24x24: TVdags rotar i textarkiven, del 7

Inför 24-rebooten: Pappa Buchanan och tonårsdotter Chloe

Publicerad 18 april, 2014

Inför nypremiären av 24 har vi en serie med 24 dagliga arkivtexter ursprungligen publicerade på Weirdscience.se, förlagan till TVdags. Vi kör dem i kronologisk ordning, från säsong 4 och fram till slutomdömena om sista säsongen. Dagens text är från WS den 27 april 2006.
24 gör saker man aldrig sett serien göra tidigare. Och då menar jag inte bara den här bisarra, nya anarkin som får intrigen att kantra mot ödesnycker i stället för mot en djävulskt genomjobbad terrorist-masterplan, eller den dramatiska dödssiffran på CTU, nej, det jag faktiskt gör störst ögon åt är alla dessa små, små saker en hängiven 24-fan kan hetsa upp sig över: som när Jack Bauer hällde upp en whisky.

buchananEller som nu senast, när Chloe på flykt satte upp en tillfällig sambandscentral hemma i suspenderade Bill Buchanans mexitegelvilla:

»Din hem-pc får duga, men den är patetisk«, snäser hon, och sedan, medan Chloe börjar kommunicera med Jack nånstans därute, börjar Buchanan koppla om sladdarna till sin plasma-teve i bokhyllan, för att få en större skärm än den hans patetiska pc kunde erbjuda.

Han ser precis ut som hennes pappa, och hon som hans lynniga tonårsdotter.
 xChloe gör livsviktigt jobb för rikets säkerhet samtidigt som hennes chef drar om en DVI-kabel bakom teven...sånt ger mig rysningar.

24: Live Another Day (24 säsong 9) sänds exklusivt på Viaplay i Sverige med start den 6 maj, ett dygn efter USA-premiären.

  kommentarer
Anna-Karin & Christina diskuterar hypen som kom av sig

Believe håller inte vad den lovade

Publicerad 18 april, 2014

Anna-Karin: Nu är vi sex avsnitt in i Believe och jag funderar fortfarande på vad jag egentligen tycker om den. Björn tokhyllade ju piloten och jag gillade första avsnittet jättemycket. Men har det verkligen fortsatt vara bra? Vad tycker du, Christina?

Christina: Så här långt har serien ett stort problem i mina ögon.  De två huvudkaraktärerna väcker en del känslor, men alla andra inblandade förblir menlösa skuggfigurer. Jag saknar de grepp som en annan serie med fokus på det övernaturliga, Fringe, använde så framgångsrikt, som verkligen breddade tittarens intresse till att omfatta hela ensemblen, inklusive biroller som till exempel ständige medhjälparen Astrid. Jag känner att jag inte känner nånting. Du?

Anna-Karin: Ja, jag håller med, det stör mig också att jag känner att jag inte riktigt köper seriens premiss. Varför, förutom att han på något sätt ska lära sig pappaskapet, behövs Tate? De andra åker ju hela tiden med och räddar dem ur knipor. Plus att det är samma varje avsnitt – Tate och Bo kommer till ett nytt ställe, råkar i knipa, åker nästan fast hos polisen för att sen bli räddade av de andra. Det påminner lite om andra (?) säsongen av Prison Break där man liksom bara väntade på att det skulle få lite stadga och orka stanna i något, annat än “de är på rymmen omg”.

Varför, förutom att han på något sätt ska lära sig pappaskapet, behövs Tate? De andra åker ju hela tiden med och räddar dem ur knipor.

Christina: Men gör han några insikter som pappa egentligen? I de fem första avsnitten vet han ju inte ens om kopplingen mellan honom och flickan. Alltihop påminner mig kraftigt om den där otroligt vackra scenen i Charlie Chaplins film The kid där Chaplin försöker skaka av sig ungen som bara vill ty sig till honom. Som man skakar av sig en byracka. Jag tycker att Jake McLaughlin lyckas rätt väl med att förmedla den där rastlösheten, att han bara vill bort och vidare.

Anna-Karin: Fast han fick ju inte reda på sitt faderskap (även om det kanske borde varit uppenbart vid det här laget, kan jag tycka?) förrän i senaste avsnittet, vilket skakade om honom rejält. Kanske är det vändingen den här serien behöver? Jag har så svårt att se att de kommer kunna fortsätta med formatet särskilt länge till. De behöver åka fast, eller sluta bli jagade, för att börja berätta en intressant historia tror jag.

Christina: Precis som någon skrev i kommentarsfältet angående Believe tidigare så är Bo det första tv-barnet på länge som jag inte stör ihjäl mig på. Även om karaktären är endimensionell och liksom flyter lite ovanpå, så har manusförfattarna åtminstone inte försökt fylls den med helylleamerikansk tonårsångest. Det är skönt.
Det är otacksamt att vara barn på tv. Inte lättare i verkligheten heller. Jackie Coogan som spelade pojken i Chaplin-filmen blev, som en del andra barnskådespelare, utnyttjad av sina föräldrar. Alla miljonerna han tjänade in försvann men till slut blev det också hans namn som användes på den första lagstiftning som skyddade barn som jobbar i filmindustrin. Man får hoppas att Johnny Sequoyah, som spelar Bo i Believe slipper nåt liknande.

Det påminner kraftigt om den där otroligt vackra scenen i Charlie Chaplins film The kid där Chaplin försöker skaka av sig ungen som bara vill ty sig till honom. Som man skakar av sig en byracka.

Anna-Karin: Verkligen. Jag tycker faktiskt hon är en riktigt duktig skådis, och är en av anledningarna till att jag fortfarande tittar. Men vad tror du kommer hända fortsättningen av säsongen? Kommer de hämta upp? Kommer det var värt att fortsätta titta? Risken är ju att de bara fortsätter i samma spår som tidigare utan att serien nånsin utvecklas.

Christina: Jag tror tyvärr att Believe kommer att köra på med de här avslutade generiska episodhistorierna. Risken är då att man lätt hamnar i snyftfacket och att de övernaturliga inslagen bara blir någon slags kuliss som plockas fram för att få upp tempot i actionscenerna. Vill man lyckas i den avdelningen krävs betydligt mer, nämligen att bygga upp en egen mytologi likt Arkiv X eller Fringe. Det är Believe inte ens nära.

Anna-Karin: Nåt är det som håller mig kvar och som får mig att fortsätta titta. Kanske är det drömmen om just den mytologin, att de faktiskt kan ta sig dit om de får lite tid på sig, och vågar stanna upp i narrativet och utforska det. Men precis som du tror jag det är en liten chans, och det är synd, för serien skulle kunnat vara så bra.

Believe finns på C More Play och Filmnet.

  kommentarer
"It's hitting the fan"

Fullängdstrailer inför nya Orange is the New Black-säsongen

Publicerad 18 april, 2014

Nu har den första fullängdstrailern för den nya säsongen av Orange is the New Black landat och det verkar bli lika tokigt och underhållande som det var i den första säsongen. Här på TVdags började vi ju peppa redan i februari:

Ida skrev en text om allt vi behöver veta inför den andra säsongen, och då fick vi veta att den nya säsongen ska fokusera mindre på Piper och mer på ensemblespel.

Sedan var Johanna S på ett samtal mellan Jeff Garlin och serieskaparen Jenji Kohan på Largos scen i Los Angeles, och där fick vi kanske en liten vink om att vi har en jäkla dundersäsong framför oss.

Vad tycker ni om den nya trailern, tror ni att vi har en dundersäsong framför oss?

Säsong 2 av Orange is the New Black kommer att finnas på Netflix från den 6 juni.

  kommentarer
Mer

Senaste