Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Twin Peaks kom, sågs & segrade … men är nu borta igen

Betyg 5 av 5

I all dess komplexa uppfuckning av linjär tid var Twin Peaks mest av allt »bara« här och nu. Fullständigt uppslukande medan man tittar men suddigt, avsomnat, stelnat till en staty i ett tv-museum några dagar senare.

Det är också därför min upplevelse av seriefinalen för en vecka sedan redan falnat så till den grad att jag var på väg att skippa den uppgjorda planen för veckans söndagskrönika, och i stället hylla den pågående finalsäsongen av Halt and Catch Fire. Av alla fina trådar där, fyra avsnitt in, älskar jag mest hur tonårsdöttrarna får ta plats, och vilken oväntad, spännande, äkta syskon- och familjedynamik som är på väg att utvecklas nu (Haley! Vilken underbar introvert personlighet, och så fint spelad av den mig veterligen debuterande Susanna Skaggs – också en härlig tonårstjej!)

Men, det här är sista chansen någonsin att skriva en veckokrönika om Twin Peaks, och det är väl inte mer än rätt att jag fullföljer och motiverar min provokation om seriens emotionella förgänglighet.

Den avsiktligt styltiga timingen är underbar. Lynch låter lyssnande part agera i ett vänte-vakuum, satt på ett slags instruerat stand-by. Som passiva figurer i ett tv-spel. Och även humorn är en bricka i samma spel.

Först och främst: jag har har inte läst en rad, inte ägnat en sekund, åt någon av alla postum-analyser jag förstått cirkuleras därute. I mitt universum är teoriläsning om Lynchs universum bortkastad tid. Jag älskar hans kreativa drömrum, men som performance art och estetisk-filosofisk yta, inte som reell idévärld. De flesta av hans metaforer och symboler är inarbetade sedan decennier och mycket enkla, och hans fascination inför filmhistorisk metodik och teknik och att återvända till sitt eget barndomsmagiska 1950-tal är en del av samma känslokoncept – det är där själen i Lynchs filmskapande är rotad. Man ska inte låta sig luras av det skrämmande och hotfulla i hans verk, det han är ute efter att skildra och uppnå är en transcendental-meditativ feelgood-effekt.

Och som sådan var finalepisoden underbar. De långa åkningarna med kamerablicken i bilstrålkastarnas korta sken på nattliga vägar är ett av mina favorit-Lynch-manér, och den med Cooper och Laura på väg tillbaka till barndomshemmet var en episk anti-resa: instängd, skakig, stum, skumbelyst, monoton … en dubbelexponering av ödets skenförflyttning och resan in i och ut ur det egna mörkret. Men, det avslutande ångestskriket ekar inte längre i mig. Jag gillade det när jag såg och hörde det – gott och så.

Det som mest stannat kvar i mig, av denna generöst långa, avslutande Twin Peaks: The Return-säsongen, utöver den i sanning episka Part 8, är när Lynch applicerar sitt patenterade »tidsutanförskap« i pseudo-vardagssituationer.

Dels i ofta evighetslånga dialoger med avsiktligt styltig timing, där Lynch under replikskiftena låter passivt lyssnande part agera i ett vänte-vakuum, satt på ett slags instruerat stand-by. Som passiva figurer i ett tv-spel. Och även humorn är en bricka i samma spel. Den kan upplevas som klantigt placerade »kvickheter« (exempelvis Alberts wisecrackande) men är snarare en konsekvent parad av karaktärer i isolerade vakuum. Ju längre dialogerna mellan Audrey och hennes make pågår desto mer sjunker vi ner i känslan av att tiden står still på riktigt – en transcendental process där Lynch vill invagga oss i det tidsutanförskap som ska göra oss mottagliga för den större rörelsen i dramaturgin: att allt vi ser »nere på jorden« är urladdningar i samklang med den magnetism mellan White Lodge/Black Lodge-polerna som den vackra steampunk-kraftstationen »däruppe« alstrar.

Tänk om David Lynch i stället för att avsluta alla (andra) avsnitt med musikframträdanden på Bang Bang Bar hade lagt in sådana scener, från ett realistiskt vardags-Twin Peaks … det hade varit episkt och berörande. Synd att inte jag fick redaktöra Lynch och Frost!

Den symbiotiska John Waters-möter-Kerouac-känslan i Michael Ceras biker boy-monolog är en särskild höjdpunkt jag vill framhålla, en annan är vintage-boxningsloopen på tv som gav en så förhäxande märklig variant av soffmys – det var i stunder som den jag fick ut som mest av Twin Peaks: The Return; när tiden de facto stannade även i betraktarens tv-soffa och meditationen var ett faktum.

Men bara en enda gång fick jag tårar i ögonen (och trogna läsare av dessa spalter vet att jag är en notorisk tv-gråtare) – det var under den knappt två minuter långa eftertext-scenen i Part 7, där Lynch till retrotonerna av Santo & Johnnys Sleep Walk liksom bara satt upp en kamera inne på Double R, som om dinern fångades off guard, i en verklig vardag, med helt vanliga Twin Peaks-invånare av ett slag som annars överhuvudtaget inte förekommer i serien. Mina tårar kom under den senare delen när fokus läggs på en gemytlig (ohörbar) konversation mellan en servitris och två vänliga män. En fantastisk kontrast till Lynchs metafysiska värld, uppenbart inkilad där dels som ett lugn före stormen (Part 8 stod ju på tur …), dels för att göra en reva ut just till den verkliga världen, hitom FBI:s »Blue Rose«-utredning:

tp2

Tänk om David Lynch i stället för att avsluta alla (andra) avsnitt med musikframträdanden på Bang Bang Bar hade lagt in sådana scener, från ett realistiskt vardags-Twin Peaks … det hade varit episkt och berörande. Synd att inte jag fick redaktöra Lynch och Frost!

Det var ändå underbart, riktigt underbart, så länge det varade. Men nu, en vecka senare, har alltihop liksom laddat ur. Man får inga insikter av Twin Peaks eller David Lynch, ingen berörande allmänmänsklig identifikation. Jag är just nu långt mer fascinerad av hur outgrundligt sluten och svår Tom Burke är i rollen som J.K. Rowling-privatdeckaren Cormoran Strike, i ny BBC-version, än av några ytterligare tankar på Twin Peaks.

Kjells topp-10

  1. Twin Peaks (Showtime/HBO Nordic)
  2. Halt and Catch Fire (AMC/C More)
  3. You're the Worst (FX)
  4. Mr. Mercedes (Audience Network)
  5. Back (Channel 4)
  6. Room 104 (HBO Nordic)
  7. What Would Diplo Do? (Viceland)
  8. I'm Sorry (TruTV)
  9. One Mississippi (Amazon)
  10. Strike (BBC)

Saras topp-5

  1. Twin Peaks (HBO Nordic)
  2. Ozark (Netflix)
  3. GLOW (Netflix)
  4. The Defenders (Netflix)
  5. Arvinge okänd (SVT)

Stefan topp-5

  1. Twin Peaks (Showtime/HBO Nordic)
  2. Stan Lee's Lucky Man (SVT)
  3. Gotham (TV4)
  4. Preacher (Viaplay)
  5. Killjoys (HBO Nordic)

Patriks topp-3

  1. One Mississippi (Amazon)
  2. Back (Channel 4)
  3. Greenhouse Academy (Netflix)

Jimmys topp-5

  1. Manhunt: Unabomber (Discovery)
  2. American Horror Story: Cult (FX)
  3. Nobel (NRK/SVT)
  4. Preacher (AMC/Viaplay)
  5. Salvation (CBS)

 

Just nu på TVdags

Nyhet

Canal Digital är en lysande streamingtjänst – här är TVdags bästa film- & serietips

24 juni, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Alicia Silverstone! Även om American Woman har en bit kvar

24 juni, 2018
Klipp

Favoritrepris: Se Jimmy Durmaz mål som förde Sverige till VM

24 juni, 2018
Nyhet

Tiden ute för Timeless – eller kan vi få en långfilm?

22 juni, 2018
Recension

Luke Cage säsong 2: ett underbart kärleksbrev till Marvel, Harlem & Jamaica

22 juni, 2018
Streamingtips

Komedispecial på Netflix: Säg hej & hej då till Hannah Gadsby

20 juni, 2018
Lista

Listan med Luke Cages 10 mest bisarra fiender – två är med i nya säsongen!

19 juni, 2018
Nyhet

Youtube Premium här: Cobra Kai och annonsfritt Youtube för alla (som betalar)

19 juni, 2018
Nyhet

Såklart! Will Ferrell gör Eurovision-komedi för Netflix

19 juni, 2018
Nyhet

Oväntad The Walking Dead-nyhet: Shane gör comeback i säsong 9!

18 juni, 2018
Recension

På HBO: Ny säsong av välproducerade, korkade & underhållande The Affair

18 juni, 2018
Streamingtips

För soligt/regnigt? Här är 10 Netflix-anledningar att stanna inne

17 juni, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel