Recension

Black Panther – en mäktig & imponerande kulturell milstolpe

Betyg 4 av 5

Det känns som att 2018 just börjat och redan har årets första Marvel-film biopremiär! Black Panther är en efterlängtad och banbrytande film av många anledningar. Det är inte bara så att huvudkaraktären för ovanlighetens skull är mörkhyad, utan majoriteten av filmens karaktärer är svarta, och av Panterns fyra närmaste medhjälpare är tre stycken kvinnor. Vi har kommit att förvänta oss visuella spektakel varje gång Marvel kommer ut med en ny film och Black Panther är inget undantag. Det bjuds på en imponerande upplevelse när afrikanska miljöer blandas med futuristisk teknologi i vad som bara kan beskrivas som Marvel-filmernas viktigaste kulturella milstolpe hittills.

Black Panther bjuder på en imponerande upplevelse när afrikanska miljöer blandas med futuristisk teknologi i vad som bara kan beskrivas som Marvel-filmernas viktigaste kulturella milstolpe hittills.

Det var för över femtio år sen i Fantastiska fyran som Black Panther gjorde sin debut som världens första svarta superhjälte. När han inte spelade baseball med Fantastic Four eller bekämpade brott med sina kollegor i The Avengers, var T'Challa även kung över det fiktiva afrikanska landet Wakanda. Även om den tidens serier var fåniga om man jämför med vad vi är vana med idag, så var det ändå en stor grej för afroamerikanerna som läste tidningarna att kunna se någon som representerade dem i en roll som inte bara var någon obetydlig bifigur, utan som en superhjälte och afrikansk kunglighet.

Black Panther och de figurer som följt i hans fotspår (Falcon, Luke Cage, Storm och Blade är några andra av Marvels mest populära svarta hjältar) har varit inspirationer och förebilder för flera generationer av barn och ungdomar vars minoriteter fortfarande, femtio år efter T'Challa skapades, är underrepresenterade i media och populärkultur. Visst har det länge funnits smalare filmer och tv-serier med majoriteten svarta skådespelare om det är något man sökt ut, men det som gör Black Panther så viktig är att det är en enorm film som går ut på alla marknader precis som vilken superhjätefilm som helst.

FF_54
T'Challa bjöd hem sina nya vänner för att spela baseball i Wakanda i Fantastic Four #54, 1966.

Studier har visat att folk blir mindre rasistiska när de bor på platser med mer mångfald, och representation i media kan självfallet också bidra till detta. 1977 var tv-serien Rötter ett fenomen, och hälften av alla hushåll med tv i USA följde miniserien som handlade om en ung svart man som blev tagen från Afrika och såld som slav i Amerika. Rötter hade enormt inflytande på tv-industrin då serien bevisade för cheferna som tidigare trott att vita tv-tittare inte skulle vilja se program med svarta huvudpersoner att de hade fel, men även på amerikanska samhället där serien krossade stereotyper och startade samtal. Kanske kan Black Panther göra just det för Hollywood, för om man tänker på mejlen som läckte ut när Sony blev hackade där en producent använde påståendet att världen utanför USA är rasistisk, som argument för varför de inte borde chansa och göra filmer med Denzel Washington eller andra svarta skådespelare i huvudrollen, så finns den sortens ogrundade tankesätt fortfarande kvar.

Visst har den här fantasy- och science fiction-berättelsen som utspelar sig i ett fiktivt land inte samma slagkraft som den historiska skildringen av flera generationers slavar, men huvudkaraktären och det han representerar är laddade med så mycket historia om förtryck och orättvisor, om drömmar och inspirationer, som är väldigt verkligt och viktigt för många som inte är vana att få synas och höras.

Black Panther 001
Wakanda-experten Everett Ross förklarar hur det ligger till i Black Panther #1 från 2005.

Landet Wakanda är i serietidningarna känt som ett mystiskt ställe med avancerad teknologi, som ingen någonsin lyckats invadera. I Marvels filmuniversum är det en annan historia – Wakanda är fortfarande ett otroligt högteknologiskt land men allt detta är dolt bakom en energisköld så att resten av världen bara kan se ett fattigt land fullt av djungler och berg. Om Marvels tv-serie Inhumans misslyckades med att gestalta den maffiga staden Attilan som ligger gömd på månen (och misslyckas gjorde de helt klart) så lyckas Black Panther på alla sätt med sin Wakandska huvudstad som ligger dold i den afrikanska vildmarken. Filmens gestaltning av Wakanda och landets befolkning lever upp till alla förväntningar man kan ha från serietidningarna. Med kombinationen av sci-fi och sprudlande omgivningar känns det nästan ibland som att man befinner sig på en främmande planet i Star Wars, men med filmmusiken som svensken Ludwig Göransson komponerat med tydlig afrikansk karaktär skapas det mest ikoniska fantasiafrika som i alla fall jag sett på film sen Lejonkungen. På tal om Disneys klassiska mästerverk så är det ett flertal tillfällen där handlingen och tematiken i Black Panther påminner om Lejonkungen – det är inte bara det att båda utspelar sig i afrika och handlar om en ung prins vars pappa just dött, men som Twitter-användaren nedan så bra illustrerar så finns det en del konkreta likheter:

Chadwick Boseman är utmärkt som den unge T'Challa, som återvänder till Wakanda efter händelserna i Captain America: Civil War, där hans pappa Kung T'Chaka omkom i ett terroristattentat. Den tidigare filmen gav oss bara ett litet smakprov på Boseman som T'Challa, men här i Black Panther fastslår han att han kommer vara en hjälte och förebild runt om i världen under en lång tid framöver. Jag är helt såld på den afrikanska brytning han och de andra skådespelarna talar med, och man glömmer helt att han egentligen är amerikan.

Marvel Studios' BLACK PANTHER L to R: Ayo (Florence Kasumba) and Okoye (Danai Gurira) Ph: Film Frame ©Marvel Studios 2018
Danai Gurira som Okoye i Black Panther och Michonne i The Walking Dead.

Danai Gurira som är mest känd från The Walking Dead där hon spelar den ikoniska Michonne, är nästan helt oigenkännbar utan sina dreads och sitt samurajsvärd i rollen som Okoye – det var hennes röst som fick mig att inse vem det var. Okoye är ledaren för Dora Milaje, Wakandas kungliga vaktstyrka som består av enbart kvinnor. Som personlighet är hon inte så annorlunda från Michonne – seriös, tuff, och extremt kompetent. Oscar-vinnaren Lupita Nyong'o spelar Nakia, också en medlem av Dora Milaje som jobbar som spion och är T'Challas ex. T'Challas unga syster Shuri som är något slags geni och designar all deras teknologi spelas av Letitia Wright. Om man väntat på en superhjältefilm med bra gestaltande av kvinnor och om man som jag tyckte att Wonder Woman i filmen med samma namn var jobbigt envis och onödigt irrationell, så är Black Panther med de ytterst kompetenta ovannämnda damerna ett stort steg i rätt riktning. Att Shuri är en sextonårig tjej som tydligen skapat teknologi som Tony Stark bara skulle kunna drömma om kan verka lite påfrestande om man är den typen som hatade underbarnet Wesley Crusher i Star Trek: The Next Generation för att han då och då räddade dagen. Jag kan inte annat än att tänka på alla små flickor och pojkar som kommer inspireras av Shuri. Det är en inspirerande film!

shuri
Lupita Nyong'o som Nakia och Letitia Wright som Shuri.

Martin Freeman är tillbaka som CIA-agenten Everett Ross som vi först träffade i Civil War. Precis som Bilbo i The Hobbit eller Watson i Sherlock är Freeman även här någon slags representation av tittaren som en vanlig anspråkslös figur som plötsligt finner sig i mitt i ett storslaget äventyr. Att se hans interaktioner med de diverse karaktärerna och hur han reagerar på det futuristiska Wakanda är perfekt, samtidigt som han i form av en av filmens enda vita karaktärer inte tar för mycket utrymme. Det är lätt att föreställa sig att Ross skulle haft en mycket större roll i en Black Panther-film om den gjorts för tjugo eller bara tio år sedan. Hans infallsvinkel som den utomstående är alltid intressant, men här i filmen är det helt lagom.

Marvel Studios' BLACK PANTHER Everett K. Ross (Martin Freeman) Ph: Film Frame ©Marvel Studios 2018
Martin Freeman som Everett K. Ross.

Som filmens skurkar ser vi Andy Serkis som Ulysses Klaue, som vi ju först såg i Avengers: Age of Ultron, och Michael B. Jordan som serietidningarnas Killmonger. Jordan spelade Human Torch i misslyckade Fantastic Four-rebooten från 2015, men han är mycket bättre här i riktiga Marveluniversumet. Båda två är utmärkt galna, men det är en tredje skurk, M'Baku, som i serietidningarna kallar sig Man-Ape, som blir en oväntad favorit.

skurks
Skurkdags: Andy Serkis som Ulysses Klaue och Michael B. Jordan som Killmonger.

Utöver alla dessa karaktärer har vi även Angela Bassett som T'Challas mamma, Forest Whitaker som en annan av T'Challas rådgivare, och Daniel Kaluuya som spelade huvudrollen i förra årets succéfilm Get Out som här spelar T'Challas bästa kompis. Det känns i början av filmen som väldigt många figurer att hålla reda på, men när allt börjar röra sig mot filmens slutfas så vet man vilka alla är och ingen karaktär känns överflödig. Den enda missen, som är en stor besvikelse, är att tittarfavoriten och Emmy-vinnaren Sterling K. Brown från underbara dramaserien This Is Us känns bortkastad i en relativt liten flashback-roll. Jag hade nämligen hoppas på att få se honom som någon Marvel-hjälte i framtiden!

Black Panther är extremt tidsenlig och fräsch – en viktig film som är större än sin berättelse.

Filmen är överlag inte lika rolig som förra årets utbud, men Guardians of the Galaxy 2Spider-Man: Homecoming, och Thor: Ragnarök var ju alla väldigt komiskt lagda, så det betyder inte att Black Panther inte bjuder på några skratt. Jag skulle nog inte heller säga att Black Panther var bättre än de tre filmerna som jag också älskade, men för alla anledningar som jag gått igenom är det en viktig film som är större än sin berättelse. Att filmen inte heller ignorerar implikationerna av att Wakanda med all sin teknologi och sina resurser gömmer sig från resten av världen där flyktingar och andra utsatta kunde behöva deras hjälp, känns relevant och realistiskt. Det är som motsatsen till Netflix-serien Altered Carbon som jag recenserade för ett par veckor sen. Jag beskrev seriens utförande som daterat och aningen ofräscht. Black Panther å andra sidan är extremt tidsenlig och fräsch.

Black Panther har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Premiär

Nu kommer Skam-klonerna – se första avsnittet av Skam France!

21 februari, 2018
Streamingtips

Nya & kommande filmer på Netflix i februari – vi plockar guldkornen!

20 februari, 2018
Kommentar

I veckans Homeland: Gorbatjov-look-alike & hacker-revansch

19 februari, 2018
Tips

Women in Horror 2018 – kvinnlig skräckfilmfest i helgen

19 februari, 2018
Kommentar

Bron är slut – Tack för allt, Saga Norén länskrim Malmö!

18 februari, 2018
Klipp

Se Robert Aschbergs dagliga protest mot sitt eget Aftonbladet TV-program

18 februari, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Brittiskt djupdrama som allra bäst i Trauma

18 februari, 2018
Intresseklubben Antecknar #48

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Denis Villeneuves Arrival

17 februari, 2018
TVdags betygsätter & tippar kvällens startfält

Melodifestivalen 2018: Kylie-schlager, en monsterrefräng & årets värdiga vinnare

17 februari, 2018
Kommentar

De arma tolv aporna – nu är det väl (r)evolution på gång?

16 februari, 2018
Nyhet

Tambor sparkas från Transparent efter sextrakasserianklagelserna

16 februari, 2018
Kommentar

Oscar Micheaux är amerikansk films verkliga svarta panter – varför har dagens kritik ingen aning?

15 februari, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel