Johan Wirfälts reportage

Den sista snuten – hela historien bakom Hassel: Privatspanarna

Med anledning av SVT-visningen i kväll av Hassel: Privatspanarna återpublicerar vi denna text av Johan Wirfält, tidigare endast i Rodeos papperstidning.

Hörnet Sveavägen/Tunnelgatan, tidig mars 2011. Det är strax före midnatt. För 25 år sedan sköts en man i ryggen här, en kula Winchester Western-ammunition, kaliber .357.

Olof Palme dog omedelbart.

Nu står Lars-Erik Berenett några steg från platsen där statsministern föll, en kvadratmeter stockholmstrottoar som etsats in i Sveriges kollektiva minne. Blodfläcken. Berget av röda rosor. Och, numera, minnesmärket i brons. Berenett, 69, har på sig en grå tråkig täckjacka och håller en liten videokamera i handen. Framför honom iscensätter en grupp medelålders män Palmemordet. En biffig karl låtsas vara statsministern. En smal, höknäst man som är klädd i en brun mockakappa (och inte helt olik Palme i profil), spelar hans fru Lisbet. Bakom dem, med blått band på jackärmen: GM, gärningsmannen, redo att skjuta. Mannen i mockakappan säger till de andra:

– Då är vi färdiga för årets rekonstruktion. I kväll har vi Roland Hassel med oss.

Lars-Erik Berenett tittar upp. Blicken är bister och det kortklippta håret på ända, en skådespelare är tillbaka i sin paradroll. I slutet av 80-talet, när folk bara hade två kanaler på tv:n, blev han Hassel med hela svenska folket. Landets genom tiderna hårdaste filmsnut, biljakter och explosioner. När Roland Hassel nu återvänder är det som pensionerad polis, han har varken bricka eller pistol längre. Tolv år efter senaste filmen, Förgörarna, höjer han istället sin videokamera. Roland Hassel har blivit privatspanare, en av många hobbydetektiver besatta av att lösa vad som kallats världens största mordutredning.

Hassel1
Lars-Erik Berenett som Roland Hassel år 2012.

Hassel: Privatspanarna är skriven och regisserad av Måns Månsson, som en fristående fortsättning på den romansvit av Olov Svedelid som resulterade i elva filmer under 80- och 90-talet. Bland statisterna bredvid Lars-Erik Berenett på trottoaren finns riktiga privatspanare, män som ägnat två decennier av sitt liv åt att försöka lösa Palmemordet. Kvällens rekonstruktion är spelad, men verklighetens privatspanare brukar faktiskt samlats i närheten av Sveavägen på årsdagen av mordet. Månsson har tidigare gjort dokumentärer, och det manus som filmas i centrala Stockholm den här kvällen är schematiskt. Förutom ett större skeende och ett fåtal förutbestämda repliker är allt som utspelar sig improvisation:

– När privatspanarna samlas här på riktigt är det en blandning mellan seans och ceremoni. Det här är något av det märkligaste jag varit med om, säger Måns Månsson.

Han fotograferar filmen själv, och nu lägger han kameran över axeln igen. På Sveavägen går »statsministern« och »Lisbet« arm i arm, medan gärningsmannen väntar på hörnet där det en gång låg en Dekorima-butik och övriga privatspanare placerar ut sig på de positioner som mordvittnena hade den där kvällen, den 28 februari 1986. Det är en surrealistisk scen, som om en gatuteaterensemble fylld av överåriga amatörer plötsligt dykt upp i Stockholmsnatten för att repetera ett blodigt drama i vinterkläder. Några nattvandrare stannar till och tittar vid Hötorgets tunnelbaneuppgång. Det är kallt som fan, jag har dunjacka och långkalsonger. Men privatspanarna ser inte ut att frysa.

Med Roland Hassel föddes den moderna, hårdkokta svenska snutrullen. Den första Hasselfilmatiseringen sändes på SVT 1986, och innebar en ny riktning för landets polisfilmer. Bort från de köksbänksrealistiska dramadeckare som Bo Widerberg skapat under slutet av 70- och början av 80-talet – mot något rappare, mer actionbetonat och tufft.

I svenska cineastkretsar har Måns Månsson, utbildad vid Kungliga konsthögskolan, länge setts som ett framtidslöfte. Under 00-talets andra hälft gjorde han sig ett namn som en av landets mer egensinniga filmskapare med de hyllade – och guldbaggenominerade – dokumentärerna Kinchen och H:r Landshövding. Den förra är en långsam, poetisk och ofta väldigt rolig skildring av Lasse Kinchs vardag som sportkommentator under hockey-VM i Tjeckien 2004. Den senare är en långsam, poetisk och ofta väldigt rolig skildring av Anders Björcks vardag som regeringens ställföreträdare i Uppsala län.

Hassel: Privatspanarna är Måns Månssons första spelfilm. Den som sett hans dokumentärer kommer känna igen sig – tempot är detsamma, den subtila, lätt bisarra humorn finns där också. Bildspråket är kanske lite råare, det är ett grådaskigt Stockholm som skildras i färgskalor som känns som hämtade från Palmeerans nyhetssändningar. Däremot har Privatspanarna väldigt lite att göra med 80- och 90-talets Hasselfilmer.  I dag är de om inte bortglömda så i alla fall förpassade någonstans ganska långt in i filmarkiven på Gärdet. Men få filmer har samtidigt haft så stor betydelse för dagens svenska filmklimat.

Med Roland Hassel föddes den moderna, hårdkokta svenska snutrullen. Den första Hasselfilmatiseringen sändes på SVT 1986, och innebar en ny riktning för landets polisfilmer. Bort från de köksbänksrealistiska dramadeckare som Bo Widerberg skapat under slutet av 70- och början av 80-talet – mot något rappare, mer actionbetonat och tufft. När Widerberg i Mannen på taket kraschade en helikopter mitt på Odenplan var det en sensationell final på en film fylld av torr dialog i färglösa poliskontor. I Hasselfilmerna kändes vild skottlossning och ett havererat Cessnaplan på Bromma flygplats mer som en vanlig dag på jobbet.

Hassel-988x555
Lars-Erik Berenett som Roland Hassel i Anmäld Försvunnen 1986.

Sverige var vid den här tiden ett land där folk såg vad statstelevisionen erbjöd. Svensken törstade efter amerikansk action, svensken fick Roland Hassel – och svensken älskade honom. Den kärve polisen röstades fram till årets tv-personlighet, och SVT beställde snabbt nya filmer. Utan att någon riktigt visste hur det gick till hade en ny standard för svensk polisfilm plötsligt etablerats. Utan Hassel är det omöjligt att föreställa sig Beck och Wallander (båda över 30 filmer), Van Veeteren (nio filmer), Johan Falk (snart  20) eller någon av de andra allt uslare efterföljarna i den polisfilmindustri som dominerat den svenska biorepertoaren sedan mitten av 90-talet. Våren 2012 har Roland Hassel ett helt filmklimat på sitt samvete.

Måns Månsson, som nyss fyllt 30, såg de första Hasselfilmerna när de gick i repris på SVT någonstans i skarven mellan 80- och 90-tal. Därefter har de levt kvar som ett intimt minne. Han beskriver tv-kvällar där hans pappa, affärsmannen och entreprenören Bror Anders Månsson som i samma veva grundade Citymail, aldrig fanns bredvid sin son i soffan. Lars-Erik Berenett som Roland Hassel fick på sätt och vis rollen som en ställföreträdande fadersfigur, säger Måns Månsson:

– Och det var framförallt Lars-Erik jag såg. Det var inte Roland Hassel eller Olov Svedelids story som fastnade. Det var Lars-Eriks blick. Den borrade sig in i mig.

Idén om att göra en fortsättning på Hassel har Måns Månsson burit på länge. Parallellt med inspelningen av H:r Landshövding kontaktade han Olov Svedelid, Hassels skapare och vid sidan av Sjöwall-Wahlöö den författare som lade grunden till vad som i dag är känt som det svenska deckarundret. Svedelid skulle fylla 75 år när Måns Måsson träffade honom första gången, på ett äldreboende i Danderyd. Att författaren led av käkcancer hade Måns Månsson ingen aning om.

– De har pampiga ålderdomshem där ute i de stora sekelskiftesvillorna. Vi sågs i någon sorts gustaviansk kafeteria, en ödesmättad lokal på en klippa som vette ner mot vattnet. Det blev ett ganska »hasselskt« möte. När jag satte mig ner vände han sig om – och så var halva ansiktet borta. Olov hade opererat bort halva käken. Det var bara en urgröpning, nästan som att sitta ner med en Bond-skurk. Och där kom jag och skulle försöka roffa åt mig den andra halvan av hans professionella arv. Men Olov var fantastisk, jättefin att ha att göra med, säger Måns Månsson.

Olov Svedelid
Olov Svedelid.

Han bad den åldrande deckarlegendaren om att få tillgång till den litterära karaktären Roland Hassel för en sista film. Måns Månsson ville sätta ihop en originalhistoria som inte var baserad på någon av de tidigare böckerna.

– Det var lite känsligt, jag har inte läst någon av Hasselböckerna och har nästan gjort en poäng av att inte göra det. Det har alltid varit Lars-Erik, och hans gestaltning av den fiktiga figuren Roland Hassel, som varit intressant för mig.

Olov Svedelid gillade idén, men ett halvår efter deras första möten insjuknade författaren snabbt. I princip på dödsbädden undertecknade han ett papper där han gav Måns Månsson rätt att skriva och filma en fristående fortsättning på Roland Hassel. Det fanns bara ett förbehåll.

Lars-Erik Berenett måste godkänna den nya historien.

Vissa skådespelare blir för alltid förknippade med en roll. För dem som sett en Hasselfilm finns ingen annan än Lars-Erik Berenett – den där blicken har gjort intryck på många. Inför sitt första möte med skådespelaren var Måns Månsson nervös, berättar han.

– Lars-Erik har ju varit tvungen att leva med Roland Hassel som ett ok, tänkte jag. Första gången vi sågs trodde jag att han skulle slå mig på käften. Jag pratade på i 45 minuter och gav honom ingen chans att svara, jag var så skraj, säger Månsson.

– När jag var klar tittade Lars-Erik på mig. Utan ett ord. Sedan tog han fram sin plånbok och tog ut ett visitkort. Jag trodde att det hade gått åt helvete, att han inte ens ville unna mig att säga det direkt utan att jag skulle få ringa upp honom och dra det ur honom. Men så såg jag visitkortet. Det stod »Roland Hassel, kriminalinspektör« på det. Då förstod jag. Lars-Erik älskar Roland.

månslars
Måns Månsson och Lars-Erik Berenett.

Så skådespelaren sa ja, han gillade historien om den pensionerade polisen och privatspanarna. Lars-Erik Berenett gick med på att bli Roland Hassel igen, en sista gång. I samband med inspelningen på Sveavägen frågar jag honom hur det är att vara så tydligt förknippad med en roll.

– Sverige är ett litet land, och svårigheten med att få ett sådant genomslag som skådespelare är att det tar lång tid innan man får andra filmroller efteråt. Det är bara på teatern man kan andas ut i andra kostymer, säger Berenett.

Men problemen kan också vara av mer akut karaktär:

– Tor Isedal, en fin gammal skådis, död för tillfället, var med i Bergmans Jungfrukällan där han spelade våldtäktsman. Det fick han ångra. Efter premiären blev Isedal både mordhotad och förföljd. Då är det inte roligt att vara skådis, säger Lars-Erik Berenett.

– Men för egen del, med Roland, var det väldigt kul. När jag var ute på stan var det alltid folk som kände igen mig och hejade. Samtidigt noterade jag hur de höll ett slags respektfullt avstånd. Det var som om de såg polisen i mig, även om vi var på ICA. Några år senare gjorde jag inhopp i såpan Skilda världar. Då spelade jag en upper class-figur, och folk på stan hade inte alls samma respekt för mig. Men Roland var ju en humanist. Han brydde sig om sin närmiljö och medmänniskorna, säger Lars-Erik Berenett.

Han berättar om ett bensinstopp, en mack på Hallandsåsen nedanför Halmstad någon gång i mitten av 00-talet.

– Det stod ett ungt par där och tittade på mig medan jag handlade. När jag gick ut till bilen följde de efter. De kom fram, och killen sa: »Ursäkta. Jag måste bara säga att det är tack vare dig jag blev polis.«

Måns Månsson återkommer ofta till den här tanken, att Lars-Erik Berenett »är« Roland Hassel. Det är också en förklaring till hur den tidigare dokumentärfilmsregissören angripit sitt första spelfilmsprojekt. Hassel: Privatspanarna, svävar hela tiden mellan fiktion och verklighet. Förutom Berenett i huvudrollen och Paul Fried, tidigare skådespelare men numera präst, utgörs hela rollistan av amatörer. Flera personer spelar sig själva, eller rättare sagt roller inspirerade av vilka de själva är i verkligheten.

hassel1
Paul Fried i en scen ur filmen. Skrämmande lik Olof Palme.

Täppas Fogelberg är programledare i Ring P1 när Roland Hassel ringer in och vill prata av sig om Palmemordet. Göran Lambertz, tidigare justitiekansler och numera justitieråd i Högsta Domstolen, dyker upp i en djupt absurd scen på ett bibliotek i Upplands Väsby. Som jurist med gratis kvällsrådgivning ska han hjälpa Roland Hassel att få ut vittnesförhör ur arkiven, men den pensionerade och sällskapssjuke polisen drar istället in honom i ett samtal om hans Volvo.

Men här finns alltså också människorna med verklig koppling till privatspanarvärlden. Hasse Johansson, tidigare taxichaufför och ett av huvudvittnena på mordnatten den 28 februari 1986, spelar sig själv. De svenska privatspanarnas grand old man, Sven Anér – en gång i tiden journalist på Dagens Nyheter och SVT, numera professionell konspirationsteoretiker med flera böcker om Palmemordet och Estoniakatastrofen på sitt cv – medverkar också. I de mindre rollerna finns flera tidigare poliser och Säpoagenter, samt två före detta kriminella ur organisationen X-Cons.

– Dem såg jag på Veckans brott som gäster hos Leif GW Persson. De hade så bra utstrålning, och förstås en kompetens just för det här, säger Måns Månsson.

Den ständiga glidningen mellan fiktion och verklighet har också en parallell i den rent filmiska fonden i Hassel: Privatspanarna. Måns Månsson är smått besatt av lokalhistoria, han kan sitt Stockholm. Ju mer han forskat kring Olof Palme och mordutredningen, desto fler intressanta sammanträffanden har han också stött på.

Måns Månsson berättar: Alla inspelningsplatser är laddade med en backstory, alla karaktärer är det också. För mig handlade det om att inte bara åka ner till en filmstudio i Trollhättan och låtsas

Huset som statsministern sköts ned utanför, Skandiahuset, uppfördes på 30-talet som huvudkontor för Thule – det försäkringsbolag som Olof Palmes farfar Sven var verkställande direktör för. Trappan på Tunnelgatan som mördaren antas ha sprungit uppför färdigställdes 1886 – 100 år före skotten. Det brukar kallas synkronicitet. Saker som ser ut att hänga ihop utan att de faktiskt gör det.

Privatspanarna är fylld av den här typen av pikanta detaljer. De kommenteras sällan, finns där bara i bakgrunden. När Roland Hassel går på bibliotek lånar han till exempel Bröderna Mozart, filmen paret Palme såg på Grand på mordkvällen. Och han bor alltså i Upplands Väsby – ändpunkt för åtminstone ett av privatspanarvärldens mest populära polisspår, och samtidigt en station på samma pendeltågslinje som Christer Petersson påstås ha hoppat på efter mordet.
Det finns ledtrådar till allt detta i filmen, förklarar Måns Månsson.

– Men då måste man så att säga läsa den, inte bara se den. Alla inspelningsplatser är laddade med en backstory, alla karaktärer är det också. För mig handlade det om att inte bara åka ner till en filmstudio i Trollhättan och låtsas. Det finns en energi i Privatspanarna som inte är uppbyggd, och det betyder någonting. Sedan kanske allt inte framkommer i den färdiga filmen. Men det har i alla fall gett en energi till de medverkande.

christer_pettersson_2
Christer Pettersson.

Och till mig, säger han. Bland alla sammanträffanden finns ett som kanske är mer betydelsefullt än andra. Den andra Hasselfilmen, Beskyddarna, är inspelad månaderna före Palmemordet, vintern 1986. En scen utspelar sig på Sergels torg i Stockholm, med lokala vinddrivna själar som statister. Polisen visar ett foto på en misstänkt för några av dem – en av dem som frågas ut är Christer Pettersson. För Måns Månsson blev det närmast en uppenbarelse.

– Roland Hassel och den enda person som har dömts för Palmemordet har vandrat sida vid sida. När jag såg det började pusselbitarna falla på plats. Palmemordet är kanske en större nyckel till det svenska kriminalundret än vad vi har insett? Kurt Wallander som ser sitt barndomsland förmultna i Mankells böcker. Mikael Blomkvist och Lisbeth Salanders odyssé in i det nya Sverige hos Stieg Larsson, säger Måns Månsson.

Betraktat på det sättet blir mordet på Olof Palme också en nyckel till den större berättelsen om Sverige – ett sätt att förstå det förlorade folkhemmet och socialdemokratins gradvisa kollaps. Det brukar sägas att det som dog den 28 februari 1986 var Sveriges oskuld. Men tänk om oskulden aldrig existerade? Tänk om Sverige började ruttna långt tidigare? Författaren PO Enquist var en av de första som formulerade den tanken. Med Palmeutredningen, och de påföljande KU-förhören med anledning av Ebbe Carlsson-affären, flöt skiten upp till ytan. I Kartritarna (1992) skriver Enquist: »Efteråt skulle vi skriva mycket om detta mord, och påstå oss söka sanningen om en mördare. Men det var kanske varken mördaren eller offret som var det intressanta. Sorgen, och traumat, och hypoteserna, gällde en epok som tog slut.«

Olof Palme.
Olof Palme.

Och så kom konspirationsteorierna. Var det kurderna och Iran? Sydafrika? Ryssland? Eller norrmalmspolisen, baseballigan, Upplands Väsby? Bara inte en ensam, förvirrad mördare. »Det oerhörda kunde ju inte ha småskurna förklaringar«, skriver Enquist.

Om Sverige var förruttnat, och Palmemordet visade detta, blir Privatspanarna enligt den tesen en sorts sköld mot verkligheten. Riddare i gryningen, som försvarar berättelsen om Sveriges förflutna. Måns Månsson är inne på något liknande. I arbetet med Privatspanarna har han tänkt på Hassel som riddar Roland i det berömda diktverket, berättar han.

– Oavsett vad man tycker om hur privatspanarna arbetar, så finns det något oerhört romantiskt och beundransvärt med dem. De är den sista utposten. Resten av Sverige har slutat tänka Palmemordet, vi har viktigare saker för oss tycker vi. Men vi kan göra det för att vi vet att det fortfarande finns en handfull privatspanare som ägnar sig åt utredningen. Vi lever i någon sorts förhoppning att ifall det trots allt låg en konspiration bakom, så kommer de hitta den till slut. De vägrar ge upp, och de är samtidigt dömda att misslyckas.

Hassel: Privatspanarna är med andra ord ingen vanlig polisfilm. Tidigare Hasselfilmer, precis som samtliga polisfilmer som spelats in i Sverige sedan dess, har följt ett klassiskt procedurformat. Privatspanarna är något helt annat. Spänningen uppstår i en sorts fält mellan myt och verklighet – platsen där Palmemordet möter det moderna Sverige, eller punkten där skådespelaren Lars-Erik Berenett blir den fiktive polisen Roland Hassel.

hassel_privatspanarna

Frågan är om det är en polisfilm över huvud taget?

– Det finns inte ett enda vapen i hela filmen. Det är en vapenfri pistolfilm. Förhoppningen var från början att göra en brottsfri polisfilm också. Men det ingår någonstans i hela polisfilmens existensberättigande att brott faktiskt begås. Vi fick ta ärkebrottet, Palmemordet, säger Måns Månsson.

För honom är Privatspanarna en uppgörelse med rådande svenskt filmklimat.

– Problemet med polisfilmerna och alla andra filmgenrer i det här landet är att det gått så långt att det bara handlar om att kunna leverera en dvd-bilaga till kvällstidningarna. Jag vill ta Hasselfranschiset och vända upp och ner på allt, säger Måns Månsson.

Däremot har han ingen lust att bidra till spekulationerna om vem som sköt Olof Palme.

– Jag försöker inte få fram några nya svar om själva mordet med den här filmen. Jag vill utforska ett socialdemokratiskt folkhem och hur det har formats och kollapsat vid det där hörnet på Sveavägen. Men jag har läst alla statliga utredningar och alla förhör, och jag kan ärligt säga att när man plöjer igenom dem så är det för mig – som inte är konspirationsteoretiker utan en normal människa – extremt svårt att tro att det skulle vara Christer Pettersson.

Samma kväll som jag skriver klart den här texten skickar jag ett sms till Måns Månsson. Jag har legat och läst om alla Palmespår som leder ut i ingenstans, och någonstans står det att Christer Pettersson brukade prata med sin katt när han var hög på tjack. Christer stängde in sig själv och katten på toaletten, sedan läste han citat ur Bibeln.

Kattens namn, visar det sig, var Måns. Ännu en cirkel sluten. Saker som ser ut att hänga ihop utan att göra det. »Vet du vad Christer Petterssons katt hette?« skriver jag i sms:et. Måns Månsson svarar snabbt, bara någon minut senare:

»Nej. Vet bara att hans pappa hette Roland.«

Reportaget publicerades i Rodeos vårnummer 2012. Filmen visas på SVT1 i kväll kl 22:55. 

Just nu på TVdags

Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om mardrömslärare, zombieslafs & Designated Survivor

23 november, 2017
Tablåtips 23/11

Bäst på tv i kväll: Jacques Audiards mästerverk Rust & Bone

23 november, 2017
Kommentar

Gevärsromantik & fästingpung i kvällens Bonde söker fru

22 november, 2017
Nyhet

Hurra! SVT:s storsatsning Vår tid är nu klar för en tredje säsong

22 november, 2017
Diskussion

TVdags pratar ut om Louis CK:s sextrakasserier & #MeToo

22 november, 2017
Tablåtips 22/11

Bäst på tv i kväll: Kammarspelet i Bergmans Scener ur ett äktenskap

22 november, 2017
Kommentar

I kvällens Bachelor: när leken spårar ur på allvar

21 november, 2017
Klipp

Scen för scen: här är alla filmreferenser i Stranger Things 2

21 november, 2017
Tablåtips 21/11

Bäst på tv i kväll: Illegala ravefester i Iran

21 november, 2017
Pop Culture Confidential

I veckans podcast: NY Times-journalisten Amanda Hess dekonstruerar det manliga geniet

20 november, 2017
Kommentar

Oui..! Yesss..! Da da da..! Visst betyder detta att Falsk identitet går all-in på Ryssland?

20 november, 2017
Tablåtips 20/11

Bäst på tv i kväll: Jakten på den kvinnliga kondomen

20 november, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel