Kommentar

En Big Little Lies-special för alla män som inte fattat nyanserna

Vissa skådespelerskor är så fenomenalt bra på att spela sköra. Och då menar jag inte ömtåliga som små porslinsdockor som ska skyddas mot omvärlden, utan tänkande, empatiska och – ja, sårbara. Gwyneth Palthrow är en av dem, Nicole Kidman en annan. I rollen som Celeste i Big Little Lies bär hon beige koftor i kashmir som täcker armarna, hon har långkjol som skyler hennes blåmärken. Och kanske henne själv också, från mäns blickar, eftersom hennes make Perry slår henne för att han är rädd att hon ska dra annars.

Vi får inte kalla det för ett »våldsamt äktenskap«, och få det till att det är fråga om en gemensam dans. Detta är misshandel.

Ett misshandelsförhållande är alltid svårt att skildra, alltid svårt för utomstående att begripa. »Varför drar hon inte bara?« Jag kan berätta varför: för att det blivit ens liv. Det går aldrig från ett till hundra, man går inte omkring superkär och glad i hågen en dag för att nästa dag leva i en kontrollerande, destruktiv relation där vägen ut är oklar och suddig. Den styrkan som behövs blir nedbruten stegvis. Man kan jämföra det med ett sekttänkande, där de egna, privata tankarna som strider mot läran systematiskt blir förbjudna. Till slut censurerar man också sig själv och sina tankar på att något är fel.

Att, som Markus Larsson gjorde i Aftonbladet i söndags, beskriva Celeste och Perrys äktenskap som »våldsamt« är fel. Han slår henne. Ibland slår hon tillbaka. Ibland glider det över till sex. Men inte för att hon tänder på hans slag utan som ett sätt att extrahera hans våld, kanalisera det till något annat. Ibland går det inte, då våldför han sig på henne och hon intalar sig att det är passion, för det är lättare att leva med. Vi får inte kalla det för ett »våldsamt äktenskap«, och få det till att det är fråga om en gemensam dans. Detta är misshandel.

Markus Larsson känner till Highway 1 som går slickad längs Kaliforniens kust, han har själv åkt på den, skriver han. Larsson är visserligen musikkritiker så det är såklart inte superkonstigt att han funderar mer över låtvalen än kvinnoporträtten här. Men att skriva »… resten av Big Little Lies känns som en seriös och tråkig cover på Desperate Housewives, med en Agatha Christie-liknande mordhistoria i mitten. Alla är till slut misstänkta«, svider.

-1600x1600Ja, det vilar en mordhistoria över serien, men det är att reducera det hela. Poängen är att alla kvinnor i den till synes perfekta lilla småstaden (av »gnälliga personer« och »champagneliberaler« – dude, det finns en poäng i detta!) har erfarenhet av misshandel, våld och mäns hat mot kvinnor. Desperate Housewives har ett väldigt annorlunda tilltal. Och Markus må ha cruisat längs kusten, som så många andra, men det gör uppenbarligen inte att han har en ökad förståelse för det som serien handlar om, kvinnorna och deras familjer. Ju mer vi vrider på kalejdoskopet, ju mer fattar vi att våld i den yttersta bemärkelsen, alltså mord, inte är en isolerad händelse här. Alla är misstänkta just därför.

Som Jane, som lever varje dag med ett levande och synligt bevis på en våldtäkt. Vreden och sorgen i att inte kunna eller vilja berätta för sonen som är resultatet av brottet. Styrkan i att veta att det enda goda som kom ur den natten var sonen Ziggy och att han bara är hennes. Det är motstridiga och svåra känslor för henne att hantera.

Som Bonnie, som ägnar dagarna åt yoga och zen för att skapa ordning i sinnet och rensa upp bland känslorna från sitt tidigare liv (och nu framgår det inte i serien så tydligt som det borde – men hennes mamma blev alltså misshandlad av hennes farsa, vilket också ett skäl till att hon så snabbt kan identifiera vad som pågår mellan Celeste och Perry på festen – synd att detta inte är så tydligt framställt. Minns när hon pratar med Adam om att alla har bagage, när han mopsat upp sig mot Nathan.)

Som Celeste, som skyler kroppen, gör sig liten, gör sig flickig och till lags så att hon ska slippa stryk. Men det hjälper inte. Varje gång hon fattar ett enda beslut, oavsett storleksgrad, straffas hon för att hon agerat »mannen i familjen«.

Kanske inte Madelaine, kanske inte Renata. Men även de står för kvinnoroller som får betala ett pris för sina livsval. Madelaine är så rädd för att tappa kontrollen att hon glömmer lusten, Renata är så fokuserad på att vinna att hon tappar empatin.

Det finns en kraft i att psykologen inte säger »Ni har ett våldsamt äktenskap«.

Att alla kvinnor är uppklädda som en och samma kvinna på den kulminerande festen är också symboliskt, och att Jane och Celeste valt samma Breakfast at Tiffany's-outfit när det är Audrey Hepburn-tema. De har ju mer gemensamt än vad omgivningen, betraktaren först kan tro. Celeste »gnällig person/champagneliberal« och Jane bara några steg bort ifrån white trash.

big-little-lies-episodes-3-and-4

Ja, alla är i slutändan misstänkta. Men poängen är: för att de alla har råkat ut för det vi inte pratar om. Det vi inte ser, det vi inte vet. Det som de andra invånarna (snacka om »gnälliga personer«!) heller inte vet men gärna spekulerar om i polisförhören. Det vi kanske, eventuellt kallar för luddiga saker som »passionerat förhållande« eller »våldsamt äktenskap«. Det rätta ordet är misshandel. Och/eller kvinnohat.

Motstånd är kanske ett starkt ord i sammanhanget. Man kan också tolka slutet som att en ensam kvinna har svårt att stå upp mot våld, misshandel och förtryck.

Och slutscenen som i Aftonbladet beskrivs som »en alldeles för sällsynt och kraftfull skildring av systerskap och motstånd« är mycket riktigt detta. Bra att åtminstone detta gick fram. Motstånd är kanske ett starkt ord i sammanhanget. Man kan också tolka slutet som att en ensam kvinna har svårt att stå upp mot våld, misshandel och förtryck. Det krävs alltid flera. Jag tycker till exempel att scenerna där Celeste går till psykolog är oerhört skickligt gjorda. Psykologen som måste bryta ned en tjock och hög jävla barriär hos Celeste för att komma fram till kärnan. Där märks det tydligt vilken vikt ord och formuleringar har. »Han gör dig illa«, säger psykologen och Celeste säger emot, orden är alldeles för läskiga och främmande för henne. Psykologen säger det gång på gång: »Han gör dig illa.« Det finns en kraft i detta, att hon inte säger: »Ni har ett våldsamt äktenskap.«

Till slut rasar barriärerna ned och Celeste ser att han gör henne illa.

Big Little Lies finns på HBO Nordic.

Just nu på TVdags

TVdags betygsätter tolkningarna

Ddumba & Andersson Wij bäst i premiären av Så mycket bättre

21 oktober, 2017
Tablåtips 21/10

Bäst på tv i kväll: Säsongspremiär för Så mycket bättre

21 oktober, 2017
Trailer

I Love You, Daddy – se den ohärliga trailern för Louis CK:s nya film

21 oktober, 2017
Sverigepremiär

Se Leatherface som oskyldig liten valp i franska skräckmästarnas USA-debut

20 oktober, 2017
Recension

Loving Vincent – stillsam whodunnit & hypnotiskt formexperiment

20 oktober, 2017
Tablåtips 20/10

Bäst på tv i kväll: Djupt berörande samhällsskildring i Tjuvheder

20 oktober, 2017
Tablåtips 19/10

Bäst på tv i kväll: Spännande säsongsfinal av Gåsmamman

19 oktober, 2017
Topplista

Inför Så mycket bättre-premiären: De 15 bästa tolkningarna hittills

19 oktober, 2017
Nyhet

Kødder du? Facebooks tv-tjänst beställer Skam på engelska

18 oktober, 2017
Tablåtips 18/10

Bäst på tv i kväll: Äntligen säsong 3-premiär för Mr Robot

18 oktober, 2017
Standup

Netflix-nytt: Patton Oswalt om Trump, Twitter & plötslig död i Annihilation

17 oktober, 2017
Tablåtips 17/10

Bäst på tv i kväll: Premiär för ny Kobra-säsong – nu med fenomenala Parisa Amiri

17 oktober, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel