Nyrestaurerat från NonStop Timeless

En av tidernas bästa fängelsefilmer – VOD-nypremiär idag för En dödsdömd har rymt

Betyg 5 av 5

Vi vet redan av filmtiteln att huvudpersonen Fontaine kommer att fly. Hans flitigt använda berättarröst är också återblickande, så vi vet, eller vi kan åtminstone vara ganska säkra på, att han kommer att klara sig. Kvar återstår då hur han flyr, vilken metod han använder sig av, vilken väg han tar. Vad blir priset för flykten? Kommer han att klara sig oskadd? Är hans nya cellkamrat, Jost, som insisterar på att fly tillsammans med honom, någon att lita på eller en tysk spion? Robert Bressons mästerverk En dödsdömd har rymt från 1956 har nypremiär idag på VOD via NonStops Timeless-serie, och är en av tidernas bästa fängelsefilmer.

Bresson (1901–1999) är en ofrånkomlig gigant inom den franska filmkonsten, även om han kanske inte är ett välbekant namn för den stora publiken. Hans säregna, asketiska filmer har dock förtjusat och inspirerat ett otal kritiker, cineaster och andra regissörer under åren, och filmer som Au hasard Balthazar (1966) och Mouchette (1967) dyker regelbundet upp på topplistor över »världens bästa filmer« (se exempelvis Sight & Sounds från 2012). Bresson var också en av få filmskapare som klarade sig med hedern i behåll när François Truffaut, Jean-Luc Godard och de övriga spolingarna i franska nya vågen klev fram som smakpoliser i slutet av 1950-talet och i princip dömde ut all samtida fransk film förutom sin egen (även Jean Renoir klarade sig från avhyvlingarna). Godard har i sedvanligt bombastisk stil gått så långt som att likna Bressons betydelse för fransk film med Dostojevskijs för rysk litteratur och Mozarts för tysk musik. Bresson regisserade tretton långfilmer under sin karriär, från 1943 års Les anges du péché till 1983 års L'argent.

Bressons »modeller« ska vara nollställda, lakoniska, allt känslomässigt agerande ska genom idog repetition reduceras till intet, all affekt är bannlyst.

Bresson använde sig oftast av amatörer i stället för skolade skådespelare i sina filmer, och han hade en väldigt krass syn på sina aktörer, som han föredrog att kalla »modeller«: de placeras likt annan rekvisita ut på rätt plats i scenen och utför exakt de sysslor – och inga andra – som regissören instruerar dem att utföra. Bressons »modeller« ska vara nollställda, lakoniska, allt känslomässigt agerande ska genom idog repetition reduceras till intet, all affekt är bannlyst. Syftet var delvis att komma ifrån det dramatiska (över)spel som var dominant inom den franska teatern, och effekten går att diskutera – om du är anhängare av Bressons metoder blir modellernas likgiltiga spel en vit duk på vilken du kan projicera dina egna känslor och tankar. Är du däremot skeptisk till tekniken kan modellerna framstå som viljelösa schackpjäser som är omöjliga att få en känslomässig koppling till.

rymt2

För mig var Bressons filmer, och uppskattningen av dem, länge en gåta; jag förstod aldrig riktigt grejen med hans asketiska stil och nollställda aktörer, och jag upplevde att det nästan alltid fanns en religiös dimension i hans filmer som jag inte kunde komma åt och således inte heller drabbas av. Bressons oantastliga status som Auteur med stort A, framför allt hos mina internationella cineastvänner, gjorde mig ofta frustrerad. Det tog mig flera år att uppskatta (vissa av) hans filmer, och det verk som till slut erbjöd en öppning var just En dödsdömd har rymt (på franska Un condamné à mort s'est échappé ou Le vent souffle où il veut, alltså direktöversatt En dödsdömd man har rymt eller Vinden blåser vart den vill; den andra delen av titeln är ett citat från Johannesevangeliet).

Fontaine, den dödsdömde i filmens titel, och historien om hans dramatiska flykt baseras på André Devignys memoarer. Devigny var en fransk motståndsman under andra världskriget som 1943, under den tyska ockupationen, spärrades in på militärfängelset Montluc i Lyon i väntan på avrättning, men som lyckades rymma innan dödsdomen verkställdes.

Filmen inleds med att Fontaine transporteras av tyska soldater till fängelset. Han placeras i en dyster cell och börjar omedelbart planera sin flykt. Han funderar, analyserar situationen, letar efter brister och svagheter i sin cell och i bevakningen, hittar möjligheter, börjar långsamt och metodiskt arbeta fram en flyktväg.

Spänningen ligger alltså i Fontaines noggranna planering och utförande av flykten, där ingenting får lämnas åt slumpen. Alltför stora förändringar i cellen väcker misstankar hos vakterna, så allt måste göras gradvis och under stor försiktighet; samma scen, samma handlingsmönster, men hela tiden med små, små steg framåt. Vattendroppen urholkar stenen. Många bäckar små. Och det är här, i Fontaines tålmodiga arbete i cellen, samma typ av arbete som vi känner igen från efterföljande fängelsefilmer som Le trou/Hålet (1960) och Flykten från Alcatraz (1979), som Bressons asketiska och repetitiva berättande fungerar så bra. För vilken miljö är mer lämplig för detta än ett fängelse? Den kala cellen och vardagens outhärdliga, repetitiva monotoni passar Bresson perfekt.

Spänningen ligger alltså i Fontaines noggranna planering och utförande av flykten, där ingenting får lämnas åt slumpen.

Det har sagts att Robert Bressons filmer är så subtila att klimax kan uppstå när två blickar möts. David Bordwell har påpekat att regissören, just med sin lågmäldhet och sin fäbless för återkommande gester, scener och handlingar, håller tittarna på helspänn, hela tiden på spaning efter subtila förändringar i skeenderna, »alert for more or less distinct variations«. Översatt till en klaustrofobisk fängelsemiljö där en dödsdömd man försöker bryta sig loss och nå friheten blir denna lågintensiva stämning inget mindre än gastkramande.

En dödsdömd har rymt har nypremiär på VOD idag, klicka här för info om var du kan strömma den.

Just nu på TVdags

Pop Culture Confidential

I veckans podcast: NY Times-journalisten Amanda Hess dekonstruerar det manliga geniet

20 november, 2017
Kommentar

Oui..! Yesss..! Da da da..! Visst betyder detta att Falsk identitet går all-in på Ryssland?

20 november, 2017
Tablåtips 20/11

Bäst på tv i kväll: Jakten på den kvinnliga kondomen

20 november, 2017
Kommentar

Tröttsamt »alla män är skitstövlar«-tema i Better Things säsong 2

20 november, 2017
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Banantricket i Madam Secretary

19 november, 2017
Tablåtips 19/11

Bäst på tv i kväll: Nypremiären av underbara Kalla fötter

19 november, 2017
TVdags betygsätter tolkningarna

Bluesig Wendin kanaliserar sitt inre sprattel i kvällens Så mycket bättre

18 november, 2017
Kommentar

Banbrytande hbtq-karaktär i Disney-serien Andi Mack

18 november, 2017
Tablåtips 18/11

Bäst på tv i kväll: Säsongsavslutning för Falsk identitet

18 november, 2017
Recension

Thelma: äntligen en kuslig & gåtfull norsk arthouse-rysare!

17 november, 2017
Tablåtips 17/11

Bäst på tv i kväll: Ann-Sofi Sidén – svensk videokonsts okrönta drottning

17 november, 2017
Recension

The Punisher – Marvels tröttsammaste hjälte överraskar med superb Netflix-serie

17 november, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel