Till minne

Därför var Hans Alfredson ofta ondskan själv i sina roller

Hans Alfredson är död. Kanske var han den störste, vars intellektuella djup tidigt hamnade i skuggan av Tage Danielssons humanistiska visdom. De bägge kompletterade varandra.

Men där Danielsson tillät sig själv framhålla sin poesi befann sig filosofen Alfredson alltid i skymundan av den busige, fnittrige komikern Alfredson. Men visst syntes mörkret hos Alfredson även offentligt.

Jag tror inte att han var helt övertygad själv om sin teori och att det var just därför han aldrig, under sin levnad, upphörde utforska ondskan.

Jag har sedan länge lagt märke till att de flesta rollfigurer Alfredson gav sig själv (i samarbetet med Danielsson hade han denna makt) på något sätt var onda. Ibland lekfullt elaka, som skurken Ruskprick i Saltkråkan-filmen Skrållan, Ruskprick och Knorrhane (1967) eller fiskaren Garbo i Att angöra en brygga (1965). Ibland sammansatt onda, som Pablo Picassos fader Don José i Picassos äventyr (1978), där José har ett komplext förhållande till den genialiske sonen. José stöttar men utnyttjar också Pablo Picasso, särskilt mot slutet då förhållandet fader-son övergår i ren exploatering (José blir även nazist med SS-graden »Hauptbahnhof« vilket betyder »centralstation«).

Alfredsons ojämförligt djupaste fridyk långt ner i ondskan utgörs av romanen En ond man (publicerad 1980), där ett av kapitlen filmatiserades 1982 som Den enfaldige mördaren.

Jag vet inget svenskt verk som vågar engagera sig så intensivt med ondskans innersta väsen, som En ond man. I sex kapitel knyts olika människoöden samman, alla på något sätt påverkade av bokens onde man, fabrikör Höglund. I vissa av kapitlen skymtar Höglund enbart i kulissen, i andra framträder han i helfigur. Hans ondska är så avgrundsdjup att han — oavsett den relation han har till människorna — lyckas förstöra mängder av liv, både direkt och indirekt.

Självklart gav Alfredson sig själv rollen som Höglund, i filmatiseringen.

Jag minns att Alfredson, när han intervjuades om boken på 1980-talet, menade att ondskans väsen utgörs av tomhet. Godhet uppfyller en människa, ondska är avsaknad av detta innehåll. Ett hål i själen. En brist. Jag minns också att jag var osäker på om jag höll med Alfredson. Och jag tror inte att han var helt övertygad själv om sin teori.

Och att det var just därför han aldrig, under sin levnad, upphörde utforska ondskan. I en av sina sista roller, som polis inom ett hemligt och olagligt polisnätverk i filmatiseringen av Stieg Larssons Millennium-serie (2010), fortsatte Alfredson utforska ondskan. Ett sökande som nu har avslutats, när Sverige lägger ett av sina största genier till vila.

Tack för allt, Hans Alfredson. Du har gett mig mycket. På gott och på ont.

Just nu på TVdags

Tablåtips 21/9

Bäst på tv i kväll: Wahlgrens är överlägsna Parneviks och Kardashians

21 september, 2017
Trailer

Adam Sandler i ny kvalitetschock! Se trailern för The Meyerowitz Stories

21 september, 2017
Nyhet

Nu är den här! Kolla in trailern för Netflix-serien The Punisher

20 september, 2017
Tablåtips 20/9

Bäst på tv i kväll: Zackari Wahlström testar livet på 1800-talet

20 september, 2017
Nyhet

Linda Hamilton tillbaka som Sarah Connor i Terminator 6

20 september, 2017
Nyhet

HBO förnyar David Simons The Deuce för en andra säsong

20 september, 2017
Trailer

Alicia Vikander är Lara Croft – se första trailern för nya Tomb Raider

20 september, 2017
Tablåtips 19/9

Bäst på tv i kväll: Luuks Fråga Lund är klassisk public service

19 september, 2017
Pop Culture Confidential

Exklusiv Pamela Adlon-intervju i veckans podd – om Better Things & föräldraskap

19 september, 2017
Nyhet

Lukas Moodysson gör bonnig BUP-dramedy för HBO Nordic!

19 september, 2017
Nypremiär från NonStop Timeless

Den fullkomliga konstupplevelsen – Jane Campions Pianot på bioduk igen

18 september, 2017
Kakfest

Han gör det igen: Roy Fares förför oss i Amerika

18 september, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel