»Dinner with Friends with Brett Gelman and Friends«

Premiär i kväll! Kändisplågeri & vansinne i Brett Gelmans nya halvtimme

Publicerad 24 april, 2014

När komikern Brett Gelman får en halvtimme i tablån en torsdagkväll på amerikanska Adult Swim, och fria händer att göra vad han vill med den, kan man räkna med att det kommer bjudas på något annat än en traditionell ståuppspecial eller ett simpelt sketchprogram.

Gelman har alltid dragits till storartade, absurda premisser i sin humor, kompromisslösa koncept där provokationer och utmaningar är vanliga. Han prövar ständigt publikens tålamod, bryter gärna den fjärde väggen, leker med åskådarnas förväntningar och testar ideligen gränserna mellan humor, antihumor och dramatik. Och han gör det ofta med ett pompöst, narcissistiskt tonfall som är svårt att bedöma allvaret i. Den som sett hans föreställning One Thousand Cats eller lyssnat på hans iBrain vet vad jag menar.

Runt bordet sitter Alison Pill (The Newsroom), Lance Reddick (The Wire), Dale Dickey (True Blood), Alex Karpovsky (Girls), Fred Melamed (A Serious Man) och komikern Gilbert Gottfried. Snart dras de in i Gelmans värld av psykologisk tortyr.

I Dinner with Friends with Brett Gelman and Friends har Gelman bjudit in sex branschkollegor på middag i en dunkelt upplyst matsal. Middagen filmas, och runt ett stort bord sitter Alison Pill (The Newsroom), Lance Reddick (The Wire), Dale Dickey (True Blood), Alex Karpovsky (Girls), Fred Melamed (A Serious Man) och komikern Gilbert Gottfried. Ingen av dem tycks egentligen veta vad de gör där eller vad som förväntas av dem som gäster, men de dras snart in i Gelmans våld, utsätts för psykologisk tortyr, hånas och förnedras. Varför? Gelmans motiv förblir oklara, men teman som kändisskap, hyckleri och självhat, som ofta förekommer i Gelmans humor, figurerar även här.

Gelman själv agerar egocentrerad värd med sadistiska drag, propert klädd i vinröd kavaj och svart fluga. Han ömsom smickrar, ömsom mobbar sina gäster, drar samma anekdot flera gånger, är ombytlig och fåfäng, och låter ödesmättade repliker fylla rummet med dålig stämning. Han är en del Andy Kaufman, en del gammaldags showbizunderhållare och en del Vincent Price i rollen som megalomaniskt ondskefullt geni som bjudit in en samling individer till en dödlig katt-och-råtta-lek.

»Men är det roligt?«, undrar ni. Absolut! Jag skrattar lika mycket som jag skakar på huvudet åt vansinnet och tycker det är underbart att äntligen få en film/tv-produktion som komiskt ligger så nära de Gelman-alster som tidigare producerats i annan media. Dinner har på så sätt ett tydligt släktskap med Gelmania, humoristens friformspodcast som innehåller lika många abstrakta ljudkollage som regelrätta sketcher, och som i sin tur påminner om Chris Morris surrealistiska radioprogram Jam. Morris känns för övrigt som en uppenbar inspirationskälla vad gäller den här tv-halvtimmen, och Gelmans humor i stort.

Dinner with Friends with Brett Gelman and Friends är, liksom One Thousand Cats, regisserad av Jason Woliner, en av upphovsmännen bakom Eagleheart, där Gelman spelade en av huvudrollerna. Woliner har också skrivit halvtimmen tillsammans med Gelman. I första hand är detta tveklöst Gelmans skapelse, men det känns som att den andligen tar vid där Eagleheart slutade; det finns mycket av den seriens svarta (och våldsamma) humor här, samt en förkärlek för rökridåer och lager-på-lager-skämt som var vanligt där. Det opålitliga berättandet skapar en lätt osäkerhet och paranoia hos tittaren som Gelman och Woliner utnyttjar mästerligt till både roande och oroande följder.

Dinner with Friends with Brett Gelman and Friends går på Adult Swim i kväll.

  kommentarer
TVdags-krönikan, 24 april

SVT-premiär för Kärlekskoden – ett pseudovetenskapligt dejtinghaveri

Publicerad 24 april, 2014

Att hitta en kärlekspartner är många människors högsta dröm. Det är ju gulligt så klart. Och inte särskilt konstigt. Få normer i vårt samhälle är så stark som tvåsamhetsnormen. Den säger oss att om vi inte redan har lyckats hitta en kärlekspartner så ska vi åtminstone vilja ha en och sträva efter att finna en. Och det där med att det ska vara en person är oerhört viktigt. Att vara kär i, ha sex med eller älska fler än en person samtidigt ses som fel och konstigt. Och just det, icke att förglömma: i vårt heteronormativa samhälle ska vår partner helst vara av motsatt kön också.

Jag upprepar: de luktar på gamla t-shirtar. Detta ska alltså föreställa »vetenskap«. Detta ska alltså föreställa »underhållning«.

Jakten efter en kärlekspartner är icke förvånande en jävligt stor business. Dejtingsajter, reklam, självhjälpsböcker och hela populärkulturen berättar för oss hur vi ska agera och inte agera för att hitta rätt person att dela livet med. På tv är »hitta kärleken«-program en populär genre sedan årtionden tillbaka. Allt från amerikanska långkörare som The Bachelor till svenska varianter som Bonde söker fru och Ensam mamma söker till brittiska nöjesprogram som Take Me Out. Få är dock de par som hittar varandra i dessa program som klarar sig utanför tv-bubblan. Men vad gör det? De fick ju i alla fall hångla och kanske till och med ha sex inför publik!

Det senaste försöket i »hitta kärleken«-genren står lite överraskande SVT för. Public service-kanalerna brukar undvika kärleksdejtingträsket, men nu dyker de rakt ner i gyttjan. I det nya programmet Kärlekskoden sätter två singlar sitt hopp till att »vetenskapen« ska hjälpa dem att hitta den rätta. Vi får följa 30-plussarna Staffan och Greta, som beskrivs som två ofrivilliga singlar som längtar efter att hitta kärleken, när de utför olika experiment för att se om »vetenskapen« kan hjälpa dem att fatta rätt beslut bland de åtta kandidater de båda har till förfogande.

Efter att ha sett första avsnittet av Kärlekskoden kan jag konstatera att programmets tolkning av »vetenskap« går ut på att Staffan och Greta får höra sina respektive åtta kandidater läsa upp »sensuella« dikter, se dem gå på ett löpband i kroppsstrumpa samt få lukta på t-shirtar som kandidaterna har sovit i. Jag upprepar: de luktar på gamla t-shirtar. Detta ska alltså föreställa »vetenskap«. Detta ska alltså föreställa »underhållning«. Jisses.

Överhuvudtaget vill programmet verkligen banka in sin unika selling point genom att parodiskt ofta upprepa orden »forskning« och »vetenskap«.

Programidén börjar falla isär redan någon minut in. För vad är det för forskning som ligger till grund för dessa larviga experiment? Det redovisas aldrig. Och inget får varningsklockor att börja ringa mer än när det slås på stora vetenskapstrumman men inte görs några hänvisningar till forskningen i fråga. Visst, det delas ut brasklappar om att forskarna är oense i vissa frågor, men det hindrar inte SVT från att ägna hela första avsnittet åt de löjliga experimenten ändå. Och de stackars forskarna som tas in pratar så generellt de kan, för det är så ospecifikt det riktiga forskningsläget ser ut, och har knappast varit med och utformat de larviga experimenten.

Överhuvudtaget vill programmet verkligen banka in sin unika selling point genom att upprepa orden »forskning« och »vetenskap« parodiskt ofta genom det första avsnittet. Och Greta och Staffan bekräftar hela konceptet i sina prator (»Jo, men jag brukar ju lukta på killar på krogen så att...«) för att ytterligare ge det hela ett sken av trovärdighet. För vad kan de annars säga när det skrivit på för programmet? Alla som medverkar i programmet har ju gått med på dess grundläggande premiss om att vetenskapen kan hjälpa dem hitta den rätta. Om de börjar tvivla på experimenten riskerar de snart att tvivla på hela programmet, så bäst att hålla käft och bara spela med i charaderna.

Jag förstår att jag nu framstår som väldigt anti forskning. Det är jag inte. Däremot är jag väldigt anti den okritiska hållning gentemot forskningsresultat som har blivit alldeles för vanlig inom media och populärkultur. Det verkar finnas en stor okunskap om hur forskningsresultat bör utläsas och i vilka sammanhang de är relevanta. Med en medielogik som tänker på bra rubriker före trovärdigt innehåll blir konsekvensen att det sprids mycket »sanningar« som inte stämmer. Jag menar att Kärlekskoden gör sig skyldig till samma sorts misstag när de inte redovisar vad det är för sorts forskning de bygger sin teser på och när de gasar på även i de lägen där de faktiskt själva menar att forskningen är otydlig.

Här uppstår en märklig skevhet som de allra flesta dejtingprogram gör sig skyldiga till: en person får många kandidater att lära känna, medan kandidaterna bara är där för en enda person.

Jag blir irriterad över att SVT helt blint har hakat på en stor pseudovetenskaplig business som påstår sig hjälpa människor att hitta rätt partner med hjälp av en »vetenskaplig« approach, men som baserar det på forskningsresultat som inte håller vid närmare granskning. Dejtingsajter som har velat hitta en ny selling point har till exempel de senaste åren börjat med »vetenskapliga« matchningstester där de försöker locka desperata singlar som tror att fylla i en 300 frågor lång personlighetsenkät ska ta dem närmare deras livs stora kärlek.

Dessa personlighetstester använder sig av en teori som kallas »The Big Five«, som har sitt ursprung i det sena 1950-talet och bygger på att det finns vissa personlighetsdrag som inte är kultur- eller situationsberoende. Två människors likhet gällande dessa fem – öppenhet, samvetsgrannhet, extraversion, vänlighet och neurocitism – menar de alltså ska leda till en mer lyckad relation. Det låter ju fint, men är en teori som betvivlas starkt av många forskare. De menar att det inte finns någon samlad forskning för att »lika barn leka bäst« leder till längre och mer lyckliga relationer. Sanningen är att den samlade forskningen inte har knäckt »kärlekskoden«.

Men det hindrar inte SVT från att försöka koka ihop något på egen hand. Resultatet blir därefter. Det värsta är nog att Kärlekskoden har ett sådant ologiskt upplägg. Programmet låter två personer testa sig fram till den mest lämpade bland åtta kandidater, men kandidaterna får ingen chans till att göra detsamma. Kandidaterna har enbart sökt till programmet för att de har sett Greta och Staffan på bild och läst en kort beskrivning av dem.

Här uppstår en märklig skevhet som de allra flesta dejtingprogram gör sig skyldiga till: en person får många kandidater att lära känna, medan kandidaterna bara är där för en enda person. Det skapar redan från början en ojämlik relation där kandidaterna uppmanas att kämpa för en person som de inte känner och som de inte vet om de klickar med. Vem som helst förstår ju att det inte är de bästa förutsättningarna för en fungerande relation. Det är också därför så många tv-par gör slut redan innan deras 15 minuters kändisskap är över.

Jag har bara sett ett avsnitt av sex och tycker redan synd om kandidaterna som tvingas utföra dessa löjliga experiment. Varför ska de vara med i SVT och få sin smutsiga tröjor luktade på? Varför ska de tvingas gå på ett löpband i kroppsstrumpa? Nä, det är för jävla korkat alltihopa. Och ännu värre, det är inte ens underhållande. Kanske hade jag kunnat köpa konceptet om det inte var på så stort allvar utan med en rejäl glimt i ögat. Om det till exempel hade sänts på TV3 och hade typ Carolina Gynning som programledare. Då skulle det i alla fall kanske finnas ett underhållningsvärde som vägde upp det pseudovetenskapliga. Men nu är detta »seriös« primetime-tv på SVT. Herregud, vilket hjärnsläpp.

Kärlekskoden sänds kl 21 på torsdagar på SVT1.

  kommentarer
24x24: TVdags rotar i textarkiven, del 13

Inför 24-rebooten: Du sköna tortyr

Publicerad 24 april, 2014

Inför nypremiären av 24 har vi en serie med 24 dagliga arkivtexter ursprungligen publicerade på Weirdscience.se, förlagan till TVdags. Vi kör dem i kronologisk ordning, från säsong 4 och fram till slutomdömena om sista säsongen. Dagens text är från WS den 8 maj 2007.

Det enda som krävdes av mig för att jag, på 1980-talet, skulle få göra vapenfri värnplikt var att svara lögnaktigt på frågan om jag trodde mig kunna använda skjutvapen för att rädda livet på mitt barn. Som nihilistisk nittonåring hade jag större svårigheter med att hitta rätt grusväg hem till den extraknäckande grönavågenpsykologen än med att tvärljugande fälla mitt framtida barns dödsdom.

Ironiskt nog är det i dag min son som ställer samma fråga till mig – eftersom vi, som så många andra tv-tittare världen över, älskar att följa den tortyrdrypande amerikanska actionserien 24, som i princip lever på just denna banala, men fundamentalt fascinerande, frågeställning. De allra flesta av oss kan sanningsenligt och vilopuls-empatiskt säga att vi avskyr våld och aldrig skulle kunna bära hand på en annan människa, men någonstans i den glidande skalan mellan ideologisk teori och praktiskt skräckexempel blir sanningen dimmigare.

Som nihilistisk nittonåring hade jag svårare att hitta rätt grusväg hem till den extraknäckande grönavågenpsykologen än att tvärljugande fälla mitt framtida barns dödsdom.

Moralfilosofiskt tror jag att mina barn fått ut en hel del av 24. Även om det blivit lite grann som när jag under semestern alltid upprörs över att ungarna klämmer ihjäl spindlar, och förklarar för dem vilken ekosystematiskt viktig funktion spindlarna fyller – utan att närmare gå in på det faktum att min upprördhet mest handlar om omaket att själv behöva göra spindeljobbet att döda flockvis med flugor.

Folk dör verkligen som flugor i 24. Och om alla dessa avrättade 24-rollgestalter har en systematisk funktion så är det att just agera flugor. Stora delar av den moderna kulturhistorien, med en peak inom actionfilm och tevespel, har domderats av vårt omättliga behov av avhumaniserande rollspel. Lika mycket som vi i verkligheten behöver vår empatiska förmåga, behöver vi dessa simuleringar av att kunna gå utanför vårt eget väsen.

Det är en mental lekmanöver som också mäter ut avståndet till verkligheten. Visst är underhållningsvåld problematiskt eftersom en minoritet av dess konsumenter inte är psykologiskt rustade att hålla den distansen, men det berövar ju inte actionbaserad kultur dess konstnärliga och psykologiska värden. 24 påstås emellertid även påverka normalt empatiska människor i en farlig riktning – både Pentagon och FBI har bett 24 att tona ned den verklighetsfrämmande tortyren eftersom den påverkar trupperna i Irak, »perverterar patriotismen« och skadar USA:s anseende. Men det är svårt att ta de bryderierna på allvar eftersom »avhumanisering« faktiskt är en militärstrategisk grundbult, och därför knappast kan skyllas på en tv-serie.

Även om jag är övertygad pacifist och tämligen vänstersinnad kan jag inte låta bli att tycka att seriens, och den ultrakonservative serieskaparen Joel Surnows, totalvägran att vara politiskt korrekt är spännande. Tortyrscenerna är inte bara skräckfilmiskt actionvåld på skön lägstanivå (eller »fantasifulla improvisationer i sadism«, som seriens vänsterliberale huvudförfattare Howard Gordon kallar dem), de är också en rejäl intellektuell utmaning.

Pentagon och FBI bad 24 tona ned tortyren eftersom den skadade USA:s anseende och »perverterade patriotismen«, men »avhumanisering« är faktiskt är en militärstrategisk grundbult.

24 bygger, som framgår av en inträngande artikel i New Yorker (den 19 februari 2007), på ett »ticking time bomb«-scenario, detta numera arketypiska populärkulturella grepp som först användes av den franske författaren Jean Lartéguy i Algerietkriget-romanen Les Centurions från 1960. Boken Hollywoodfilmatiserades några år senare (Lost Command) med Anthony Quinn i rollen som Jack Bauer-prototyp. Enligt Darius Rejali, professor i statsvetenskap vid Reed College och författare till boken Torture and Democracy som publiceras i november, möjliggjorde detta grepp – som inte har någon förankring i verkligheten – för franska liberaler att acceptera militärens tortyr utifrån ett utilitaristiskt perspektiv i stället för ett kolonialistiskt-rasistiskt.

Debatten som uppstått kring teveserien 24 denna vår, i och med New Yorker-artikeln som fokuserade på den kontroversielle Joel Surnow, balanserar på denna hårt spända röda tråd mellan Algeriet-ockupationen för 50 år sedan och dagens amerikanska »war on terror«. Men kan man verkligen spänna en sådan tråd mellan popkulturens naivistiska barndom och dess komplexa medelålder då postmodernistiska metagrepp blivit självklarheter även för den breda massan? Om »tickande bomb«-greppet hade politisk betydelse 1960 så är det i dag en lika otvetydig sagoingång som »Det var en gång...«.

I kombination med den både nerv- och fantasikittlande moralfrågan, där action-tortyren varit central, har 24 lyckats förnya »tickande bomb«-greppet. Och detta är seriens framgångsformel, inte att den dramatiserar verklighetens amerikanska terror-paranoia. 24 ger snarare mer luft under vingarna åt liberala än åt konservativa värderingar. För det första skjuter demoniseringen av Joel Surnow över målet. Inte bara för att man så lätt glömmer bort hur Surnow redan under 1990-talet, i konstnärligt intressanta dramaserier som Nowhere Man och Wiseguy, visade en förkärlek för att – precis som i 24 – fokusera på mörka högerkrafter (Wiseguy kritiserade allt från vapenindustrin till USA-frihetsflaggad despotism). Visst är han, som nära vän till den rabiate talk radio-extremisten Rush Limbaugh (och för att använda Surnows egna ord), »hysteriskt höger«, men produktionsbolaget bakom 24, Imagine Entertainment, är å andra sidan ett av Hollywoods mest vänsterliberala.

Det som gör 24 till ett lätt mål för vänsterkritik är att serien helt definieras av, och inskränker sig till, ett hejdlöst överdrivet terrorkrig i Code Red-läge. Ändå kan man för varje högerimplikation finna än tydligare vänsterperspektiv: Som när serien styrde mot brutal, Nixon-anstruken Bush-satir under förra säsongen; som när en svart demokrat-president var hjälte i fyra säsonger; som när seriens samtliga rättsvidriga konspirationer kommit från karikerat högerhåll; som när de största inrikespolitiska hotbilderna utgjorts av republikanska lagändringsförslag och oljebusiness-cynismer; som när serien tagit avstånd ifrån invasionen av Irak (i en skarp allegori under säsong 4) och under innevarande sjätte säsong uttalat stöd för Barack Obama.

Men det måste sägas att ingen annan tv-serie, någonsin, gett mig så motstridiga känslor som 24. Ett symptomatiskt uttryck för denna inbyggda oundvikliga konflikt, eller dualitet, är hur den vänsterorienterade huvudrollsinnehavaren Kiefer Sutherland fränt fördömt all form av militär tortyr, och även demokrati-inskränkningarna i Abu Ghraib, men samtidigt går till tevekonsthistorien som tidernas tortyr-psykopat…

Fast oavsett om seriens beståndsdelar kan tillskrivas vänster- eller högervärderingar så står de mellan sagobokens pärmar. Och det som främst kan illustrera sagan är inte tortyr- och Code Red-fantasierna utan ett lekfullt förhållningssätt till skådespeleriet. Varje rollgestalt är såpa-stereotypiserad med stor hantverkshumoristisk finess. Och även om jag kan uppskatta serien ur en sorts samhällsmoralisk synpunkt, ungefär som jag anser att kreativa tv-spel fyller reella funktioner, så är det den 24-karatiga guldunderhållningen som suger ner mig i tevesoffan.

I New Yorker-artikeln hävdas det att »republikaner älskar serien för att de tycker den är verklig«, men när jag ser hur vanliga fjortisar i min närhet har samma ambivalenta distans till 24 som till sina krigstevespel, kan jag bara reagera på det påståendet genom att – likt Joel Surnow – skratta sarkastiskt.

24: Live Another Day (24 säsong 9) sänds exklusivt på Viaplay i Sverige med start den 6 maj, ett dygn efter USA-premiären.

  kommentarer
Mer

Senaste