Återblick

Cityakutens Abby & Luka, del 1: 10 avsnitt med Luka Kovac

En lucktext i TVdags julkalender förra året fick mig att gräva ner mig i gamla favoritserien Cityakuten (ER i USA) och med viss besatthet beta av alla säsonger med favoriten Abby och den lika väl utmejslade Luka. Resultatet blev två artiklar där deras fängslande historier berättas med hjälp av sammanlagt 20 avsnitt där skrivarteamet elegant lyckats fånga karaktärer och teman samtidigt som Maura Tierney och Goran Visnjic agerar skiten ur tv-rutan. Detta är den första artikeln.

Det är nåt speciellt med en lång tv-serie som kan låta sina karaktärer växa och utvecklas under så lång tid och den möjligheten har verkligen Cityakuten, med bland annat producenterna John Wells och David Zabel, tagit så väl vara på med Abby och Luka.

Jag har alltid sett Cityakuten som en favorit, efter Dallas och Nashville, men hade inte sett om ett enda avsnitt sen det sista avsnittet visades 2009. Den finns ju inte att streama och är dessutom 15 säsonger lång, så jag tänkte att det blir att få vänta till pensionen innan jag ser om den. Men texten fick mig att ägna Youtube-klipp omåttligt intresse under julhelgen och snart var besattheten där. Jag behövde mer och efter nyår var det bara att beställa hem alla säsongerna på dvd och börja titta.

lukabby

Det var, precis som jag skrev då, framför allt Maura Tierneys Abby Lockhart som fängslade mig under seriens gång. Hon den introverta, sarkastiska, självständiga pessimisten som hade en förmåga att förstöra för sig själv samtidigt som hon visste precis hur hon skulle uppträda med patienterna på akuten. När jag nu borrade mig ner i avsnitt efter avsnitt insåg jag att det inte bara var Abbys karaktär de mejslat ut så väl utan även hennes främste supporters karaktär, Luka Kovac (Goran Visnjic). Denna skickliga men så sorgsna läkare med sin dödslängtan och sina desperata försök att fylla tomheten efter den familj som inte längre finns, och som han ständigt lät sig påminnas om där i akutens trauma-rum.

Författarna förstod sina karaktärer så väl, visste precis hur de fungerade och hade en tydlig kompass för vart de skulle, samtidigt som de oftast undvek att låta dem explicit berätta vad de tänkte och kände, introverta som de är. Att Lockhart och Visnjic båda är superba skådespelare med fantastisk förmåga att förmedla ett inre liv utan ord hjälper naturligtvis till.

Det är nåt speciellt med en lång tv-serie som kan låta sina karaktärer växa och utvecklas under så lång tid och den möjligheten har verkligen Cityakuten, med bland annat producenterna John Wells och David Zabel, tagit så väl vara på med Abby och Luka – två sargade själar som både tillsammans och på var sitt håll kämpar med att förhålla sig till sitt förflutna, komma över sina rädslor och helt enkelt få ordning på sina liv. Jack Orman och R. Scott Gemmill är författarna till flera av »deras« avsnitt, men de allra flesta är skrivna av David Zabel, som dök upp som författare i säsong 8, exekutiv producent och sedan showrunner och som älskade att skriva för Abby och Luka, enligt Tierney. Författarna förstod sina karaktärer så väl, visste precis hur de fungerade och hade en tydlig kompass för vart de skulle samtidigt som de oftast undvek att låta dem explicit berätta vad de tänkte och kände, introverta som de är. Att Lockhart och Visnjic båda är superba skådespelare med fantastisk förmåga att förmedla ett inre liv utan ord hjälper naturligtvis till.

Jag älskar Abby och Lukas kärlekshistoria, men det är deras separata resor som både möjliggör relationen och gör den så fascinerande, därför passar det bra att presentera dem var för sig. Luka dök upp på Cityakuten i premiären av säsong 6 och det här är hans historia berättad med hjälp av tio avsnitt. Abbys historia kommer i del 2.

Leave It to Weaver (säsong 6, avsnitt 1)

Manus: Lydia Woodward

Det första som möter Luka när han som extraläkare lugnt och förnöjt promenerar in mot ambulansingången är vad som ser ut att vara en bortglömd liten flicka i en annars tom ambulans. Han tar sig genast an henne, pratar lugnt och lockar ut henne för att sedan ge henne trygghet i sina armar när han bär henne in till kaoset inne på akuten. Där presenterar han sig för flickan: »My name is Luka. It’s a funny name.« Luka gör det han tror är rätt snarare än vad han är tillsagd att göra. Han trotsar Mark och Weaver och låter flickan se sin allvarligt skadade mamma och förklarar lugnt vad alla slangar och maskiner är till för. Nästa patient är en liten frågvis pojke som behöver sys ihop och efter det tvekar Luka inte en sekund, till skillnad från de andra läkarna, att först rädda ett fullgånget barn innan fortsatta livräddningsförsök av mamman tar vid.

Barn, barn, barn och utöver sina små patienter dras han omedelbart till höggravida sjuksköterskan Carol. En sympatisk, självsäker, kompetent, omhändertagande och barnkär kroat, det är så Luka Kovac introduceras.

A Walk in the Woods (säsong 7, avsnitt 14)

Manus: John Wells

Abby och Luka ligger harmoniska och tillfredsställda bredvid varandra och det finns utan tvekan en fysisk intimitet mellan dem, Lukas händer slutar aldrig röra henne. Att prata med varandra och öppna upp för någon emotionell intimitet verkar svårare, även om Abby den här morgonen gör ett ärligt försök. Hon vill veta vad han tänker, konstaterar att han tittar på henne när de älskar, för att till slut fråga om hans döda fru, kanske med den känslan att distansen som finns mellan dem beror på att han har något eller någon annan i tankarna.

En biskop har sökt vård på akuten upprepade gånger och är nu döende. Samtidigt som han har anat något obearbetat under Lukas professionella yta har Luka också dragits till honom. Om han kan rädda biskopen kanske han kan rädda sig själv och Luka gör allt för att hjälpa honom utföra en sista akt. Med syrgas kopplat till lungorna berättar biskopen om sin väg mot beslutet att bli präst och hur det kom till honom under en promenad i skogen. Det är som om han pratar om Luka som ser plågsamt igenkännande ut:
I had no idea for how long I walked, but at a certain point I suddenly realised I didn’t know which way to go. I’d gotten lost. I was frightened. As I looked up at the dark that night, he came to me. The snowflakes. So still. So peaceful. Perfect.

Det snöar nu också i Chicago och Luka tar en egen promenad. Även han tittar upp mot himlen för att hitta sina svar. Vad som dyker upp är Abby och han ler när hon kommer. »Ready to go home?«, frågar hon. »Yeah.« Ytterligare en blick mot snöflingorna, kanske för att få bekräftat att detta verkligen var svaret, för att sedan lägga armen runt Abbys axlar och huvudet mot hennes innan de promenerar iväg. Ja, han är nog redo att gå hem och fortsätta tillsammans.

The Crossing (säsong 7, avsnitt 15)

Manus: Jack Orman

Under en utryckning i fält efter en våldsam tågolycka i en korsning, där scenen för katastrofen tveklöst ser ut som en krigszon, får Luka inte överraskande minnesbilder från kriget i Kroatien (för självständighet från Jugoslavien). Åter på sjukhuset kan han inte värja sig utan åker upp till avdelningen där den döende biskopen ligger. Luka är också vid en vägkorsning, där han kan låta minnena och historien kväva honom eller lämna dem bakom sig och blicka framåt. Biskopen som vet att han ska dö inom kort, uppmanar Luka att bikta sig och bemöter hans förvånade min:
That’s what you are here for, right? Your heart is burdened, Luka. Talk to me! Let me take that burden with me.

Sakta och sakligt berättar Luka vad som hände. Att de stannade i Vukovar trots att det kunde bli farligt för han ville gå klart sin läkarutbildning. Att han var ute för köpa lite förnödenheter när lägenheten bombades bakom honom. Om fasan som mötte honom när han sprang tillbaka, sin döda son i spjälsängen och sin döende lilla flicka bredvid. Hustrun som han skulle kunna ha räddat om han burit i väg henne till sjukhuset, vilket han valde att inte göra för att stanna hos sin dotter i stället. Erkännandet av den gnagande skulden som nu äntligen en gång får ljuda över hans läppar.

Hindsight (säsong 9, avsnitt 10)

Manus: David Zabel

Efter en 180-graderssväng av Abby då hon blev tillsammans med Carter istället, dövade Luka smärtan med sprit och ett oändligt antal tillfälliga möten – sjuksköterskor, patienters mammor och vem som helst som kom i hans väg. Han behöver aldrig anstränga sig, kvinnorna kommer till honom och han låter det passivt ske.

Hindsight börjar med slutet i bästa Memento-stil när Lukas vårdslöshet får honom att krascha sin Porsche rakt in i ett hus med läkarstudenten Harkins bredvid sig i framsätet. Luka och Harkins tar hand om passagerarna i bilen som kom i deras väg innan Harkins kollapsar på scen och svårt skadad förs till akuten.

Morgonen före tvingas Luka med värsta baksmällan in till jobbet på grund av personalbrist och genomför troligen sin sämsta dag som läkare någonsin. Abbys följer honom med ögonen hela dagen, ryter åt honom när han inte verkar bry sig om patienterna och blir minst sagt irriterad när han inte som alltid annars litar på hennes omdöme. Luka drar sig inte för att lägga skulden för sina misslyckande på sköterskorna och i slutändan går det inte bättre än att en patient dör i onödan.

Kvällen före baksmällan, på Susans julfest, försöker han berusad och ångerfull få tillbaka Abby, men efter hennes bryska avvisande ger han uppgivet efter för Harkins flirtande och fogar sig i det som tycks vara det enda som förväntas av honom.

The Lost (säsong 10, avsnitt 02)

Manus: John Wells & David Zabel

Luka har varit vilsen och förlorad länge, på ett sätt enda sedan hans familj dog men mera specifikt sen Abby blev tillsammans med Carter. Nu förmodas han ha dött under uppdraget för Läkare Utan Gränser och Carter, som lämnade honom med några kritiska, inte flyttbara patienter när rebellerna närmade sig, ger sig av till Kongo för att hitta hans saknade kropp. Parallellt med Carters sökande får vi följa Lukas sista veckor i Kongo. »Don’t do anything stupid«, varnar Carter när han lämnar honom. »Like what?« »Like getting yourself killed.« Luka ler. Han ser glad och avslappnad ut när de andra har åkt. Han vet att det är farligt och han vet inte om han kommer att åka tillbaka, men han tar hand om sina patienter, det är det enda som är viktigt. Luka är inte rädd för att dö.

Parallellt med Carters sökande får vi följa Lukas sista veckor i Kongo. Han vet att det är farligt och han vet inte om han kommer att åka tillbaka, men han tar hand om sina patienter, det är det enda som är viktigt. Luka är inte rädd för att dö.

När rebellerna kommer springer han med barn i famn och det är som om han nu får göra det han inte fick med sin familj. När malarian hindrar honom från att fortsätta manar han på de andra att ge sig iväg utan honom. Några mediciner vill han inte ha, allt ska sparas till barnet. Det är som om han gör bot, det är hans tur att offra sig nu. Fångad med sammanbundna händer, ryckig av febern, blåslagen och beredd att dö, ber han för första gången på länge en bön, en bön som faktiskt räddar honom. Kanske är det ändå meningen att han ska leva.

Carter hittar till sist en halvdöd Luka och nu finns ingen rivalitet kvar mellan dem, bara respekten de hittat för varann i Afrika. Nästan kärlek känns det som när Luka sträcker sig fram och ger Carter en kyss på kinden innan han bärs upp på ambulansplanet. Carter stannar kvar. »Tell her I was lost, and now I’m found«, ber han Luka förmedla till Abby, en fras som lika väl kunde gälla Luka själv.

Touch and Go (säsong 10, avsnitt 11)

Manus: Marc Morocco

Luka pratar med Weaver om att begära avsked från sjukhuset för att åka tillbaka till Afrika. Den här gången är han vid gott mod, energisk och entusiastisk istället för deprimerad och destruktiv som förra gången han åkte. Weaver ska ta upp hans begäran i morgon bitti lovar hon, men hon är inte utan förbehåll. »For the record. We need you here as much as they do there.« Och Luka är verkligen både sedd och uppskattad på jobbet nuförtiden och räddar bland annat spektakulärt armen på ett barn genom en innovativ lagning av en artär.

Leendet i Lukas ansikte när han bär en sovande Alex ut till Sams bil och blicken han samtidigt ger Carter som kommit tillbaka med gravida fickvännen Kem är nästan de hos en förälskad. Lika glad som han är för deras skull, lika förhoppningsfull verkar han vara för sin egen.

Nya, ensamstående sjuksköterskan Sams 10-åriga son Alex hänger ofta på akuten och han har fattat tycke för Luka. Sam verkar mest irriterad över att sonen skaffat sig en sådan opassande vän, men tvingas erkänna att ibland är det bra att få hjälp. I dag är Alex på akuten efter att han hittat på bus och sytt sig själv och Luka visar som vanligt intresse för honom. Sam svarar kort, men erkänner sen hur jobbigt hon tycker det är att vara ensam ansvarig för honom. Luka rör henne lätt och försäkrar att hon gör ett bra jobb som mamma.

Leendet i Lukas ansikte när han senare bär en sovande Alex ut till Sams bil och blicken han samtidigt ger Carter som kommit tillbaka med gravida fickvännen Kem är nästan de hos en förälskad. Lika glad som han är för deras skull, lika förhoppningsfull verkar han vara för sin egen. Drömmen om att bli pappa igen vaknar till liv, kanske kan han bli behövd här i Chicago. På kvällen tar han sig in på Weavers kontor och nappar åt sig den avskedsansökan han lämnade in tidigare på dagen.

Man with No Name (säsong 12, avsnitt 3)

Manus: David Zabel

Luka vaknar påklädd i soffan med en utbränd cigarett i askfatet och en av Clintans spaghetti-westerns flimrandes på tv:n. Sam och Alex har flyttat ut. »I can’t give you what you want. Alex already has a father and I don’t want anymore children«, förklarade hon frustrerat.

Utanför jobbet möts han av en svårt bränd man som desperat tar sig in mot akuten. »He just walked in here like that?«, frågar Abby senare. »A high tolerance of pain, I guess«, svarar Luka. »The guy is such a mess he can’t even tell us his name.« Luka ger inte heller upp. Låt oss fundera, bönar han till Sam, allt gick för snabbt. Luka vill inte erkänna det Sam förstått ett tag, att de inte borde vara tillsammans. »We are pretending, Luka. I don’t want to pretend anymore.« Luka inser till sist att det är slut, men vägrar stingsligt samarbeta med Sam under resten av dagen, vilket får en ung patient att komma till skada. »It was the wrong thing for the wrong reason«, säger han efteråt om sitt beteende i trauma-rummet och erkänner samtidigt, till slut, problemet med hela deras förhållande.

När han tröstar sig i baren dyker Abby upp och som vanligt får ingen honom att le som hon. Allvarligt blir det när berättar om dagens cancerpatient, »She was telling me how she’s at this point of her life, where she is worried that some of the things that she wants, she’s never gonna have«, kanske ovetandes om hur väl det stämmer in på Lukas tankar just då. Sex år i USA har han varit nu och vad har han uppnått? Han är fortfarande ensam, utan sammanhang och den familj han så desperat längtar efter. Avsnittet slutar som det började, med Luka som berusad somnar i soffan, en brinnande cigarett som liksom han förbrukas utan att användas, och med Mannen utan namn som fastklistrad i rutan.

I Do (säsong 12, avsnitt 9)

Manus: Lydia Woodward

Vilken skillnad några månader kan göra. Abby och Luka må efter att impulsivt tillbringat en natt tillsammans ha trasslat in sig i en konversation där ingen vågade erkänna att de faktiskt ville ha varandra, men vänskapen blommar starkare än någonsin. Samtidigt har tanken på att excentriske läkaren Clemente ska bli ny chef för akutmottagningen fått Luka att själv ansöka om tjänsten. Som pånyttfödd tar sig Luka an dagen som kommer att definieras av följande:

  • Lukas okarakteristiska men oerhört charmiga flirtande med »Dr Lockhart« och den långa insiktsfulla blick han ger henne när hon glatt ger sig av för göra sig iordning inför Neela och Michaels bröllop
  • tillfredsställelsen när sjukhusledningen utsett honom till ny chef och han får sitta och skoja om det med Abby på bröllopsfesten
  • det lite tramsiga småpratet följt av den så talande tystnaden, när han skjutsat Abby hem, innan han tveklöst besvarar hennes »Would you like to…« med en passionerad kyss
  • den ångande bilen som sömlöst byts ut mot sängen och Abbys hesa: »Do you really think we should be doing this?« för att försäkra sig om att detta är ett genomtänkt beslut
  • och allra sist Luka, som för en gångs skull tar kontrollen i sängen innan han tittar henne i ögonen och mjukt levererar sitt bergsäkra svar: »I do.«

Bloodline (säsong 13, avsnitt 01)

Manus: Joe Sachs & David Zabel

En skottlossning inne på akuten får Abby att ramla och svimma och en alldeles för tidig förlossning sätts igång. En liten pojke föds, men Abbys livmoder slutar inte blöda. När Luka vill stanna hos henne skriker hon desperat åt honom. »Stay with the baby! I want you to stay with the baby. I don’t want him to be alone«, och bekräftar det han förstås redan vet, att han inte kunde gjort annorlunda den gången i Vukovar.

Med försiktighet betraktar Luka sedan babyn, som i kuvös och uppkopplad kämpar på neonatalavdelningen. Abby har opererats och får inte träffa sonen, men Luka uppdaterar henne, fokuserar på de positiva sakerna och visar film med mobilen. »Will one be enough?«, frågar Abby och det tar några sekunder för Luka att förstå innebörden. Livmodern gick inte att rädda. »One is all we need«, försäkrar han innan Abby långsamt resonerar fram vilket namn hon vill ge honom. »I would like to call him Joe, if that is okay.«

Att Lukas pappa heter Josip tillsammans med hela situationen gör att det helt enkelt blir för mycket. Han beger sig snabbt till närmsta toalett och skurar frenetiskt händerna som för att tvätta av sig känslorna, men misslyckas. Ilskan över Abbys hysterektomi, lyckan över att ha blivit pappa igen, sorgen över de barn som dött blandat med oron över den så tidigt födda sonen tar kontrollen och får – äntligen – tårarna att forsa.

The Chicago Way (säsong 14, avsnitt 19)

Manus: David Zabel & Lisa Zwerling

För en person som går igenom en kris är det naturligt att vilja förändra saker, stora som små. Luka har slutat dricka kaffe meddelar han när Abby erbjuder vid överlämnandet av Joe en morgon. Han har också börjat ett nytt jobb, på ett hospice. Sorg är det han utstrålar när Abby ger honom en tidning så som gifta människor ska då man firar ettårsjubileum. Han sörjer den relation som liksom dog efter Abbys drickande, snedsteg, undanhållande och det faktum att hon försatte Joe i fara. Även om han inte finner tröst med hjälp av flaskan eller tillfälliga förbindelser och nästan söker döden, verkar han ändå hitta någon slags frid hos de som snart ska dö.

Även om han inte finner tröst med hjälp av flaskan eller tillfälliga förbindelser och nästan söker döden, verkar han ändå hitta någon slags frid hos de som snart ska dö.

Luka som alltid varit den tålmodige och omtänksamme, den som älskar och uppmuntrar behöver någon som talar med honom nu och det blir Walter på hospicet som berättar om sitt liv och sin brorson. »Kids give you strengths you didn’t know you had, make you fight harder« – precis det Luka en gång sa till Abby i If Not Now, »Being a parent makes you stronger«. Walter verkar förstå honom, skämtar till och med med honom om att han är deprimerad och Luka skrattar för första gången på mycket länge. »My nephew will pick me up. We’re going fishing. If I row us out, he will row us in«, avslutar Walter när det visar sig att han inte är så döende trots allt. Man hjälper varandra och när den ene är svag, får den andra vara stark.

Med insikt och övertygelse söker Luka upp Abby. »As long as we keep rowing, we are going to be okay«, blir hans egen parafras på Abbys bröllopslöften »let’s just try to love each other and persevere«. Livet är inte konstant – det finns inget happily ever after – men om vi kämpar vidare så klarar vi oss och precis där och då bestämmer de sig, upprymda och lättade, för att lämna Chicago tillsammans.

Kommentar

Goran Visnjics kontrakt gick ut i slutet av säsong 13 men producenterna kom överens med honom att vara med i sju avsnitt i säsong 14 för att inte kapsejsa Abby och Lukas historia, varav säsongsfinalen The Chicago Way är det sista. Lukas frånvaro förklaras med att han åker till Kroatien för att ta hand om sin sjuka pappa. Maura Tierney kontrakt gick ut först efter säsong 14 och hon är också med i två avsnitt i början av säsong 15 där Luka dyker upp väldigt kort på slutet i Abbys sista avsnitt, The Book of Abby, för att avsluta deras historia. Mer om detta i del två av min Cityakuten-hyllning där jag berättar Abbys historia.

Cityakuten (hela serien) finns på DVD.

Just nu på TVdags

TVdags-kalendern lucka 12

Mästerligt skildrade relationer i Issa Raes HBO-serie Insecure

12 december, 2017
Nyhet

Grattis Alexander & Nicole! Här är alla Golden Globe-nomineringar

11 december, 2017
Trailer

Första trailern för Spielbergs Ready Player One ute – TVdags analyserar!

11 december, 2017
Tablåtips 11/12

Bäst på tv i kväll: SVT:s nya dokuserie om Thorbjörn Fälldin

11 december, 2017
TVdags-kalendern lucka 11

Skruvad, sympatisk & säregen humor i Maria Bamfords Lady Dynamite

11 december, 2017
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: mumblecore-kungen tillbaka med ny Easy-säsong på Netflix

10 december, 2017
Tablåtips 10/12

Bäst på tv i kväll: Skoningslös avklädning av köttindustrilobbyn

10 december, 2017
TVdags-kalendern lucka 10

Behöver du vägledning? Fråga dig vad syster Crane skulle ha gjort

10 december, 2017
Tablåtips 9/12

Bäst på tv i kväll: BBC-julspecialen Billionaire Boy

9 december, 2017
Nyhet

Klart: HBO gör ny säsong av Big Little Lies

9 december, 2017
TVdags-kalendern lucka 9

Tuff dans & mystisk svimningsepidemi i fantastiska The Fits

9 december, 2017
Nyhet

Tidig julafton för Beck-fans! Fyra färska filmer efter nyår

8 december, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel