Till minne

Därför var Hans Alfredson ofta ondskan själv i sina roller

Hans Alfredson är död. Kanske var han den störste, vars intellektuella djup tidigt hamnade i skuggan av Tage Danielssons humanistiska visdom. De bägge kompletterade varandra.

Men där Danielsson tillät sig själv framhålla sin poesi befann sig filosofen Alfredson alltid i skymundan av den busige, fnittrige komikern Alfredson. Men visst syntes mörkret hos Alfredson även offentligt.

Jag tror inte att han var helt övertygad själv om sin teori och att det var just därför han aldrig, under sin levnad, upphörde utforska ondskan.

Jag har sedan länge lagt märke till att de flesta rollfigurer Alfredson gav sig själv (i samarbetet med Danielsson hade han denna makt) på något sätt var onda. Ibland lekfullt elaka, som skurken Ruskprick i Saltkråkan-filmen Skrållan, Ruskprick och Knorrhane (1967) eller fiskaren Garbo i Att angöra en brygga (1965). Ibland sammansatt onda, som Pablo Picassos fader Don José i Picassos äventyr (1978), där José har ett komplext förhållande till den genialiske sonen. José stöttar men utnyttjar också Pablo Picasso, särskilt mot slutet då förhållandet fader-son övergår i ren exploatering (José blir även nazist med SS-graden »Hauptbahnhof« vilket betyder »centralstation«).

Alfredsons ojämförligt djupaste fridyk långt ner i ondskan utgörs av romanen En ond man (publicerad 1980), där ett av kapitlen filmatiserades 1982 som Den enfaldige mördaren.

Jag vet inget svenskt verk som vågar engagera sig så intensivt med ondskans innersta väsen, som En ond man. I sex kapitel knyts olika människoöden samman, alla på något sätt påverkade av bokens onde man, fabrikör Höglund. I vissa av kapitlen skymtar Höglund enbart i kulissen, i andra framträder han i helfigur. Hans ondska är så avgrundsdjup att han — oavsett den relation han har till människorna — lyckas förstöra mängder av liv, både direkt och indirekt.

Självklart gav Alfredson sig själv rollen som Höglund, i filmatiseringen.

Jag minns att Alfredson, när han intervjuades om boken på 1980-talet, menade att ondskans väsen utgörs av tomhet. Godhet uppfyller en människa, ondska är avsaknad av detta innehåll. Ett hål i själen. En brist. Jag minns också att jag var osäker på om jag höll med Alfredson. Och jag tror inte att han var helt övertygad själv om sin teori.

Och att det var just därför han aldrig, under sin levnad, upphörde utforska ondskan. I en av sina sista roller, som polis inom ett hemligt och olagligt polisnätverk i filmatiseringen av Stieg Larssons Millennium-serie (2010), fortsatte Alfredson utforska ondskan. Ett sökande som nu har avslutats, när Sverige lägger ett av sina största genier till vila.

Tack för allt, Hans Alfredson. Du har gett mig mycket. På gott och på ont.

Just nu på TVdags

Nyhet

Three Billboards dominerade SAG Awards – här är alla vinnarna

22 januari, 2018
Tablåtips 21/1

Bäst på tv i kväll: Kommer Bron-Henrik att lösa sitt cold case?

21 januari, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sarah Lancashire har blivit den kvinnliga medelålderns portalgestalt

21 januari, 2018
Nyhet

Yes! Ian Malcolm blir POP-figur – men vad hände med Ellie Sattler?

20 januari, 2018
Tablåtips 20/1

Bäst på tv i kväll: Dags för Sveriges bästa popkulturella gala

20 januari, 2018
Klipp

Se Charlotte Clymers urstarka statement där hon kommer ut som transgender

20 januari, 2018
Streamingtips

Von Ryan's Express – Sinatra & Howard i trivsamt krigsraffel

20 januari, 2018
Nyhet

Fräscht! Paddington 2 slår Rotten Tomatoes-rekord

19 januari, 2018
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: vi pratar Spielbergs The Post-casting

19 januari, 2018
Realityhumor

Kolla dessa underbara jämförelser mellan Donald Trumps Vita huset & David Brents The Office!

19 januari, 2018
Nyhet

Amazon lägger ner flera serier – och hotar linjär-tv med livesport

19 januari, 2018
Tablåtips 19/1

Bäst på tv i kväll: BBC-doku om den glömda kvinnliga surrealisten

19 januari, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel