Streamingbonanza

De 100 bästa filmerna på Netflix – TVdags plockar guldkornen!

»Det är bara skåpmat på svenska Netflix«, är nog det vanligaste gnället om streamingjätten. Well, det ligger någonting i det – men vilken mumsig skåpmat! Vi har plockat russinen ur kakan och bjussar på 100 topptips – alla just nu tillgängliga på svenska Netflix. Kolla igenom och börja beta av!

Barn & familj

Frost (2013)

Anna-Karin: Inte tröttnat eller sett sönder den än? Haka på Frost-crazen! Frost har allt, episk berättelse, fina sånger och roliga sidekicks. Men framför allt är det en saga om syskonskap och hur rädsla för vem man är bara gör allting dåligt. Frost lär att kärleken övervinner allt, men att den kärleken inte måste vara en romantisk kärlek. En film full av magi, och ja, Frost förtjänar sina barnfans i fladdrande Elsa-klänningar. Bli ett du med. Perfekt att se tillsammans.

Järnjätten (1999)

Björn: Järnjätten utspelar sig 1957, en tid då rädslan för atomförintelse var extremt stor i USA. En jätterobot trillar ned från skyn och blir hittad av Hogarth, en nioårig grabb. Hogarth och Järnjätten blir kompisar men problemen hopar sig när CIA-agenten Kent Mansley lägger sin näsa i blöt.
Långt innan Brad Bird regisserade sin första otecknade film Mission: Impossible – Ghost Protocol så regisserade han de två mästerverken Järnjätten och Superhjältarna. Intressant nog är Iron Man 3 lite av en »best of« av just de filmerna. Var inte rädd för den svenskdubbade versionen, den är toppen. En favoritfilm för hela familjen!

Draktränaren (2010)

Björn: Filmen utspelar sig på vikingatiden där drakar är vikingarnas värsta fiender. Hickes pappa, hövdingen, vill självklart att Hicke ska bli en drakjägande ruskig sälle i stället för den spinkige lillkillen han är, men när Hicke råkar skadeskjuta en fruktad drake händer det otänkbara… Draktränaren handlar om oförstående föräldrar och oväntad vänskap. Blev rånad på Oscarstatyetten för Bästa animerade film det året. Finns både med engelskt och svenskt tal. Jag brukar stå upp för svensk dubbning av animerad och tecknad film men Draktränaren har jag bara sett på engelska. Missa inte heller Draktränaren 2.

Draktränaren blev blåst på Oscar-statyetten för bästa animerade film 2010. Toy Story 3 stal den rakt framför näsan på oss. Till skillnad från Toy Story 3 harDraktränaren alla kvalitéer som Pixar-filmerna brukar ha: en osannolik hjälte, ett kramvänligt djur och ett jättestort hjärta. Dagens bästa medicin mot söndagsångest.

Wallace & Gromit: Varulvskaninens förbannelse (2005)

Per: Årets höjdpunkt, den lokala grönsakstävlingen, närmar sig, men friden hotas av ett mystiskt och skräckinjagande monster som käkar upp grödorna. Kan det vara en av Wallaces ständigt misslyckade uppfinningar som är orsaken? Wallace & Gromits långfilmsdebut är en rapp och charmig mysfest, med enormt roliga röstinsatser av Helena Bonham-Carter, som varmhjärtad överklassmamsell, och Ralph Fiennes, som fjompig och skjutglad godsägare – han är fullständigt lysande.

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011)

Björn: Motion capture-veteranerna Jamie Bell och Andy Serkis blåser ordentligt liv i Tintin och Kapten Haddock i Steven Spielbergs version av Tintin. Stundtals blir det lite väl mycket tv-spel över filmen men oftast är det bara full fart, snyggt och mysigt. Bäst är Haddocks reaktion när han hör Castafiore sjunga. Mest overkligt? Att Milou heter Snowy!

Maleficent (2014)

Björn: Maleficent är Törnrosa-sagan sedd ur en annan vinkel än i Disneys klassiker. Angelina Jolie är absolut magnifik i rollen som fén Maleficent, som blir ond på efter att ha svikits av maktfullkomlige människosvinet Stefan (Sharlto Copley). Det känns som Copley siktar på Alan-Rickman-i-Kevin-Costner-Robin-Hood-känsla (men riktigt så bra är han så klart inte). Det andra lite udda valet Sam Riley (mest känd som Ian Curtis i Corbijns Control) spelar Maleficents medhjälpare Diaval på ett superbt teatralt sätt. Att regissören Robert Stromberg tidigare har sysslat med specialeffekter känns helt rimligt, allt är svinsnyggt! Gothmys i gulddivisionen.

Drama

Inherent Vice (2015)

Martin: Paul Thomas Anderson är en mästare, och han förvaltar Thomas Pynchons medvetet kaotiska berättelse om den kaliforniske hippie-privatdeckaren Doc Sportello perfekt och skapar en film som inte bara är en utmärkt noiruppdatering i samma anda som Chinatown och The Long Goodbye, utan också en LA-skildring som redan känns klassisk. Inherent Vice är lika mycket en film om Los Angeles och Kalifornien som berättelsen om det paranoida och desillusionerade sjuttiotalet, och är det något PTA kan utan och innan så är det LA, oavsett årtionde. Miljöerna, människorna, färgerna, ljuset. Detaljerna samspelar perfekt, och han får det att se så enkelt ut, så okonstlat, utan att någonsin vara slapp i sitt berättande.

GoodFellas (1990)

Per: Ray Liotta gör sitt livs roll, och sparras fint av en strålande Lorraine Bracco, i Martin Scorseses våldsamma drama om gangstern Henry Hills uppgång och fall. En bländande masterclass i filmiskt berättande – mycket tack vare Martys ständiga klippargeni Thelma Schoonmaker – som än idag står sig som den bästa gangsterfilmen någonsin.

Winter's Bone (2010)

Martin: Debra Graniks prisade adaption av Daniel Woodrells okuvliga deckare i amerikansk fattig bergsmiljö är karg, hård och oförglömlig. Woodrell har gjort det till en specialitet att skildra vit underklass genom ett klassiskt noir-filter, och Granik förvaltar historien om unga Ree och hennes alltmer hopplösa sökande efter sin försvunna far med fullständig kontroll. Jennifer Lawrence i rollen som Ree är ett sällsynt stjärnskott vars integritet och handlingskraft går rakt igenom duken.

Half Nelson (2006)

Björn: Ryan Gosling i rollen som en högstadielärare med narkotikaproblem. En elev kommer på honom med att knarka efter skoldagens slut. De inleder en vänskap som är oväntad … men inte som i den där franska filmen. Inte direkt något lyckopiller men jobbigt sevärd.

The Talented Mr Ripley (1999)

Martin: I allt väsentligt en utomordentlig filmupplevelse. Här finns så mycket att tycka om, från det psykologiska maktspelet mellan karaktärerna till den snygga ytan. Den utsökta rollbesättningen, som förutom Matt Damon som Tom Ripley inkluderar Jude Law, Gwyneth Paltrow, Cate Blanchett och en obetalbart överklassdräggig Philip Seymour Hoffman. De makalöst vackra medelhavsmiljöerna. Det eleganta fotot. Soundtrackets coola jazz och Gabriel Yareds smäktande originalmusik. Klassperspektiven, Ripleys desperata men i slutändan futila försök att passa in i en miljö i vilken han inte hör hemma. Alla tjusiga kläder. Den alltför tidigt avlidne Anthony Minghellas bästa film. Alltjämt en av Matt Damons främsta prestationer. Och den bästa Ripley-filmatiseringen av dem alla.

The Prestige (2006)

Per: Mitt ibland Läderlapps-trilogin och Inception är det lätt att glömma bort en av Christopher Nolans bästa filmer: The Prestige, som han gjorde mellan Batman Begins och The Dark Knight. Christian Bale och Hugh Jackman spelar rivaliserande magiker i London på slutet av 1800-talet, med både äran och livet som insats. Michael Caine, Scarlett Johansson och David Bowie (som vetenskapsmannen Nikola Tesla) styr upp birollerna i en elegant, rafflande och väldigt lurig film med en hisnande existentialistisk upplösning.

Jakten (2012)

Tobias: Den verkliga styrkan i Jakten ligger i dess konfrontationer. I historien om förskolläraren Lucas som efter ett sorgligt missförstånd laddat av missriktade känslor anklagas för att förgripit sig på ett av sina dagisbarn. Där finns dels den konkreta konfrontationen. Konflikten mellan Lucas och hans närhet. Det kompromisslösa hat han möter som anklagad. Men där finns även den kulturella konfrontationen. Skildringen av ett rättssamhälles oförmåga att hantera underliggande mänskliga drivkrafter.

Dr Strangelove (1964)

Per: En amerikansk general blir galen och beordrar ett bombplan som flyger nära ryska gränsen att släppa sin last över ryssarna och starta tredje världskriget. Stanley Kubricks och Terry Southerns kalla kriget-klassiker från 1964 håller än – en kolsvart komedi om patriotism och militärt vansinne där George C. Scott gör en av sina bästa roller och Peter Sellers briljerar i tre olika skepnader, inte minst som den rullstolsburne kärnvapenexperten och ex-nazisten Dr Strangelove, en av filmhistoriens roligaste och mest bizarra figurer.

This Is Where I Leave You (2014)

Tora: Jane Fonda, Tina Fey, Jason Bateman, Adam Driver, Timothy Olyphant, Kathryn Hahn och Connie Britton. Vilken fantastisk ensemble! Det är ju nästan så att man skulle kunna titta på dem när de läser ur en omodern gammal telefonkatalog och njuta ändå, men här får vi naturligtvis mycket mer än så. This Is Where I Leave You är en typisk amerikansk familjesammankomst-film, i det här fallet är det hustrun/mamman och de fyra vuxna barnen med partners som samlas under ett tak för att i sju dagar sörja maken/pappan tillsammans, vilket får relationerna att gnissla lite grand.
Filmen, som är baserad på en roman av Jonathan Tropper, är mestadels drama men också komedi och det måste erkännas att familjen varken generas av att prata om sex, bröst eller mens och att de har lite av småbarnshumorn kvar. Det blir aldrig överdrivet dock och mestadels charmigt, ibland asroligt. Det är helt enkelt en småmysig film som utan att gå på djupet beskriver igenkännande och nyanserat konflikter som briserar, kriser som genomlids och hur man kan stå nära sin familj utan att egentligen vara så nära varandra.

Enemy (2013)

Per: Adam (Jake Gyllenhaal) är en universitetslärare i Toronto som en kväll slökollar på en film och upptäcker att en skådis i bakgrunden är en exakt kopia av honom själv. Adam söker upp sin dubbelgångare och ställs inför en mörk existentiell gåta… Fransk-kanadensiske regissören Denis Villeneuve (Sicario) bjuder på en lysande och mycket kuslig psykologisk thriller för vänner av intrikata »mindfuck«-filmer. En lågintensiv, gåtfull mardröm med enormt ödesmättad musik och ett gäckande slut som gör en peppad på att se om filmen på stört för att reda ut mysteriet. Mästerlig!

Harsh Times (2005)

Magnus: David Ayers debutfilm, kanske också hans bästa. Ayer är ju en av alla dessa regissörer som presterar bäst under kontrollerade former, alltså dålig budget. Jag älskar hans tre första filmer – Harsh Times, Street Kings, End of Watch – men kan inte riktigt med hans senare. (Sabotage med Schwarzenegger till exempel, vilken soppa.) Det samma gäller även Christian Bale. Han var ju min idol! Vad hände? När exakt blev han så tråkig? Var det Terminator: Salvation som dödade hans karriär? Nu kan du tack och lov resa tillbaka i tiden och älska Bale i rollen som posttraumatiserad marinsoldat med polisdrömmar i Harsh Times. Det går åt helvete! Bale Bale:ar nämligen ur och finner sig snart fast i en nedåtgående ostoppbar vålds/drogspiral.

Warrior (2011)

Magnus B: Mycket stabilt familjedrama där Brendan återvänder hem till sin alkoholiserade far och tvingas konfrontera sitt förflutna, både på ett inre plan och mer bokstavligt: i buren. I Brendans familj gillar man nämligen att slåss. Men precis som i tv-serien Kingdom handlar det lika mycket om livets fight som den i ringen. Nick Nolte är full som en kung, Joel Edgerton som Brendan är magnifikt tråkig och sansad. Men vad som gör Warrior till en klassiker är självklart Tom Hardy i rollen som Tommy Conlon. Hans lågmälda aggressionsporträtt gör att man väljer att blunda för vissa töntiga manusluckor, som till exempel slutfighten.

The Perks of Being a Wallflower (2012)

Tora: Filmen följer den brevskrivande Charlie (Logan Lerman) som, efter en jobbig vår och sommar, ska börja första året på high school och som vill ta chansen att starta om och bygga nytt, vilket inte är helt lätt då han är lite nervös och blyg och har ett bagage som är svårt att skaka av sig. Men på en fotbollsmatch träffar Charlie några äldre elever, Patrick (Ezra Miller), Sam (Emma Watson) och Mary Elizabeth (Mae Whitman), som av någon anledning omedelbart inkluderar honom i sitt gäng med de lite udda, men trots allt lite coolare, typerna. Vi får följa Charlie under ett år tillsammans med vännerna, som redan på första festen lurar i honom något olämpligt och noterar: »You see things, and you understand. You’re a wallflower.«

The Perks of Being a Wallflower är en riktigt gripande coming-of-age historia med lysande skådespel, som trots high school-inramningen håller klichéerna borta och får det att kramas till lite i hjärttrakten då och då.

Compliance (2012)

Martin: Hur hårt håller vi på våra moraliska principer? Var ligger vår lojalitet? Hur långt kan vi pressas – och hur snabbt – för att vara en person i maktposition till lags? Craig Zobel utforskar dessa frågor på ett snillrikt och skrämmande sätt i denna djupt upprörande dramathriller, i vilken en person som utger sig för att vara polis ringer en snabbmatsrestaurang och övertalar föreståndaren att kvarhålla en av hennes anställda för en misstänkt stöld. Intensiteten skruvas successivt upp till ett nagelbitande klimax. Fantastiskt skådespeleri. Klaustrofobisk, ödesmättad stämning. Bygger osannolikt nog på verkliga händelser.

The Pledge (2001)

Per: En pensionsfärdig polis (Jack Nicholson) tar sig an ett sista fall: en liten flicka har blivit mördad, och Nicholson svär inför flickans föräldrar att han ska sätta dit den skyldige. The Pledge var Sean Penns tredje film som regissör och är en mörk, tajt och extremt välspelad kriminalare med en helt igenom bländande Nicholson i en ovanligt nedtonad huvudroll.

Memento (2000)

Björn: Leonard (Guy Pearce) letar efter sin sin frus mördare. Leonard lider dock av ett tillstånd som gör att han saknar korttidsminne, vilket gör letandet extremt svårt. Han har dock ett snillrikt system för att minnas – eller snarare bli påmind – om ledtrådar. Han får hjälp av Teddy (en underbar Joe Pantoliano) med letandet. Carrie-Anne Moss (alltid bra!) gör en annan av rollerna Christopher Nolans första fullängdsfilm Memento är en stilövning i baklängesberättande. Det finns till och med tips om hur ska se den för att uppleva den i »rätt ordning« om man är lagd åt det hållet.

Blå är den varmaste färgen (2013)

Tobias: Det gör ont när knoppar brister. Speciellt om man är 16 år gammal. Vilsen. Oerfaren. Heter Adèle. Och sen träffar en tjej i blått hår man tycker är fantastisk och blir förälskad i. I Abdellatif Kechiches Cannes-vinnare Blå är den varmaste färgen är det precis den smärtan vi får ta del av. Den som kittlar, gör ont och känns helt fantastisk på samma gång. Att filmen klockar in på 179 minuter gör i sammanhanget inte så mycket. Det är nämligen även rätt vackert att se när knoppar brister.

We Own the Night (2007)

Per: Mark Wahlberg är dekorerad polis som gått i pappa Robert Duvalls stabila fotspår, hans bror Joaquin Phoenix en ständig slarver med stora drömmar. När en knarkbaron börjar göra business på Phoenix nattklubb ställs familjekonflikten på sin spets. James Gray (Little Odessa, The Yards) levererar ännu ett saftigt och obönhörligt familjedrama av klassiska film noir-ingredienser. Spelet är mästerligt, och som alltid bjuder Gray på en mäktig shootout – och toppar med en av de absolut tätaste biljakter jag sett.

Oldboy (2003)

Per: Glöm Spike Lees onödiga remake, det här är det oöverträffade originalet från 2003. Dae-su, en till synes vanlig karl vi inte vet något om, blir inlåst i en lägenhet i femton år utan förklaring av en för honom okänd man. Så släpps han en dag, får nya kläder och en mobiltelefon, och jakten på den som ville honom illa måste starta. Park Chan-wooks Oldboy är en mäktig och egenartad thrillermelodram om hämnd och skuld. Mättade grundfärger som nästan spiller utanför skärmen, genialiska bildlösningar, plötsliga explosioner av stillsamt ultravåld à la Takeshi Kitano… och filmens absoluta showstopper, som involverar en levande bläckfisk, glömmer man aldrig.

Fruitvale Station (2013)

Per: Regissören/manusförfattaren Ryan Coogler slog igenom stort häromåret med hyllade boxningdramat Creed – detta är hans starka långfilmsdebut från 2013. Ett verklighetsbaserat drama om Oscar Grants sista dag i livet, innan han sköts till döds av polisen i San Fransiscos Bay Area 1 januari 2009, under mycket tveksamma omständigheter. Michael B. Jordan (som också gjorde titelrollen i Creed) är strålande i centrum för en knäckande och upprörande film med total närvarokänsla.

Whip It (2009)

Stefan: Det är inte ofta man ser en film som inte skulle klara ett omvänt Bechdeltest! Drew Barrymores anti-feministiska uttalanden om att kvinnor inte kan få allt och att hon är känslosam eftersom hon är kvinna körs över fullständigt av Babe Ruthless, Bloody Holly, Iron Maven, Eva Destruction och de andra i Hurl Scouts, roller derby-laget som Drew Barrymores regidebut kretsar kring. Ellen Page är underbar i rollen som Bliss Cavendar, tonårstjejen som dras med på skönhetstävlingar av sin mamma men som plötsligt finner sin plats på roller derby-banan, trots att hon inte har åldern inne. Filmen handlar om Bliss konflikt med föräldrarna, hur hon blir ovän med bästa kompisen och hur hon blir sviken av en skitstövel till pojkvän, men den håller även måttet som sportfilm med en riktigt spännande avslutande match mot ärkerivalerna Holy Rollers och en hel del härlig, amerikansk, tårframkallande filmsentimentalitet.

Circle (2015)

Per: Femtio främlingar vaknar upp i ett mörkt rum, där de står arrangerade i två koncentriska cirklar runt en kolsvart kupol. Försöker någon lämna sin plats skickar kupolen ut en dödsstråle, och personen zappas ihjäl och slungas bort. En klocka tickar ner, och varannan minut zappas en ny person ihjäl. Efter en stund inser gruppen att de själva kan påverka vem som ska dödas härnäst genom att tänka på den de vill steka… Circle är en nervig high concept-thriller som spelades in på två veckor med mestadels okända skådisar. Knappast en fulländad film, men den Twilight Zone-vibbiga grundidén är såpass gåtfull och fascinerande att man ändå sitter kvar för att se hur i helsike det ska sluta.

Manson Family Vacation (2015)

Magnus: »Lyckade« Nick, Jay Duplass, får besök av sin mindre lyckade, fast kanske lyckligare bror Conrad. Tillsammans åker de på en roadtrip i den amerikanske anti-ikonen Charles Mansons fotspår. Conrad är nämligen besatt, något onaturligt besatt visar det sig … Efter att ha sett trailern och inledningen till Manson Family Vacation kan man lätt få för sig att det här är en film vars idé är bättre än filmen, så är det inte. Visst, det är roligt och smart, men även känsligt, sorgligt och ömsint om svartsjuka som leder till sprickor inom familjen.

Network (1976)

Björn: »I’m mad as hell, and I'm not going to take this anymore!« I år är det 40 år sedan Peter Finch fick sitt on air-utbrott i rollen som desillusionerat veterannyhetsankare och fällde en av filmhistoriens mest legendariska repliker. Men det verkligt märkvärdiga med mångfalt Oscarsbelönade, becksvarta satirmästerverket Network – dramatikern och författaren Paddy Chayefskys dystopiska story om journalistisk populism, hisnande mediakapitalism och missnöje som politisk kraft, i explosiv regi av Sidney Lumet – är att det fortfarande känns så kusligt modernt och aktuellt.

R (2010)

Henrik: Dansken Tobias Lindholm är kanske Skandinaviens mest lovande filmarbetare. Han har fortfarande stått för någon miss. Bara 39 år gammal men har redan ett mycket fint CV. Han är hjärnan bakom de två första säsongerna av Borgen, han var med och skrev de två Thomas Vinterberg-succéerna Jakten och Submarino och till det nerviga kapardramat Kapringen skrev han både manus och regisserade. I vintras fick han sitt stora internationella genombrott när hans senaste film Kriget blev Oscarsnominerad som bästa icke engelskspråkiga film. R från 2010, som han gjorde tillsammans med kollegan Michael Noer, är hans regidebut. R är Rune som åker in i ett av Danmarks hårdaste och tuffaste fängelse. Där blir han direkt tvungen att inordna sig i hierarkin och underordna sig de andra. R är också Rashid, som Rune träffar och blir bekant med. Rune får en idé hur de ska två ska få större respekt. Det här är en av de råaste och brutalaste skandinaviska filmerna på senare år. Det är våldsamt, mörkt, cyniskt, kallt och realistiskt. R är ett hårt slag i magen.

Sin Nombre (2009)

Henrik: Redan innan Cary Joji Fukunaga slog igenom med första säsongen av True Detective hade han gjort två långfilmer. Denna från 2009 är den första av dem. Den andra,  Jane Eyre, kom 2011 men den gillar jag inte lika mycket. Casper bor i Tapachula i södra Mexiko och är gängmedlem. Under ett rån mördar han en ledarna för gänget och blir han tvungen att fly. I Honduras bestämmer sig samtidigt Sayra att följa med sin far och sin farbror när de ska emigrera till USA. På vägen dit dör hennes far och hennes farbror tas av polisen. Istället träffar hon Casper och tillsammans försöker de fly undan gänget som jagar dem samtidigt som de ska överleva den farliga resan norrut. Sin Nombre är ett gängdrama och en flyktinghistoria i ett. Den är så skakande och realistisk som du kan föreställa dig.

Tangerine (2015)

Martin: Otroligt underhållande, normbrytande och samtidigt rörande dramakomedi med ett fantastiskt driv och bett – påminner om en viss typ av amerikanska indierullar från sent åttiotal i vilka udda existenser under ett dygn drar fram som en virvelvind på jakt efter någon eller något, snubblar sig fram från punkt A till Z, och får en svans av folk och bekymmer efter sig. Oändligt citatvänlig. Billig produktion – filmad på tre iPhones! – men här blir det enormt tydligt att flashigt foto inte är en förutsättning för en bra film, och att ett genomarbetat manus, en sprakande energi och engagerande skådisar betyder så mycket mer.

Beasts of No Nation (2015)

Henrik: Vi är i ett oidentifierbart land i Västafrika som är på väg mot kaos. Det är krig men det har inte nått byn där Agu och hans familj bor. En dag kommer militärjuntans soldater till byn och anklagar alla för att tillhöra rebellerna. Agus familj dör, men själv överlever han och flyr in i djungeln. Där blir han barnsoldat i en av rebellgrupperna. Så börjar ett gripande krigsdrama som inte lämnar någon oberörd. Även denna regisserad av True Detective-regissören Cary Joji Fukunaga.

A Field in England (2013)

Magnus: Utspelar sig under det Engelska inbördeskriget på, ja, ett fält i England, där ett gäng överlevare äter svamp, umgås och letar efter en skatt. Det låter väl rätt trevligt? Det är det inte. Svampen är nämligen av det mer magiska slaget, skatten en massgrav och umgänget påtvingat. Mysticism, ockultism och alkemi i massor! Ben Wheatleys A Field in England är en härligt flummig mardröm i svartvitt. Experimentellt klippt och långsamt berättat. En blandning av Greenaways Tecknarens Kontrakt, Peter Weirs Picnic at Hanging Rock och, såklart, Robin Hardys Wicker Man. Kanske inte helt lyckat, men ändlöst fascinerande och ytterligare ett bevis på Wheatleys förmåga till förnyelse.

Zodiac (2007)

Per: Det är sommaren 1969 och en mördare härjar i Kalifornien. Ett brev med ett mystiskt chiffer landar hos redaktionen för San Francisco Chronicle. Den sardoniske och hårt krökande reportern Paul Avery (Robert Downey Jr) blir satt på fallet, men kollegan Robert Graysmith (Jake Gyllenhaal) som är tidningens skämttecknare blir besatt av fallet, lyckas avkoda chiffret och tjatar sig in i spaningsgruppen. Sen följer en lång och snårig jakt på den bestialiske mördaren. David Fincher lyckas hålla spänningen uppe exakt hela tiden, trots att rätt lite händer mer än att män med sjuttiotalsfrisyrer resonerar med varann vid orange-färgade skrivbord. Istället frossar man i telefonsamtal, arkivbläddring och redaktionsmöten, handskrivna kodbrev så frasiga att man nästan känner papperet mellan fingrarna. Men när väl Zodiakmördaren dyker upp är det plågsamt ruggigt. Ett mästerverk.

Shutter Island (2010)

Björn: Teddy Daniels (Leonardo DiCaprio) är en polis som undersöker försvinnandet av en mördare som rymt från mentaljukhuset på ön (en tautologi, jag vet) Shutter Island. Shutter Island är en mycket mörk och nervpirrande thriller. Vår egen älskade Max von Sydow (grym, som vanligt) spelar en mycket obehaglig doktor och Mark Ruffalo spelar DiCaprios torftiga kollega med perfekt fingertoppskänsla.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy (2011)

Björn: Internationellt storspionage var trendigt på film under Kalla kriget – men är faktiskt en mycket större genre inom film och tv i dag, både rotad i retro och med aktualitet i samtida politik och konflikter: från dramaserier som The Americans och Homeland till filmer som Tomas Alfredsons tolkning av John Le Carrés klassiska roman Mullvaden. Det som känns mest modernt och spännande här är hur Alfredson understryker det regngrå, vardagliga, statstjänstemannamässiga. Kalla krigets spioneri var en sjaskig lek för mycket ensamma män.

Black Book (2006)

Per: Året är 1944 och i de ockuperade Nederländerna ser den unga judinnan Rachel (Carice van Houten) hela sin familj bli mördad av tyskarna. Fast besluten att hämnas tar hon sig till Berlin, går med i motståndsrörelsen och lyckas med sex och smartness nästla sig in i maktens korridorer med målet att hämnas på den onde men stilige SS-officeren Franken (Sebastian Koch från De andras liv och Homeland) som beordrade mordet. Men dubbelspelet är livsfarligt… Paul Verhoeven (RoboCop, Total Recall) bjuder på sin sedvanliga mix av briljans och trash: Black Book är en gedigen och spännande krigsthriller med matinékänsla och en del pajiga inslag, hela tiden skamlöst underhållande.

Dokumentärer

Daft Punk Unchained (2015)

Björn: Daft Punk Unchained går igenom Daft Punks karriär och berättar storyn om duon. Bandet intervjuas tyvärr inte så vi får nöja oss med berättelser från folk runtomkring och kändisar som jobbat med dem. Bäst är – som vanligt när det kommer till musikdokumentärer – när Nile Rodgers sitter och lirar riff på sin Strata.

What Happened, Miss Simone? (2015)

Henrik: Liz Garbus Oscarnominerade What Happened, Miss Simone? är en högklassig dokumentär om en av 1900-talets största sångerskor. En stor del av filmen läggs på tiden då hon var aktiv i den amerikanska medborgarrättsrörelsen på 60-talet. Hon gav en musikalisk röst åt de utsatta och diskriminerade. Bakom kulisserna fanns dock stora problem – hennes äktenskap var ständigt stormigt och hon hade svårt att fina ro i livet. Bonus för många fina arkivbilder.

Cowspiracy (2014)

Ida: Kip Andersen var en sådan typisk person som vi alla är lite till mans, som fick miljöpanik av något vi läst eller sett (i hans fall klimatögonöppnaren En obekväm sanning) och därför började med att slaviskt sopsortera, ta kortare duschar, byta ut glödlampor till lågenergi, ta cykeln i stället för bilen… Så såg han en artikel som förändrade allt. Den handlade om hur kött- och mejeriindustrin är skyldig till mer utsläpp än samtliga transporter i hela världen. Där tar dokumentären Cowspiracy avstamp. Kip Andersen åker land och rike runt och intervjuar expert efter expert, läser rapporter och tvingar fram svar på frågan »varför vågar ingen tala om att köttindustrin är det enskilt största hotet mot vår jord just nu?«. Klart att den enorma köttlobbyn är en skurk, men nästan mest fokuserar Cowspiracy på miljöorganisationerna – varför framhålls lågenergilampor, köpa ett träd och så vidare som en lösning på miljöproblemen, i stället för att kritisera storskalig djurhållning?
Jag fattar att det tar emot att se en dokumentär med ett budskap man antagligen inte alls vill höra. Men snälla, orka ändå. Jag lovar – den är inte så jobbig att se! Det är en sådan där relativt lättsam och personlig amerikansk dokumentär ni vet, som vi är vana vid från Michael Moore, där man följer en trevlig person vi kan identifiera oss med. Man lär sig massor. Det är spännande och ibland till och med lite roligt.

George Harrison: Living in the Material World (2011)

Per: Finns det någon mer omskriven, väldokumenterad och sönderanalyserad popgrupp än The Beatles? Knappast. Men även om varje sten i Beatles-universat tycks vara vänd på dyker det då och då upp något omistligt. Martin Scorseses dokumentär om George Harrison är en fascinerande och hypnotiskt bra dokumentär som trots en speltid på nära 3,5 timmar aldrig blir tråkig. Dels för att berättelsen om »The Quiet Beatle« inte är lika uttjatad som den om John & Paul, och dels för att Scorsese och hans team fått tillgång till tidigare osedda hemmafilmer från familjen Harrison. Obligatorisk tittning för Beatles-fans!

Lyfta skrot (Pumping Iron, 1977)

Martin: Klassisk och otroligt underhållande dokumentär från 1977 om den amerikanska bodybuildingscirkusen, i synnerhet scenen kring gymmen vid Muscle Beach i Los Angeles, och med ett särskilt fokus på The Governator himself, Arnold Schwarzenegger, som vid filmens tillkomst ännu inte hade slagit igenom som skådespelare men som redan var en ikon inom kroppsbyggarkretsar. Det är inte svårt att se hur Arnold sedermera blev en sådan stjärna – hans utstrålning är oemotståndlig – och samtidigt är det ljuvligt hur filmen kontrasterar detta kalifornisk-österrikiska charmtroll med den betydligt mer lågmälde Lou Ferrigno, Arnolds främste konkurrent om Mr. Olympia-titeln. Lou och Arnold lever i helt olika världar och personlighetsmässigt kunde de inte vara längre ifrån varandra. I denna kontext framstår plötsligt Arnold som en odräglig mobbare, en narcissistisk, fåfäng diva jämte den blyge Lou. Det är ett dramaturgiskt konststycke av ett slag som den här dokumentären är full av.

Iris (2014)

Martin: Fint porträtt av den underbart excentriska modeikonen och affärskvinnan Iris Apfel, en vänlig men bestämd dam i sina bästa år, som erbjuder vettiga funderingar kring livet och lyckan. Den största behållningen är Iris hemmiljöer och den bedårande romansen mellan henne och maken Carl. Dokumentären är stilla observerande på klassiskt Maysles-manér (det här blev en av Albert Maysles sista filmer), men med fler regelrätta intervjuer än man är van vid. Filmen duckar dock från en viktig dimension i Iris gärning och liv – när man är ekonomiskt oberoende, äger två-tre boenden samt en stor lagerlokal, aldrig behöver bry sig om värdsliga ting som pengar, städning och matlagning, då har man också större möjligheter att göra vad man vill, leva ut sina fantasier. Denna aspekt är en helt avgörande del av Iris liv, men den berörs knappt i filmen, vilket är synd. (Se också: Advanced Style)

Indie Game: The Movie (2012)

Magnus: Lisanne Pajots och James Swirskys dokumentärfilm sätter fokus på retrokulturen som vägrar dö ut. Vi får följa utvecklingen av spelen Fez, Super Meat Boy och Braid… Aldrig hört talas om dem? Ingen fara, det här är nämligen inte spel du finner på Åhléns eller ens Game Stop utan indiespel utvecklade utan storbolag i ryggen, med en personalstyrka sällan större än två. Det kan ta ett år, det kan ta tio. Inga garantier, ingen ekonomisk trygghet. Mycket, mycket kaffe. Gillar du dokumentärer som American Movie, The King of Kong eller Cinemania så kommer du att älska Indie Game: The Movie.

Best of Enemies (2015)

Henrik: Ett måste för alla som är det minsta intresserade av amerikansk politisk historia eller amerikansk tv-historia: filmen om de legendariska tv-debatter som ABC arrangerade mellan den konservative debattören William F Buckley och författaren Gore Vidal i samband med bevakningen av demokraternas respektive republikanernas partikonvent 1968. Tv-debatter som blev kända för sin uppvisning i arrogans, förödmjukelse, personliga förolämpningar och snabba repliker. Vill man kan man säga att den moderna tv-debatten föddes här någonstans.

Winter on Fire (2015)

Henrik: För några veckor sedan var det två år sedan protesterna på Självständighetstorget i Kiev inleddes. Starten på en händelseutveckling som skulle bli en av de mest omtumlande händelserna i Europa sedan kriget på Balkan. Ryssland annekterade Krim och det blev krig i östra Ukraina. Winter on Fire är en närgången skildring om vad som hände på torget den där vintern för två år sedan. Hur folk levde och vad som drev dem att stanna kvar. Ögonvittnens berättelser blandas med arkivfilm och nyhetsbilder. Det är dramatiska, våldsamt och stundtals rätt gripande om ett folks resning mot en korrupt makt.

Komedi

Tootsie (1982)

Martin: Michael Dorsey (Dustin Hoffman) är en ständigt arbetslös skådis – tills han tar på sig klänning, provspelar för en tv-serie med en kvinnlig huvudroll, och får jobbet. Men det nya dubbellivet som kvinna blir förstås oerhört komplicerat… Komediklassiker från 1982 som åldrats med stor värdighet, mycket tyvärr på grund av att problematiken med vardagssexism, ojämlikhet och det härskande patriarkatet kvarstår än idag. Men också för dess genuina anslag, utsökta rollbesättning (Teri Garr! Jessica Lange! Bill Murray), flerdimensionella karaktärer och mysmurriga känsla av ett skitigt, nergånget New York på tidigt åttiotal. Och dessutom är den rolig! Bara en sån sak. Tittare med falköga noterar en gammal svensk skolplansch på väggen hemma hos Hoffman och Murray – med »SVENSKA VÄXTER« prydligt skrivet högst upp. Hur hamnade den där?

Easy A (2010)

Johanna: Att bygga en high school-film på en litterär klassiker är något manusförfattare vanligen gör för att de inte har några egna idéer. Easy A är en diskussion kring Hawthornes The Scarlett Letter, dess tema (horstämpling) och hur ämnet både har och inte har förändrats under det senaste århundradet. Bert V Royal (manus) har utöver en litterär förlaga också en egen idé. Filmens huvudperson Olive (Emma Stone) är nämligen inte slampa egentligen – hon bara låtsas att hon har legat för att komma ur en jobbig situation. Tyvärr råkar den populäraste tjejen i skolan, som också är kristen fundamentalist (Amanda Bynes), höra nödlögnen. Ryktet sprider sig och det tar inte många dagar förrän Olive har ryktesprostituerat sig: hon berättar mot betalning att hon ligger med folk som behöver den status detta innebär för att överleva gymnasiet. Easy A är konstruktivt sexpositiv, queer-pk och ansvarstagande. Ändå är den jävligt rolig och humorn hur tidvis hur snuskig som helst. Manusets ton kan bäst beskrivas som om Aaron Sorkin hade skrivit en 1940-talistisk screwballkomedi. Att skådisarna alls hinner andas är något av ett mirakel. Det är mycket, mycket långt borta från naturalistiska beskrivningar av hur tonåringar pratar, och även ett snäpp kvickare än hur tonåringar i låt oss t ex säga Joss Whedons universum pratar. Det är därför man kan se den här filmen hur många gånger som helst.

Stranger Than Fiction (2006)

Per: En mycket nedskruvad Will Ferrell spelar en torr och hämmad skattmas som plötsligt en dag får en berättarröst (Emma Thompson) i huvudet som kommenterar allt som händer i hans inrutade liv. Ferrell släpper småningom lös och inleder bland annat en trevande romans med mysiga bageriägaren Maggie Gyllenhaal, samtidigt som hans psykolog försöker reda ut vem ciceronen i huvudet är. Marc Forsters smått bortglömda film från 2006 är en smart och mysig metakomedi med stort hjärta.

Pee-Wee's Big Adventure (1985)

Per: Pee-Wee älskar verkligen sin fina röda cykel, så när den blir stulen börjar en lång jakt och galen på tjuven. Skådespelaren och komikern Paul Reubens utvecklade sin egenartade figur Pee-Wee Herman på scen i Los Angeles i början av 1980-talet, en föreställning som filmades för HBO och senare ledde till denna långfilm. Det var fler som gjorde debut: Tim Burton fick här sitt första regijobb, liksom popmusikern Danny Elfman som skrev sitt första soundtrack. Resultatet? Ett prilligt mästerverk.

När Harry träffade Sally (1989)

Martin: Två diametralt olika personer, cyniske och defensive Harry (Billy Crystal) och öppna och positiva Sally (Meg Ryan), lär känna varandra under en samkörning från Chicago till New York och utvecklar, nästan motvilligt, en mångårig vänskap samtidigt som de försöker hitta lycka och kärlek på Manhattan. Nora Ephrons berättelse om är fortfarande mycket smart och fyndig även om den centrala knäckfrågan i filmen – kan män och kvinnor verkligen bara vara vänner?! – kändes ganska passé redan 1989. I Rob Reiners varsamma regihänder blir filmen inte bara en av de stora romantiska komedierna – brett och okomplicerat filmad, men elegant och med konsekvent känsla för komisk tajming – utan också en skamlös hyllning till New York, som bitvis framställs så skimrande förförisk att man nästan kan höra Woody Allen invända: »Kom igen, kanske tona ner det lite grann?«.

Everything You Always Wanted to Know About Sex (But Were Afraid to Ask) (1972)

Martin: Knasig antologifilm av Woody Allen, och en av regissörens »tidiga, roliga« filmer – för att parafrasera honom själv i Stardust Memories. På ett högst formellt plan baserad på en sexualupplysningsbok, men det enda som behölls av denna dammiga volym var den uppseendeväckande titeln – allt annat är sprunget ur en Woody som är på ovanligt lekfullt humör här. Allt i filmen har inte åldrats med värdighet, men mycket är fortfarande väldigt roligt, som Gene Wilders plågade psykolog som härbärgerar förbjudna känslor till ett får, och den Fantastic Voyage-inspirerade skildringen av vad som händer inuti en person under en date.

Best in Show (2000)

Per: Briljant mockumentär som driver med ett gäng neurotiska uppfödare som tävlar i en prestigefylld hundutställning. För regi och manus står Christopher Guest (även känd som Nigel Tufnel i This is Spinal Tap) som har flera andra tonsäkra fejkdokusar på sin cv – kolla också in folkrockparodin A Mighty Wind – och här återanvänder sin fina ensemble av vassa komediskådisar som Parker Posey, Michael Hitchcock, Fred Willard och Jane Lynch. Plågsamt rolig genanshumor!

Safety Not Guaranteed (2012)

Ida: En sådan där riktig indie-indiefilm, där man förstår att det varit liten budget och att polarna ställt upp för att vara schyssta. Colin Trevorrows Safety Not Guaranteed är faktiskt en liten pärla till romantisk komedi, med tv-serie-favoriter som Mark Duplass (Togetherness), Aubrey Plaza (Parks and Recreation), Jake Johnson (New Girl) och till och med Kristen Bell (Veronica Mars) som dyker upp. Ett gäng journalister (eller rättare sagt en journalist plus två praktikanter) bestämmer sig för att göra ett knäck på en tidningsannons, där en tidsresenär söker sällskap till nästa resa bakåt i tiden. Rart, hjärtevarmt och så skönt att se efter alla superhjältar och CGI-monster.

Du har mail (1998)

Björn: Tom Hanks äger en stor bokaffärskedja som konkurrerar ut Meg Ryans lilla affär runt hörnet i Nora Ephrons mysiga remake av The Shop Around the Corner. Att Ephron redan 1998 gör en internetdejt-spaning ser jag som ytterligare ett bevis på att hennes rom-com-känsla än i dag saknar motstycke.

Wet Hot American Summer (2001)

Martin: Wet Hot American Summer är 2000-talets bästa och samtidigt mest förbisedda komedi – underbar, fullsmockat av skämt, egensinniga infall och absurditeter. Filmen handlar om sista dagen på ett sommarkollo, och de intriger som där sker mellan de olika lägerledarna – tonåringar som alla porträtteras av folk i 25–30-årsåldern. I hög grad är filmen en naturlig förlängning av MTV:s klassiska nittiotalssketchserie The State, vars kärntrupp återfinns både framför och bakom kameran. Men Wet Hot American Summer innehåller också tidiga framträdanden av superstjärnor som Paul Rudd, Bradley Cooper och Elizabeth Banks.

Sightseers (2012)

Per: Modersbundna Tina och hennes nye pojkvän Chris, en fritänkare med författardrömmar, ger sig ut på en mysig husvagnssemester genom Lake District. Redan vid första stoppet träffar de på en sluskig karl som vägrar plocka upp sitt Cornetto-papper efter sig. På väg vidare råkar de backa över mannen… och det är bara det första i raden av offer. Ben Wheatley (Kill List) regisserar och lysande paret Alice Lowe & Steve Oram har skrivit och gör huvudrollerna i denna svarta, blodiga, roliga och mycket ömsinta seriemördarkomedi.

Results (2015)

Martin: Andrew Bujalski lämnar lo-lo-lo-fin från Computer Chess bakom sig, det här är hans mest professionella produktion hittills – som en standard-indie, kan man säga. Det är ingen kritik; hans berättande klarar övergången från muggig handkamera och amatörskådisar till riktiga stjärnor som Guy Pearce och Cobie Smulders väl. Men det är veteranen Kevin Corrigan som är bäst här, som en självföraktande, uttråkad, nyrik loser som försöker få ordning på sitt liv, men bara halvhjärtat. En film med riktiga människor och befriande fri från dramatiska klimax. Och Smulders lite halvt osympatiska tränarfigur med pysande ilska och aggression gestaltas på ett genuint, fördomsfritt och uppfriskande sätt.

I Love You, Man (2009)

Ida: Hur skaffar man nya vänner när man är över 30? Går man på kompis-dejt? Vad exakt säger man när man ringer upp första gången? Peter Klaven (Paul Rudd) ska gifta sig med Zooey Rice (Rashida Jones) och medan hon har ett stort gäng polare så har Peter… tja, ingen direkt. Han har i hela sitt liv gått från flickvän till flickvän och aldrig riktigt behövt några vänner. Nu måste Peter snabbt hitta ny killkompis som kan bli hans best man på bröllopet. Efter ett antal misslyckade mansdejter träffar han äntligen Sydney (Jason Segel). Pete blir omedelbart kompis-förälskad, ni vet som man kan bli ibland när man träffar nya vänner!
Jag är allergisk mot höhö-grabbskämt och mäns vänskap är från Mars där man gillar porr och sport och kvinnors vänskap från Venus där man äter glass med fötterna uppdragna i soffan, men jag har faktiskt inte några problem med den här filmen. En skojig komedi med Judd Apatow-känsla där man mys-skrockar och till och med flabbar högt då och då, med en härlig rollbesättning och många välkända ansikten.

Romantik

The Notebook (2004)

Ida: En så hjärtesvidande film att den gett upphov till ett uttryck. Urban Dictonary förklarar ordet notebooked: »Term used to describe a girl who makes a boy sad and emotional from watching the film «The Notebook».«

De ger även exempel på konversation:
Girl 1: How you get him to be so sensitive?
Girl 2: I notebooked him.

The Notebook (som på svenska fick det superkonstiga namnet Dagboken – jag sökte dig och fann mitt hjärta. Say what?!) är något av det mest romantiska och härliga jag vet. »Sentimentalt och melodramatiskt« säger andra men ni kan ju sitta där och surpuppa er då medan jag greppar efter näsduken. Rika och eldiga Allie (Rachel McAdams) och passionerade men fattige Noah (Ryan Gosling) är star-crossed lovers på 40-talet. Mer behöver du egentligen inte veta.
Utom att egentligen ska du inte se den här på Alla Hjärtans Dag ty du kommer bara blänga bittert och besviket på din partner och tänka »hen är inte Ryan Gosling«.

P.S. I Love You (2007)

Jimmy: Finns det någon träigare skådespelare än Gerard Butler? Nej, tror inte det. Men något väldigt speciellt händer med denna människa när han sjunger i Joel Schumachers fantastiska Phantom of The Opera, och som här i P.S. I Love You – tar fram gitarren. Filmen handlar om Holly och Gerry som är nygifta och lyckliga, tills Gerry helt plötsligt går och dör. Men Gerry är såklart en superkille och har ordnat 10 kärleksbrev som skickas ut till Holly med början på hennes 30-årsdag, där varje nytt brev innehåller ett nytt spännande äventyr för att hon ska kunna gå vidare i livet. Favoritscenen är den där Jeffrey Dean Morgan (hunkarnas hunk) börjar sjunga Steve Earles Galway Girl och Hilary Swank minns en gitarrspelande Gerard Butler. Det här får mig att smälta! I-ay-I-ay.

Maid in Manhattan (2002)

Ida: En Askungehistoria minus den dåliga smaken i munnen. Här räddar nämligen prinsessan sig själv, även om hon tackar ja till prinsen till slut. De hjälpsamma mössen är tre stencoola städerskor. Den ensamstående mamman Marisa (Jennifer Lopez) bor i Bronx och jobbar som städerska på lyxhotellet Beresford och tampas med mer eller mindre trevliga gäster och dolda ambitioner. Missförstånd-dags när den schysste höjdarpolitikern Christopher (Ralph Fiennes) tror hon är en rik arvtagerska och faller pladask! Faktiskt en riktigt fin film, håll ögon och öron öppna för Bob Hoskins stillsamt hjärtegoda butler Lionel och hans tal: »to serve people takes dignity and intelligence. But remember, they are only people with money. And although we serve them, we are not their servants.« John Hughes (Breakfast Club) var en av manusförfattarna, vilket kan förklara kvalitén.

It Happened One Night (1934)

Tora: Frank Capras romkom-klassiker är en av de endast tre filmer som fått de fem stora, ja ni vet, bästa film, regi, manus, manlig och kvinnlig huvudroll (de andra är När lammen tystnar och Gökboet). Handlingen: Ellie (Claudette Colbert), en bortskämd dotter till en Wall Street-miljonär, rymmer från sin far och träffar en något sjaskig journalist (Clark Gable) när hon sätter sig på en buss till New York. Äventyr, rapp dialog och ett nystan av olika känslor följer med avslutande romantik. Kan det vara något för idag? Ja, filmen lyckas med att omedelbart kännas både gammalmodig och dagsaktuell på samma gång och det fortsätter så filmen igenom. Claudette Colbert är utmärkt och jag njuter bland annat av hur hennes mörka röst hindrar henne från att låta varken söt eller försynt. Det är inte någon frenetisk screwball-komedi det här; gesterna är ibland ytterst tillbakahållna. Clark Gable är underbar – tjusigt återhållsam och vansinnigt charmig – och samspelet dem emellan är ofta helt fenomenalt.

Skräck

Dawn of the Dead (2004)

Per: Zach Snyders remake av Romeros zombieklassiker från 1978 är något så sällsynt som en nyversion som faktiskt är snäppet bättre än originalet, och dessutom bjuder på en strålande Sarah Polley i huvudrollen. En blodig, spännande och riktigt tajt zombiefilm med hjärtat på rätta stället och de svartsynta skämten på rätt plats. Det sparas inte på blod och hjärnsubstans (flera zombies hasar sig påpassligt upp framför ljusa väggar precis innan de tar emot de nödvändiga huvudskotten) men också små diskreta detaljer som förhöjer stämningen (som att Bobby McFerrins Don't Worry, Be Happy spelas i muzakversion på högtalarsystemet när våra hjältar på flykt bryter sig in i shoppingcentret första gången). Precis som i originalet samlas överlevarna nämligen i en övergiven shopping mall bara för att upptäcka att zombiesarna flockas vid de stängda glasdörrarna – ty i den lilla smula som är kvar av de odödas intellekt finns diffusa minnen kvar av hur livet var innan, och deras instinkter säger åt dem att fortsätta konsumera. En isande tidskommentar av Romero som återanvänds rakt av med gott resultat. Bonus: Ty Burrell från Modern Family som sarkastisk och rolig ärkecyniker.

The Crazies (2010)

Per: En remake av George Romeros inte särskilt kända skräckis från 1973, och i ett hav av usla nyversioner av skräckfilmer är detta en av få som faktiskt är snäppet bättre än originalet. Radha Mitchell (alltid bra) och Timothy Olyphant (inte alltid bra, men bra här) spelar läkare respektive sheriff i en liten håla i Iowa som båda hamnar i händelsernas centrum när folk i grannskapet plötsligt börjar bete sig… mordiskt. Det visar sig att ett virus gjort dem galna, och snart är en militär cover-up i full fräs. En lysande, tajt liten chiller för vänner av brutala zombiefilmer med onda militärer.

30 Days of Night (2007)

Per: I den lilla staden Barrow i Alaska förbereder sig invånarna för den årliga 30-dagarsperioden då det är konstant natt. Just det här året blir lite speciellt eftersom en grupp vampyrer gör ett vältajmat besök, utan att behöva oroa sig för jobbigt solljus… Det blir upp till stadens sheriff (Josh Hartnett) och hans ex-fru (Melissa George) att styra upp situationen. En svinigt snygg, atmosfärrik och mycket blodig vampyrfilm med kalasbra skådisar: till och med den ofta så stele Hartnett är bra, och Danny Huston gör en lika pretentiös som ruggig vampyrledare.

Oculus (2013)

Per: En mystisk spegel som tycks hysa pur ondska förhäxar sina ägare och förintar en halv familj. När de två barnen i familjen återförenas som unga vuxna och bestämmer sig för att förstöra spegeln en gång för alla möter de dödligt motstånd. Mike Flanagan (Absentia och Hush, se nedan!) glider snyggt och sömlöst mellan två fasansfulla händelser med 11 års mellanrum och skapar en rejält ruggig skräckis för vänner av intrikata mindfuck-filmer. Med Karen Gillan (Guardians of the Galaxy) och alltid strålande Katee Sackhoff från Battlestar Galactica och 24.

Splinter (2008)

Per: Ett ungt par ska ut på en mysig campinghelg men blir kidnappade av en beväpnad och svettigt desperat white trash-snubbe med sin hålögt abstinenshuttrande flickvän i släptåg. Kvartetten får slut på bensin, tvingas stanna på en övergiven bensinmack och blir hjälplöst fast, för utanför glasdörrarna väntar något oerhört mycket värre… Och en klassisk inledning på en kidnappningsthriller övergår i en geggig och rätt så underbar monsterfilm. Sam Raimi-protegén Toby Wilkins Splinter är kort och effektiv: åttiotvå tajta minuter, inga onödiga utvikningar, en liten ensemble på bara sex skådespelare där de flesta är halvbekanta tv-fejor (i rollen som psykot ser vi Shea Wigham, Nuckys bror i Boardwalk Empire).  Den är oerhört spännande på sina ställen, och ransonerar med CGI-inslagen på ett trevligt sätt – den gamla klyschan om att begränsad budget brukar främja kreativiteten stämmer bra här. I stället för datoranimationer är det gummi, kladd och slemmiga ljudeffekter, och ett monster som påminner en hel del om John Carpenters och Rob Bottins mäktiga shapeshifter i science fiction-klassikern The Thing. Med de knakande, knyckiga, torra lederna hos den vanvettigt läskiga spindelkvinnan i Ju-On: The Grudge. Burr!

Creep (2014)

Magnus B: Josef (Mark Duplass) är döende och anlitar Aaron för att videofilma hans sista tid. En hälsning till hans ofödde son… Vilket värdelöst synopsis! Där har vi kanske även nyckeln till framgång. För Creep ljuger. Lika mycket som huvudpersonen ljuger. Vi vet egentligen aldrig mer än stackars Aaron, men vi tror en hel del om Josef. Inget visar sig dock vara sant. Creep är stalkerskräck som bäst, en tät »found footage«-film utan egentliga ledtrådar. Vem är Josef? Inte den han inledningsvis påstår sig vara i alla fall. Och slutet… mardrömmar vävs av slut som dessa. Kul att en av årets bästa filmer också är en av årets billigaste. Superhjältar i all ära, men hellre tusen Creep.

Hush (2016)

Per: Maddie (Kate Siegel) är en författare som flyttat till ett hus i skogen för att slutföra sin nya roman. Efter en sjukdom i tonåren är hon både döv och stum. När kvällen kommer knackar en maskklädd främling på glasdörren och meddelar att han tänker döda henne, fast först efter att ha skrämt henne riktigt ordentligt… Mike Flanagans Hush – som fick premiär på Netflix i april 2016 – är en home invasion-skräckis av samma kaliber som You're Next eller Them, dvs fruktansvärt läskig. Kate Siegel (som skrivit manus tillsammans med Flanagan) är mycket bra i en busläskig thriller – »white knuckle time«, som en peppad Stephen King tweetade efter att ha sett den.

Action & Äventyr

Mad Max: Fury Road

Magnus B: Imperator Furiosa (Charlize Theron) flyr från sin sekt, tillsammans med ett gäng fortplantare – ja, deras enda uppgift är att föda barn. Målet är som i alla apokalyptiska filmer en bättre värld. Deras kung, sektledare, president, ledare (?) Immortan Joe uppskattar dock inte sveket utan tar med sig hela sin armé av skrikande albinogalningar för att krossa Furiosas drömmar. Och det är här Max kommer in. En Tom Hardy som gör det han ska, varken mer eller mindre. Mer krut läggs det på de övriga skådisarna. Theron övertygar som mänsklig krigare, men bäst av alla är helt klart Nicholas Hoult – Marcus från Om en pojke (!) – suverän i rollen som krigsskadade Nux, med ett fullt fungerande hjärta.

Running Scared (2006)

Per: Vid första påsynen en generisk actionrulle, men denna thriller från 2006 av Wayne Kramer (The Cooler) har en räv bakom örat. Handligen kretsar kring en misslyckad drogdeal och bjussar på välkoreograferat ultravåld, överspelade gangsters, biljakter, tortyrscener, ansträngt Tarantino-tuff dialog, knarkare och hallickar – snyggt men deprimerande. Men! Plötsligt glider ett troll förbi i oskärpa, senare skuggan av en häxa som tassar runt i förbifarten, och det är då man förstår: Running Scared har ambitionerna hos en mörk (eller snarare kolsvart) saga. Någon timme in tar historien en helt oväntad vändning och det blir en modern (och mycket grym) bröderna Grimm av filmen. Fascinerande, magstarkt och spännande, och Elizabeth Mitchell (från Lost och V) gör sitt livs roll.

Huvudjägarna (2011)

Per: Om man bara ska se en ultravåldsam norsk thrillerkomedi i sitt liv så är Huvudjägarna inget dumt val. Morten Tyldums filmversion av Jo Nesbøs deckare – om en framgångsrik headhunter som ägnar sig åt konstkupper för att finansiera sin brackiga livsstil och hamnar i livsfarligt trubbel – är en lika brutal som dråplig berättelse om en man som tar sig väldigt mycket vatten över huvudet. Aksel Hennie är perfekt som den självgode Roger vars smarta plan snabbt eskalerar till en sinnessjuk och bloddrypande mardröm av våld och förvirring, i en film som har två sällsynta kvalitéer: den lyckas navigera rätt mellan övervåld och slapstick, och man vet aldrig riktigt vart historien ska ta vägen. Bonus för en riktigt magstark dass-scen som faktiskt kan mäta sig med både Trainspotting och Slumdog Millionaire.

The French Connection (1971)

Björn: William Friedkins skitiga New York-pärla där narkotikapoliserna »Popeye« Doyle (Gene Hackman) och »Cloudy« Russo (den magnetiske Roy Scheider) mer eller mindre snubblar över en stor knarkaffär med fransk smugglerikoppling. Och det är omöjligt att inte snubbla över tanken på att tv-serien The Wire troligen inte hade blivit gjord, eller i alla fall inte lika bra, om inte David Simon haft The French Connection någonstans i bakhuvudet. Framför allt är det det dokumentära fotot och den supande snuten med öga för kvinnfôlk som visar på syskonskap. The French Connection är kanske mest känd för biljakten men min favoritscen är katt-och-råtta-leken i tunnelbanan. Snutfilmernas snutfilm!

Escape from Alcatraz (1979)

Per: Clint Eastwoods femte och sista film med parhästen Don Siegel (Dirty Harry) är ett verklighetsbaserat drama om fängelsekunden (och proffsrymmaren) Frank Morris som planerar en flykt från legendariska finkan Alcatraz i början av 1960-talet. Patrick McGoohan (tv-serien The Prisoner) som elak fängelsechef och en sedvanligt hårdkokt Clintan borgar för tät och spännande fängelseaction.

San Andreas (2015)

Per: När en gigantisk jordbävning hotar hela San Francisco är det upp till den superskicklige helikopterpiloten Ray Gaines (Dwayne »The Rock« Johnson) att rädda sin exfru (Carla Gugino, bra som alltid) och dotter undan en säker död. Där har ni hela handlingen i San Andreas, en gammeldags katastroffilm som bockar av många av genrens klyschor: forskaren som anar oråd före alla andra (här en mycket stressad Paul Giamatti), ynkryggen som bara tänker på sig själv när det börjar gå åt helvete, och att en familj är viktigare att rädda än tusentals oskyldiga. Manuset av Carlton Cuse (Lost, Bates Motel) bjuder varken på överraskningar eller elegans, men San Andreas levererar både spännande räddningsscener och episk förstörelse, och är därmed en klart tillfredsställande katastroffilm.

The Dark Knight (2008)

Björn: Tänk att Heath Ledger skulle förändra min syn på filmskurkar för all framtid. Det trodde jag inte när jag såg A Knight's Tale. Så här i backspegeln kanske Batman kunnat spelas bättre (till att börja mindre growl?) eller annorlunda (om ni har missat det gillade jag Ben Afflecks Batman) men där och då älskade jag Christian Bales tolkning. Hur i allsin dar ska Jared Leto kunna göra Jokern ens ett uns så bra? Bankrånet i prologen är ett av mina favoritrån på film någonsin.

Batman (1989)

Björn: Det är lätt att glömma bort (alternativt inte alls ha koll på) hur torftigt superhjälteklimatet i världen var i slutet av 1980-talet. De två sista Stålmannen-filmerna med Christopher Reeve i huvudrollen var snarare superhjältekomedier än »riktiga« superhjältefilmer. När Tim Burtons Batman hade premiär ändrades det klimatet från istid till högsommar över en natt. Om man ser tillbaka på den nu, med Christopher Nolans Dark Knight-trilogi i färskt minne, så var Batman mer lekfull och mer serietidningsaktig och rolig – där den skulle vara rolig, inte ofrivilligt och inte för mycket. Samtidigt kändes den goth, svart och fräsch. Det är först i efterhand som den känns 1980-tal. Att Jack Nicholson skulle spela Jokern trodde jag inte på förrän jag såg det med egna ögon. Och Betelgeuse (Michael Keaton, alltså) som Bruce Wayne/Batman? Minst sagt udda. Men jag minns att vi diskuterade valet hemma och bestämde oss för att det kanske kunde funka. Det gjorde det! Bonus: Prince formidabla soundtrack.

The Raid 2: Berandal (2014)

Per: The Raid 2 tar vid omedelbart där ettan slutade, och SWAT-polisen Rama som överlevde holmgången i höghuset får ett nytt uppdrag: att gå undercover och infiltrera en fruktad gangsterfamilj i Jakarta. Vad som följer är en av de bästa actionfilmerna någonsin. Där The Raid var en lång och koncentrerad fight på en begränsad yta tar Gareth Evans ut svängarna mer i tvåan och bjuder på fler arenor (ett gyttjigt fängelseslagsmål, en episk biljakt) och ett större rollgalleri, där särskilt »Hammer Girl« går till filmhistorien som en av de coolaste lönnmördarna någonsin. Precis som ettan är det här ingenting för äckelmagade (våldet är fruktansvärt rått) men för fans av hisnande action och bländande kampsport bjuder Evans på 150 minuters overkligt hårdkokt och snyggt gangsterdrama.

De omutbara (1987)

Per: Kevin Costner spelar FBI-agenten Eliot Ness som sätter ihop en specialstyrka bestående av både rookies och en ärrad konstapel (Sean Connery) för att krossa Al Capone i 1930-talets Chicago. David Mamets manus tar sig en hel del friheter med sanningen, men vad gör det när vi bjuds på Brian De Palmas bländande regi, stiliga maffia-outfits signerade Armani, fantastisk filmmusik av Morricone, en svindlande shootout i slow motion och Robert De Niro i en av sina saftigaste roller, som en lika känslokall som mediatränad Capone? En av filmhistoriens snyggaste och bästa gangsterfilmer.

Class of 1984 (1982)

Martin: Andrew Norris (Perry King), en rekorderlig musiklärare med välansat skägg och murrig blazer, börjar ont anande jobba på en skola där såväl elever som lärare lever i skräck – stället har mer eller mindre tagits över av maktfullkomliga gäng som sysslar med allt från knarklangning till utpressning. Det allra värsta gänget består av en samling hiskeliga punkare, ledda av den karismatiske (och så jävla icke-punkiga) slyngeln Stegman (Timothy Van Patten), en tonårspsykopat med dolda musikaliska talanger. Norris frontalkrockar såklart med gänget, och snart eskalerar konflikten bortom alla rimliga nivåer. Class of 1984 är en actionthriller som kombinerar tendentiös moralpanik, oproportionerligt våld och tondöv popkulturkänsla på ett närmast osannolikt – och mycket underhållande – sätt.

Sci-fi

Kontakt (1997)

Magnus H: Okej för att Ellie Arroway – Jodie Foster igen! – har vissa daddy issues, okej för att hon ibland måste »räddas« eller bekräftas av män… hon är ändå en driven, knivskarp forskare och visionär som vägrar att ge upp i en värld där andra gärna snor åt sig äran av hennes bedrifter. Det kan gå åratal då jag glömmer hur bra filmen är och hur mycket jag gillar den, men den är likväl en riktigt, riktigt bra science fiction-film som har minimerat fördumningen-till-förmån-för-action. Lite extra plus för att Arroway inte skildras som någon totalt förtryckt underdog utan att hon av de flesta av sina (manliga) medarbetare ses som den fullt kompetenta… tja, extra kompetenta yrkesperson hon är. Och för att hon lämnar Matthew McConaughey ensam kvar i sängen, naken och konfys.

Primer (2004)

Per: En liten grupp datatekniker bygger på fritiden en tidsmaskin i garaget – och lyckas. Shane Carruths Primer är den tänkande människans tidsresefilm. Där man kan hitta logiska luckor och feltänk i de allra flesta tidsresefilmer, som Terminator 2 eller Tillbaka till framtiden, har Carruth tänkt ett extra varv och går till botten med både de filosofiska och de rent praktiska aspekterna på tidsresor. (När Rian Johnson gjorde Looper plockade han in Carruth som tidsresekonsult, för att allt skulle stämma.) Primer gjordes för en pyttebudget på 7 000 dollar, vann jurypriset i Sundance och har blivit en kultfilm. Om den sedan är en kul och underhållande tidsresefilm, det får du avgöra själv. Jag har nämligen inte lyckats se hela. Jag hade för svårt att hänga med…

Children of Men (2006)

Per: Året är 2027 och alla världens kvinnor har blivit sterila, så hoppet för mänskligheten är på en all-time low – men när motståndsrörelsen hittar en gravid ung flyktingkvinna tänds hoppet. Clive Owen, Julianne Moore och Michael Caine är strålande i Gravity-regissören Alfonso Cuaróns mästerliga och visuellt bländande dystopi – en av de snyggaste, skitigaste, mest spännande och skrämmande framtidsskildringarna någonsin.

Source Code (2011)

Björn: I Duncan Jones andra långfilm finns, liksom i debuten Moon, etiska och existentiella frågeställningar eller mer opretentiöst: en lek med tanken på vad som skulle kunna hända om man donerar sin kropp till militära vetenskapliga experiment i framtiden. Om du går i gång på det och på frågan huruvida vi alla lever i en datorsimulation så är Source Code för dig.

Det händer att jag får ilningar längs ryggraden när jag ser Jake Gyllenhaals fejs. Då är det de sömniga ögonen och det läskiga flinet från Donnie Darko jag ser. I Source Code är han pigg och på tårna (well, mestadels). Håll också koll på Gyllenhaals love interest i filmen‚ Michelle Monaghan, för evigt dömd att spela gullig tjej som träffar fel kille, på fel plats. (Jo, jag vet – en av de vanligaste kvinnorollerna i Hollywood…) Synd!

Guardians of the Galaxy (2014)

Björn: Läser du TVdags känner du säkert redan till denna braksuccé, men om inte, gör dig själv en tjänst och se en av 2014 års största överraskningar, tillika bästa filmer – och en av de bästa Marvel-filmerna någonsin. Filmmagi rakt igenom, från Björn Skifs sång i trailern, till tvättbjörnar och talande träd … och Chris Pratt – vilken kille! Dessutom spelas skurken av min senaste tv-förälskelse – Lee Pace, från Halt and Catch Fire.

Interstellar (2014)

Björn: Hela jorden håller på att gå åt helvete och det enda ätbara man kan odla är majs – och till och med den håller på att dö ut… I ett desperat försök att rädda människorasen skickar en NASA-professor (Michael Caine) den före detta NASA-piloten – numera lantbrukaren – Cooper (Matthew McConaughey), Brand (Anne Hathaway) med besättning ut på ett livsfarligt rymduppdrag. Planen är en resa igenom ett maskhål, till en galax där det finns beboeliga planeter.
Interstellar bjuder på en fabulös dystopisk familje-sci-fi som jag kommer att återvända till – och ha som sällskap – åtskilliga gånger i framtiden.

Captain America: The Winter Soldier (2014)

Per: I floden av Marvel-filmatiseringar är Captain America-filmerna de bästa. Den första var en härlig orgie i steampunk och muterade nazister, tvåan är en supersnygg uppdatering om dubbelspel och oro inom S.H.I.E.L.D., med favoriter som Robert Redford och Toby Jones i biroller. Regissörerna Joe och Anthony Russo har dragit ner på CGI och satsat mer på koreografi vilket gett resultat: actionscenerna är bländande, med en smarrig biljakt som showstopper.

Demolition Man (1993)

Julia: Om du inte har sett Demolition Man så har du något fantastiskt framför dig. Om du har det så har du något fantastiskt framför dig – igen. Sylvester Stallone, Wesley Snipes och Sandra Bullock (med många flera) gör en fantastiskt underbar kitschig dysto-utopi med humor, explosioner, läcker scenografi och tre viktiga snäckskal.

Moon (2009)

Per: Astronauten Sam (Sam Rockwell) jobbar helt ensam på en bas på månen. Hans enda sällskap är GERTY, en intelligent superdator (med passande lakonisk röst av Kevin Spacey). När Sams treårskontrakt börjar närma sig slutet och det är dags att äntligen åka hem till jorden, börjar han få en kuslig känsla av att han är iakttagen. Men han är ju ensam… eller? Duncan Jones (som senare regisserade Source Code) gjorde en smått sensationell långfilmsdebut med Moon, en kuslig och existentialistisk science fiction-thriller med ekon av både Kubrick och Tarkovskij.

Star Trek (2009)

Per: När J.J. Abrams fick jobbet att styra upp Star Trek gjorde han likadant som när han räddade Mission: Impossible-franchiset efter John Woos hiskeliga tvåa: plockade in teamet Roberto Orci & Alex Kurtzman som manusförfattare, hottade upp actionscenerna och slängde in Simon Pegg som comic relief. Och lyckat blev det – en mäktig och sagolikt vacker sci fi-rulle med snorsnygga actionscener, fint inhopp av Leonard Nimoy som den åldrade Spock, och ett rent frossande i solreflexer och motljus – älska eller hata det, men det kan ha varit här Abrams lens flare-fixering peakade. (Jag älskar det.)

Cubic (2002)

Björn: I USA hette filmen Equilibrium men här fick den en pursvensk titel: Cubic. I framtiden är känslor förbjudna och för att stävja alla eventuell känsloyttringar finns en fascistdoftande polisarmé som letar upp alla som fuskar med drogen som gör dem känslolösa och bränner allt som kan framkalla känslor. Konst och sånt, ni vet. Christian Bale är perfekt i huvudrollen.

Dredd (2012)

Björn: Tyvärr hamnade Dredd i The Raids skugga. Filmen har precis samma grundpremiss: huvudpersonen slåss mot ondingar – ett helt hus fullt – för att komma till toppen, där »slutbossen« är. Karl Urban är drömcastad som Dredd. Glöm Stallones patetiska försök. I rollen som slutboss ser vi ingen mindre än Game of Thrones-Cercei, Lena Headey.

Watchmen (2009)

Björn: Watchmen är en av få riktigt lyckade Zack Snyder-filmer. Före detta superhjältar börjar tas av daga i ett alternativt universum, där superhjältar finns. Jag gillar allt, från till den geniala vinjetten till drömcastingen (Jackie Earle Haley är helt perfekt som Rorschach) … och faktiskt allt däremellan.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)

Tobias: På något plan är vi nog alltid medvetna om hur det går för de flesta av filmparen när eftertexterna rullat färdigt och vardagen kickat in – de börjar hata varandra och gör slut. Och ju vackrare kyss i slutscenen desto mer smärtsamt blir uppbrottet. Enklast av allt kanske vore om de bara kunde glömma hela kärlekshistorien? Premissen för Eternal Sunshine of the Spotless Mind är enkel men briljant: Joel (Jim Carrey) och Clementine (Kate Winslet) har beslutat att ta hjälp av ett företag för att radera sina minnen av varandra. Det är sedan genom de fragment av minnen som suddas ut vi får följa deras saga. Premissen är ett perfekt upplägg som filmen aldrig slarvar bort – utan smashar tillbaka så kraftfullt i känslomässig närvaro att hela spelplanen för romantiska filmer knäcks på mitten.

The Host (2006)

Per: Amerikansk dumpning av miljöfarligt avfall i floden Han i Sydkorea leder till att ett gigantiskt vattenmonster muteras fram, och när besten tar sig upp till ytan och rövar bort en liten flicka måste hela hennes brokiga familj kämpa för att hitta henne igen. Bong Joon-ho (Thirst) struntar i att visa sin best lite i taget som genren bjuder utan krämar på i full närbild från start, och det bjuds på gloriös monstermassaker. Förutom att vara mästerlig monsterskräckis och effektiv b-film är The Host också charmig slapstickkomedi, konspirationsthriller och ömsint familjedrama pepprad med effektiv samhällskritik och några härliga kängor mot Sydkoreas kompisar USA.

Slither (2006)

Per: James Guardians of the Galaxy Gunns regidebut är en härligt geggig hyllning till alla de monsterfilmer och b-skräckisar han växte upp med. En meteorit landar utanför en liten håla nånstans i Södern. Ur kratern kläcks en slemmig larv, som tar stans starke man Grant Grant (en skräckinjagande Michael Rooker med rakad skalle och pilotbrillor) i besittning, muterar honom å det grövsta, och sen betar av resten av befolkningen på väldigt kladdiga och otäcka sätt.
Det är en smart mix av The Blob, Tremors, Cronenbergs Shivers, Romeros zombietrilogi och ett gäng andra skräckfavoriter. Gunn skriver kärva och roliga oneliners och slösar ingen tid på något ovidkommande. Specialeffekterna är trevligt nog mer gummi och klägg än CGI, och för gorehounds blir det fest när Gunn slaskar på rejält med blod, slem och mutationer. Och mitt i alla groteskerier och saftiga headshots finns en tragisk love story mellan Grant och hans förtjusande fru, spelad av den som vanligt briljanta Elizabeth Banks. Och för Firefly-fans blir det fest eftersom Nathan Fillion är med. Kläggfest!

Alla dessa filmer finns just nu på svenska Netflix.

Just nu på TVdags

Tablåtips 29/6

Bäst på tv i kväll: Sanningen bakom Barnmorskorna i East End

29 juni, 2017
Kommentar

T.J. Miller lämnar HBO:s Silicon Valley – och tur är det

29 juni, 2017
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: Buzzfeeds kulturskribent Anne Helen Petersen

28 juni, 2017
Tablåtips 28/6

Bäst på tv i kväll: Guldbaggebelönade Min faster i Sarajevo

28 juni, 2017
Till minne

Vi glömmer aldrig Michael Nyqvists leende!

28 juni, 2017
Nyhet

Bring on season four! Better Call Saul förnyad för ännu en säsong

27 juni, 2017
Youtube-premiär

Sverige behöver Aron Flam mer än Aron Flam behöver Sverige

27 juni, 2017
Nyhet

Hurra! Kevin Bacon-klassikern Tremors får pilotavsnitt

27 juni, 2017
Tablåtips 27/6

Bäst på tv i kväll: Sanna Nielsens andra allsångssommar

27 juni, 2017
Klipp

Reklampaus! Se Michael Bays skamlösa produktplaceringsbonanza

27 juni, 2017
Tablåtips 26/6

Bäst på tv i kväll: Nya danska thrillerserien Gisslantagningen

26 juni, 2017
Svenska Skampodden

»Angrer på at jeg avlyste« – vi går igenom avsnitt 9, säsong 4, av Skam

26 juni, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel