Kommentar

Efter Nashville-chocken – hur kunde det gå så här fel?

Innehåller spoilers av Nashville, säsong 5, avsnitt 9, If Tomorrow Never Comes.

Det har ryktats länge att Connie Britton bara skrivit på för tio avsnitt av nya säsong fem på CMT och i torsdags fick vi detta bekräftat när Rayna Jaymes tog sina sista andetag i Nashville med familjen kring sig snyftades igenom A Life That's Good. The Queen is dead! Long live the Queen?!

Raynas resa är en stor det av seriens kärna och slutet på den borde vara genomtänkt. Om man nu tycker att det är en god idé att fortsätta utan Connie Britton, fanns det inget annat sätt att göra det på?

Det finns så många saker att säga om detta. Att en skådespelare vill sluta och göra nya saker är naturligtvis inget konstigt. Connie Britton är mycket efterfrågad och klämmer alltid in några filmrollen när schemat tillåter och hennes briljanta inhopp som Faye Resnick i The People v. O.J. Simpson minskade inte hennes efterfrågan. Men varför påskina att alla skådepelare var ombord om serien plockades upp av något bolag i somras efter nedläggningen? Varför sa Lionsgate att de hade mångåriga kontrakt med alla? Varför faktiskt kämpa så, och få oss fans att kämpa, när inte alla skådespelare var med på tåget? Varför vill man ens göra en ny säsong när huvudpersonen i serien inte kommer finnas kvar? Visst är serien ett ensembledrama med många bra karaktärer, men det är Rayna och Juliette som är huvudpersonerna och hur mycket vi än älskar Juliette, så är det Rayna den det mesta kretsar kring och det är henne jag förväntar mig se i Nashville. Men om man nu vill fortsätta utan henne, varför inte vara öppna med det?

Aldrig har det nämligen gjorts så mycket reklam för serien som i höstas. ABC behandlade ju serien ytterst styvmoderligt och verkade lägga all sin PR-energi på sina Shonda Rhimes-serier. Då var det uppfriskande när CMT fick till en ordentlig PR-apparat med mycket nya foton, videos och uppmärksamhet av alla slag, Britton har aldrig pratat så mycket om serien förut, med undantag för första säsongen. Just det gjorde ryktena om hennes vara eller icke vara ännu mera förvirrande, speciellt när de varken dementerades eller bekräftades. Britton själv var mycket vag och undvikande, ända tills hon några veckor innan premiären faktiskt verkade dementera: »I'm in for the duration«, som nu är nu några slags bevingade ord likställda med lögn. Det hela var säkert väl orkestrerat av PR-maskinen dock och det är väl detta som känns så tråkigt, att vi liksom blev lurade att kämpa för och sen vansinnigt längta till något, som inte var det vi ville ha.

Marshall Herskovitz och Edward Swick tycker att seriens fokus kan förflyttas och det är väl rimligt att se Juliette som den nya drottningen av country music och låta Deacon på riktigt ta steget fram, men att de har mage att gå ut och säga att det inte kommer förändra serien så mycket när Britton försvinner, då tror jag inte riktigt de förstått vilken show de tar över och vilken betydelse Rayna Jaymes haft som karaktär, som min kära vän, Shira Gur, upphovsman till Nashville Forever, skrev en gång:

According to Rayna you can be over 30 and a mother but still be sexual. You can be ambitious without necessarily being bitchy. You can be career driven without compensating for something and do it just because there’s something you really want. You can fall in love and make tons of mistakes even after 40. You can get married and love your partner with all your heart but still feel restless. You can be successful, mature and level-headed but still feel the urge to push boundaries and try new things.

16804470_1199589850148809_3588866467605450889_o

Raynas resa är en stor det av seriens kärna och slutet på den borde vara genomtänkt. Om man nu tycker att det är en god idé att fortsätta utan Connie Britton, fanns det inget annat sätt att göra det? Nej, säger Callie Khouri, Zwick och Herskowich, det fanns ingen annat realistiskt sätt att skriva ut Rayna ur serien än att låta henne dö. (Britton säger dock att hon inte var strikt med tio avsnitt.) Men om det är någon som borde förstå att slutet på historien har betydelse för hela historien, så är det Callie Khouri. Få filmer har ett sånt ikoniskt slut som Thelma och Louise, och lika tragiskt som det var att det inte tycktes finnas någon annan väg ut för dem, så var det verkligen inte det som var Rayna Jaymes öde.

Slutet på en historia bestämmer vad historien handlar om, som Shira också skriver om: Handlade det om en kvinnas och kvinnlighetens resa, om ytterligare en död countrystjärna eller en framgångsrik kvinna som får betala för denna framgång med sitt liv? Fanns det inget annat slut, om än mindre realistiskt, som hade passat denna kvinnas resa bättre? Jag vet inte, men tacka vet jag de serier som vet vilken historia de vill berätta och planerar för det i god tid.

Åter till säsong fem. Som jag skrev för några veckor sen kände jag tillförsikt inför nya säsongen och såg sånt jag gillade och om det fortsatt så är det trots allt möjligt att jag fortsatt kolla på Nashville efter Raynas bortgång. Men efter ytterligare fyra avsnitt måste jag erkänna att jag knappast har några positiva tankar kvar om serien och tänker att jag ändå mycket hellre ser Britton göra något annat. Berättartempot är som sagt långsammare, och hade det bara fyllts med vettigt innehåll hade det väl varit ok, men för mig känns det mer bara som berättandet är mer utdraget med en dialog som känns trevande och banal samt storylines som blivit mer klyschiga snarare än mindre. Den genuina Nashville-känslan har gått förlorad och musiken har nästan försvann (även om den nu äntligen simultant görs tillgänglig globalt).

16423118_1178877668886694_1463377239304439257_oAllra värst är Scarletts historia med den otrevlige och arrogante videoregissören som lyckas mana fram hennes »riktiga jag«, hennes inre sexualitet, som hon tydligen inte visste att hon hade. Scarlett ses plötsligt som en svag, rädd och känslig person (även av Rayna) som inte vågar ta för sig och inte vågar visa sitt rätta jag. Tydligen är det inte ok för en kvinna att vara introvert och inte veva ut sina känslor utan filter. Det måste komma någon kraftfull man som genom att förödmjuka, omvända henne och få henne att se hur hon egentligen är. Huh! Scarlett må vara lite blyg och har dåligt självförtroende, men hon har aldrig varit svag eller en mes, och hela denna storyline känns rätt och slätt obehaglig.

Juliette sökande efter mening porträtteras svart och vitt – Juliette är dålig och den änglalika, osjälviska, alldagliga Hallie är god – och historien kunde inte känts mer onyanserad. Juliette må ha sina brister, men hon behöver faktiskt inte frälsas och lära sig be, det är inget fel på henne. Averys historia som utspelats lite i bakgrunden är en av få som lyser upp serien denna säsong. Han som samtidigt som han hjälper Juliette vill komma tillbaka till sina artistiska rötter och faktiskt stå på scen igen. Det oerhört långsamma berättandet har gjort att vi knappt hunnit se något av Will, och Gunnar har mest fungerat rekvisita i Scarletts mycket aviga resa.

16700620_1193298797444581_6421712628947148849_o

Maddies nya pojkvän Clay, är något av en karikatyr då han fått alla möjliga epitet som för att bära all diversitet som serien sägs ha saknat tidigare. Han är svart, han är äldre, han är bipolär med en sårig bakgrund och droganvändande mamma och berättar själv så ofta han kan för Maddie att han är alldeles fel för henne. Lennon Stella gör dock ett fint porträtt av Maddie i år. Daphne har fått lite egen tid bland annat med en pojkvän, så det är kul. Rayna och Deacon fick ett fint avsnitt ihop med en komisk Rayna och en natt på stan samtidigt som de äntligen lyckades klura ut hur de ska skriva låtar tillsamman till sitt nya album. Det får man vara tacksam för att Zwick och Herskovitz åtminstone lyckats fånga deras historia. Det tragikomiska är annars att även om de fokuserat berättelse på de tre kvinnorna, så har de lyckats svänga nästan 180-grader och snarare lyckats göra en antifeministisk serie.

Efter att ha sett vart säsong fem tar vägen så är jag inte längre så sugen på att följa serien och jag tror att jag kommer låtsas att Nashville slutade med avsnitt 10 säsong 4. Deacon friar till Rayna, tredje gången gillt, där på den ikoniska bron och de fyra vännerna, Will, Gunnar, Avery och Scarlett, hittar varandra, dricker öl och har trevligt tillsammans. Då kan jag lämna serien med goda minnen.

Nashville visas på CMT torsdagar med två avsnitt kvar till vinterfinal.

Just nu på TVdags

Tablåtips 26/5

Bäst på tv i kväll: En hyllning till svensk musik

26 maj, 2017
Svenska Skampodden

»Love will tear us apart« – Vi går igenom säsong 4, avsnitt 5, av Skam

26 maj, 2017
Roger Moore 1927-2017

Sämsta Bondfilmen? Knappast! Levande måltavla är skamlöst underhållande

25 maj, 2017
Tablåtips 25/5

Bäst på tv i kväll: Sprakande Laleh-konsert i SVT

25 maj, 2017
Klipp

Pope Your Enthusiasm! Larry David-stämning när Påven mötte Trump

24 maj, 2017
Trailer

Hångel & drakflygning i pinfärsk Game of Thrones-trailer

24 maj, 2017
Tablåtips 24/5

Bäst på tv i kväll: Den starka australiska drama-tv-vågen

24 maj, 2017
Nyhet

TVdags avslöjar: Zach Braff spelar Alex Schulman i ny tv-serie

24 maj, 2017
1927–2017

Vila i frid, Roger Moore – vi återupplever hans galna Sverigeresa 1966

23 maj, 2017
Tablåtips 23/5

Bäst på tv i kväll: Korrespondenterna avslutar säsongen i kaotiska Venezuela

23 maj, 2017
Kommentar

Tonårsdramat Riverdale – ett tack och hej till 1970-talisterna

23 maj, 2017
Nyhet

Universal hottar upp monsterstallet – välkommen till Dark Universe

23 maj, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel