Kommentar

Alla är förlorare i Aziz Ansari-affären – men vinnare i längden

En, för de flesta, okänd sajt vid namn Babe.net publicerade i förrgår en lång MeToo-artikel där en 23-årig kvinna berättade utförligt om en hemsk upplevelse hon haft under, och efter, en dejt med Aziz Ansari.

Efterspelet har föranlett mängder av kommentarer och fördjupningar, men framför allt ställningstaganden. Praktiskt taget alla som kommenterat har valt sida, för eller emot publicering. Det är kanske det som skrämmer mest med hela denna historia eftersom ett ställningstagande ofta också innebär en avslutad tankeprocess.

Aziz Ansari har med rätta fått kritik för sitt beteende men också ett stort branschstöd, och även de flesta sympatierna hos etablerade medier, som varnar för backlash för hela MeToo-rörelsen – att den här typen av artiklar tar uppmärksamhet från grövre anklagelser om övergrepp, och att det öppnar för fler och kraftfullare ifrågasättanden (det ska dock sägas, eftersom jag tog New York Times som länkat exempel, att samma tidning också publicerat motsatt perspektiv – läs detta av Lindy West!).

Praktiskt taget alla som kommenterat har valt sida, för eller emot publicering. Det är kanske det som skrämmer mest med hela denna historia.

Aziz Ansari förtjänar inte att få sin karriär förstörd, men hur kan man väga det mot att han förstörde tillvaron för en kvinna, långt yngre än honom, och där han utnyttjade sitt överläge på alla sätt han kunde – status, ålder, kön?

Jag kan inte ta generell ställning för eller emot Anziz Ansari. Han har varit skitbra raktigenom hela sin karriär – och vid minst ett tillfälle en skitstövel mot en annan människa. Vad just Ansari anbelangar, räcker det inte att konstatera detta? Något MeToo börjar lära oss nu är att inte fastna i fördömanden utan fortsätta till följderna: diskutera och förstå konsekvenser och strukturer.

På något sätt har denna diskursglidning redan inträffat när vi alla, de senaste två eller tre månaderna, sållat i både berättelser och lärdomar. Astrofysikern Neil Degrasse Tyson är bara en av många som fastnat i nätet för något han påståtts ha gjort när han gick i skolan för flera decennier sedan – men han har inte stigmatiserats. Den storyn, liksom många liknande, har mer bidragit till att vi diskuterar allmängiltigt och strukturellt än till att vi kopplar namngivna individer till obevisade ungdomssynder.

På samma sätt hade antagligen många andra medier valt att, om de publicerat Ansari-historien, anonymisera honom och därmed understryka det allmängiltiga i sakinnehållet.

Det hade varit vettigt att göra så. Men samtidigt kan jag inte annat än medge att själva namngivandet av Ansari, av att hans repliker fått en röst vi känner igen, att miljöerna fått namn och ingående beskrivningar, gör berättelsen så mycket mer berörande och spridd. Det är svårt att hålla rak kurs mellan rätt och fel i detta – och knappast meningsfullt. Bättre att formulera ambivalensen, lyfta både för- och nackdelar.

Något MeToo börjar lära oss nu är att inte fastna i fördömanden utan fortsätta till följderna: diskutera och förstå konsekvenser och strukturer.

En konsekvens av att det är just Aziz Ansari som outats i detta fall är att det gett bränsle åt underdiskussionen, sub-narrativet, om uttalat feministiska mäns skenhelighet, och även åt, gudbevars, ett sub-sub-narrativ kring uttalat feministiska män som är spensligt byggda … Mycket i dessa diskussioner är mörkerpolitiskt motiverat och domineras av trolliga mansröster som inte har något som helst engagemang för offren, men jag måste medge, även här, att det är diskussioner som har ett värde just för att de både berör och fångar upp något arketypiskt. Om vi utgår från principen att det är viktigt att alla MeToo-berättelser nu äntligen blir hörda, kanske det inte är fel att lägga vikt vid att även alla problematiserande perspektiv blir hörda – inklusive de som främst får fäste i MeToo-kritiska läger.

Historien i sig, kvinnans berättelse, har stora allmängiltiga poänger, och den är ypperligt skriven av Katie Way. Ju mer jag läser Babe.net överhuvudtaget, desto mer gillar jag sajten, med taglinen »…for girls who don't give a fuck« och härligt publicistiskt nytänk under vinjetterna »News«, »Lust«, »Fads«, »Looks«, »IRL« och »Pop«. Det är en stor mediasatsning som härmed fått sitt genombrott. Jag förstår Babe-redaktionsledningens eget ställningstagande i efterspelet: »We would publish this again tomorrow.« Att jag kostar på mig en mer obestämd hållning kanske bara beror på att det inte var TVdags som fick chansen att publicera?

Men även Katie Way, en okänd reporter som rentav är yngre än offfet i Ansari-historien, har blivit ett offer i detta. CNN:s briljanta Ashleigh Banfield massakrerade henne i sändning i går genom att högläsa ur ett mejl som Katie Way skrivit till henne:

Katie Ways argument är bedrövliga och direkt anti-feministiska. Banfield har helt rätt när hon säger att »we do not attack people for their age or their highlights or lipstick, because it is the most hypocritical thing a woman who says she supports the women's movement could do«. Och än mer förödande för Katie Way är det ju när Banfield påpekar, apropå Ways dissande av hennes blonda slingor, att hon dock hade sin naturliga hårfärg som krigskorrespondent i Afghanistan och Irak och på Västbanken samt när hon intervjuade Yasser Arafat.

Men även här saknar jag ett perspektiv som inte så prompt tar ställning för eller emot Ashleigh Banfield och Katie Way. Här finns ju även flera underliggande, mer komplexa perspektiv. Banfield bashar Way för att hon åldersdiskriminerar, men en mäktig 50-årig journalist som bankar sina meriter i huvudet på en 22-åring och hånläser hennes snabbskrivna mejl i riks-tv är problematiskt, det också.

Det är ungefär där jag själv befinner mig, i hur jag tar till mig hela denna alltmer samhälleliga MeToo-process. Jag lyssnar mycket mer än jag tar ställning, men reagerar ofta med ett »men«. Det funkar som navigeringssystem för mig. Mycket för att jag är född optimist, och för att det får mig att tro på att alla inblandade i Ansari-affären – även om de är förlorare var och en för sig  – är vinnare ur ett samhällsperspektiv.

Just nu på TVdags

Klipp

Av glädje bygger man musik! Se Senegal värma upp till Ducktales-temat

25 juni, 2018
Nyhet

Canal Digital är en lysande streamingtjänst – här är TVdags bästa film- & serietips

24 juni, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Alicia Silverstone! Även om American Woman har en bit kvar

24 juni, 2018
Klipp

Favoritrepris: Se Jimmy Durmaz mål som förde Sverige till VM

24 juni, 2018
Nyhet

Tiden ute för Timeless – eller kan vi få en långfilm?

22 juni, 2018
Recension

Luke Cage säsong 2: ett underbart kärleksbrev till Marvel, Harlem & Jamaica

22 juni, 2018
Streamingtips

Komedispecial på Netflix: Säg hej & hej då till Hannah Gadsby

20 juni, 2018
Lista

Listan med Luke Cages 10 mest bisarra fiender – två är med i nya säsongen!

19 juni, 2018
Nyhet

Youtube Premium här: Cobra Kai och annonsfritt Youtube för alla (som betalar)

19 juni, 2018
Nyhet

Såklart! Will Ferrell gör Eurovision-komedi för Netflix

19 juni, 2018
Nyhet

Oväntad The Walking Dead-nyhet: Shane gör comeback i säsong 9!

18 juni, 2018
Recension

På HBO: Ny säsong av välproducerade, korkade & underhållande The Affair

18 juni, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel