Tablåtips 4/1

Bäst på tv i kväll: Feministfilmen Suffragette – ett brinnande aktuellt upp till kamp-tal

Suffragette (C More First kl 21)

For decades women had peacefully campaigned for equality and the right to vote. Their arguments were ignored. In response, Emmeline Pankhurt, leader of the suffragette movement, called for a national campaign of civil disobedience. This is the story of one group of working women who joined the fight.

Med den texten inleds Suffragette, den brittiska filmen om kampen för kvinnlig rösträtt i England. Tårarna började sippra direkt på mig. Sedan droppade de hela tiden för att avslutas med riktig framåtböjd skakig hulkgråt när filmen var slut!

Suffragette känns personlig: ämnet ligger mig varmt om hjärtat och filmen är personlig även för filmskaparna själva: regissören Sarah Gavron (Brick Lane) och manusförfattaren Abi Morgan (Brick Lane, The Iron Lady, The Hour). Suffragette är ett upp till kamp-tal i filmform!

»We don’t want to be law breakers – we want to be law makers

Filmen utspelar sig under 16 månader, mellan 1912 och 1913, i London. Vi möter Maud Watts (Carey Mulligan) som sliter ont från tidig morgon på ett tvätteri under en hånfull och slemmig arbetsledare (Geoff Bell), bara för att sent på kvällen komma hem till den mörka lilla lägenheten i East End, där liten son, hennes man och ytterligare jobb i form av familjens tvätt väntar. Genom en tillfällighet kommer hon i kontakt med suffragett-rörelsen. Dessa kämpar för kvinnors rättigheter och kvinnors rösträtt shar precis tagit beslutet att bli mer militant och att använda civil olydnad för att väcka uppmärksamhet då ingenting annat dittills har hjälpt: »We don’t want to be law breakers – we want to be law makers!«.

Trots sin inledande rädsla och osäkerhet inser hon snart att hon inte kan dra sig ur. Maud övertygas om att det måste gå att leva livet som kvinna på ett annat sätt än det hårda, orättvisa som hon känner till. Även om det betyder att man får ge upp hela sitt liv.

Scenen där Maud står i hällregnet utanför sitt hem där hon aldrig mer är välkommen, och gör roliga mim-skämt för sin lilla pojke som står i sovrumsfönstret och tittar ut på henne, åh, det är så hjärtskärande.

Carey Mulligan är vansinnigt bra i rollen som Maud. Hur hon förändras från att bara vara undergiven, trött, utsliten, rädd till att fyllas av övertygelse och stålhård beslutsamhet. Man har lyckats hitta ett helt bedårande näpet och ovanligt begåvat barn (Adam Michael Dodd) som spelar hennes son. Relationen och värmen känns helt trovärdig, med ömma närbilder på skoj och lek och trams. Scenen där Maud står i hällregnet utanför sitt hem där hon aldrig mer är välkommen, och gör roliga mim-skämt för sin lilla pojke som står i sovrumsfönstret och tittar ut på henne, åh, det är så hjärtskärande. Maudes man spelas av en erfaren räv i kostymfilmssammanhang, den alltid utmärkte Ben Whishaw. Man har valt att inte göra honom till ett hundraprocentigt svin, snarare ser man – även om vi inte kan acceptera hans handlande – hur trängd han känner sig. Han tycker på riktigt att Maud är självisk, och att det är hon som tvingat honom att ta till åtgärder.

Det finns ett drag av Thelma & Louise i filmen, lite den där känslan av oundviklighet, en annalkande katastrof, som man inte skulle stoppa ens om man ville. Ett exempel är kommissarie Arthur Steed (Brendan Gleeson) som kallas in för att kartlägga och stävja den oroväckande kvinnliga aktivismen, som gör en något mer osympatisk version av Harvey Keitels roll i Thelma & Louise. 

Fotot är vackert och närgånget,  färgerna är noga uttänkta, filmen går i vitt, grönt och lila då det var WSPU: s färger. (The Women's Social and Political Union var den kamporganisation som ledaren för suffragettrörelsen, Emmeline Pankhurst, startade.).

Jag, som är en sucker för känslosamma upp till kamp-tal, får verkligen mitt lystmäte. Herregud, gåshuden kom och gick oavbrutet under filmens gång,

Det är ingen festlig film, ni ska inte tro att det är någon comic relief. Tänk mer att när man tror att det inte kan bli grymmare, så kan det visst bli det. Men jag, som är en sucker för känslosamma upp till kamp-tal, får verkligen mitt lystmäte. Herregud, gåshuden kom och gick oavbrutet under filmens gång, jag skulle vilja citera alla upp till kamp-tal i manuset. Som här, i en scen där Maud återigen blivit arresterad, och blir utfrågad av kommissarie Steed:

Man hade kunnat tänka sig att en film om de engelska suffragetterna skulle handla om den välkända Emmeline Pankhurt och hennes döttrar. Från början skulle filmen handlat om överklasskvinnan Alice (nu en liten biroll, spelad av kostymfilmsfavoriten Romola Garai). Det är lättare att berätta överklass-suffragetternas kamp, anledningen till att man vet så lite om arbetarkvinnornas kamp är att det finns så oerhört lite nedtecknat. De hade inte tid att skriva dagbok eller kamptexter – de jobbade ju! Eller var illitterata, då de inte fått gå i skolan. Men så upptäckte man en biografi av tvätterskan Hannah Mitchell, som skrivit en bok om sina erfarenheter som suffragett. Efter fyndet av Hannah Mitchells bok ändrade man storyn till att ha ett stenhårt arbetarklassperspektiv vilket var ett bra val. Det poängterar att för kvinnor är jämställdhet inte är en lyx, det var och förblir en nödvändighet. För alla!

WSPU poster, 1909

En WSPU-poster från 1909, sitter som vykort på min vägg hemma.

Jag blev verkligen oerhört tagen av Suffragette. Det här hände på riktigt, det är fint och samtidigt hemskt att tänka på alla kvinnor som i århundraden banat vägen för oss. För det är lätt att glömma hur tacksamma vi ska vara mot feminister i alla tider för den kamp de fört för oss.

Suffragette känns fortfarande aktuell. Speciellt med tanke på vad debatten handlat om senaste veckorna. Med debatt om sexuellt våld och alla hundratals vittnesmål om uppväxter kantade av sexuella övergrepp, kan man lugnt säga att kampen inte är över än. Det förstärker filmen genom de rullande eftertexterna om när kvinnlig rösträtt infördes i världen. I Saudiarabiens fall, december 2015.
Se den på bio, det är viktigt att visa att filmer som den här visst drar in pengar. Glöm inte en vän och vattenfast mascara.

»Never surrender, never give up the fight« med filmens Emmeline Pankhursts (Meryl Streep) ord!

Joan Rivers – Don’t Start with Me (SVT1 kl 22:30)

Joan Rivers slog igenom som ståuppkomiker på 1960-talet och ledde sedan egna talkshows, skrev bestsellers och vann Celebrity Apprentice som 76-åring – men övergav aldrig krogturnerandet som ståuppare. I den briljanta dokumentären Joan Rivers: A Piece of Work från 2010 var det framför allt som comedy-scenens tuffaste slitvarg hon imponerade, och i kväll kan vi se hennes allra sista ståuppföreställning innan bortgången 2014, vid 81 års ålder.

Memento (Kanal 9 kl 21)

Regissören Christopher Nolan har närmast egenhändigt, med mästerverk som The Prestige och Inception, gjort »mindfuck«-filmerna till en bred kommersiell genre – flyhänta filmer utgjorda som fascinerande rebusar och som ofta får långa efterliv i diskussionstrådar på internet. Här är hans fullängdsdebut från 2000, i vilken Guy Pearce spelar en man som hämndlystet letar efter sin frus mördare, men lider av ett sjukdomstillstånd som gör att han saknar korttidsminne och måste förlita sig till ett egensinnigt system för att minnas – eller snarare bli påmind om – ledtrådar. En stilövning i pussligt baklängesberättande.

TVdags dagliga tablåtips publiceras måndag–fredag varje vecka i samarbete med Dagens ETC.

Just nu på TVdags

Trailer

Hångel & drakflygning i pinfärsk Game of Thrones-trailer

24 maj, 2017
Tablåtips 24/5

Bäst på tv i kväll: Den starka australiska drama-tv-vågen

24 maj, 2017
Nyhet

TVdags avslöjar: Zach Braff spelar Alex Schulman i ny tv-serie

24 maj, 2017
1927–2017

Vila i frid, Roger Moore – vi återupplever hans galna Sverigeresa 1966

23 maj, 2017
Tablåtips 23/5

Bäst på tv i kväll: Korrespondenterna avslutar säsongen i kaotiska Venezuela

23 maj, 2017
Kommentar

Tonårsdramat Riverdale – ett tack och hej till 1970-talisterna

23 maj, 2017
Nyhet

Universal hottar upp monsterstallet – välkommen till Dark Universe

23 maj, 2017
Tablåtips 22/5

Bäst på tv i kväll: Spännande upplösning i Line of Duty

22 maj, 2017
Recension

Twin Peaks är tillbaka – här är TVdags första reaktioner på premiären!

22 maj, 2017
Tablåtips 21/5

Bäst på tv i kväll: Ane Brun i Babels säsongsfinal

21 maj, 2017
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Snyggt såpiga & ständigt underhållande Riverdale

21 maj, 2017
Tips

Allt du behöver höra och läsa innan Twin Peaks återpremiär

20 maj, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel