X – bokhyllan hos CSM dissekerad

23 januari, 2018
Recension

Mardrömmen är tillbaka – Channel Zero är tv-världens bästa skräckserie

22 januari, 2018
Recension

Nytt på HBO: Britannia – Game of Thrones möter Vikings möter Asterix

22 januari, 2018
Tablåtips 22/1

Bäst på tv i kväll: Chockrapport om de oförutsägbara klimatförändringarna

22 januari, 2018
Nyhet

Three Billboards dominerade SAG Awards – här är alla vinnarna

22 januari, 2018
Tablåtips 21/1

Bäst på tv i kväll: Kommer Bron-Henrik att lösa sitt cold case?

21 januari, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sarah Lancashire har blivit den kvinnliga medelålderns portalgestalt

21 januari, 2018
Nyhet

Yes! Ian Malcolm blir POP-figur – men vad hände med Ellie Sattler?

20 januari, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel